av Daniel Claesson, public affairs-rådgivare.
Den nya AI-teknologin diskuteras överallt. I TV berättar folkbildaren Anders Hansen om utvecklingen och dess risker. Mängder av analyser görs om vilka jobb som försvinner respektive är säkra när den nya teknologin införs. Enkelt uttryckt ligger de arbeten som består av rutinmässig hantering, administration, rapportering och liknande illa till, medan arbeten som kräver hantverkskunskaper och mänsklig kontakt står sig säkrare i AI-världen.
Vad kommer då att hända i domstolarna?
Svaret beror på hur domstolarna själva ser på sitt arbete. På ett sätt är detta ganska privilegierat, att själv kunna bestämma om AI utgör ett hot eller inte. Den utgångspunkten skulle nog många ekonomer och programmerare önska sig.
När det gäller domstolarna är den grundläggande frågeställningen om dömandet/domslutet en produkt av en teknisk process, där gällande rätt framgår för den som bara har tillräcklig kompetens att känna till den. Eller om dömandet är en unik och individuell process, där domarens roll mer är att utöva den dömande makten. Det som ibland kallas att skipa rättvisa så att det civiliserade samhället kan upprätthållas.
I Sverige skulle nog de allra flesta domare beskrivs sin uppgift enligt det första alternativet. Idealet är en teknisk domstolsprocess, vars ursprung är Hägerströms Uppsalaskola, där omständigheterna matas in och domstolens dom utgör resultatet efter att befintliga rättskällor appliceras på dessa omständigheter. Individuella hänsyn, moral, konsekvenser för det omgivande samhället och liknande ska inte påverka processen.
Denna tekniska process innebär dock att AI kan göra en sådan bedömning. Den samlade kunskapen om rätten hos AI torde överstiga en aldrig så rättslärd och erfaren domare. Kanske skulle det till och med fungera bättre eftersom vi då slipper risken för mänskliga misstag och felbedömningar.
I så fall betyder det att ombuden och åklagaren fortsatt har viktiga uppgifter i att beskriva omständigheterna i ärendet. Domarna blir däremot tämligen onödiga eftersom AI kan ersätta dem.
Om domarkåren upplever att detta vore en olycklig utveckling behöver den snarast fundera över och beskriva vad den faktiskt tillför, vad som är det unika och för samhället oundgängliga i domaruppgiften. Det kräver i sin tur att domarna börjar närma sig sådana begrepp som makt, ansvar och rättvisa. Där rättvisa bygger på den moral som gör att vi håller ihop samhällsgemenskapen.
Kort uttryckt kommer det alltså inte att fungera att bara se sig som en passiv tjänsteman i statens maskineri. Då kan en AI lika gärna utföra jobbet.
Om dömandet däremot innebär att utöva makt, ta ansvar och skipa rättvisa – unikt mänskliga funktioner. Då finns det ingen AI-bot i världen som kan ta över uppgiften.
Vill domarkåren ha en fortsatt relevans behöver den uttrycka detta. Annars riskerar den i framtiden att få se sig själv överflödig.
