av Jonatan Schytzer, docent i civilrätt och författare till boken Miljön i konkurs (Norstedts juridik, 2025)
Sveriges största miljöbrottsmål har idag avgjorts. Rätten har avgjort skuldfrågan: fokus har legat på de inblandade och deras ansvar för att hundratusentals ton avfall har dumpats och grävts ned i naturen i åtminstone 15 kommuner. Flera långa fängelsestraff har dömts ut. Straffen kommer dock inte att leda till att en sanering kommer till stånd. Företaget, som hade hand om avfallshanteringen, Think Pink, har försatts i konkurs och varken i konkursen eller hos de enskilda individerna finns tillräckliga medel för att sanera de omfattande miljöskadorna. För att motverka att ytterligare sopskandaler inträffar har regeringen och riksdagen infört och föreslagit striktare regler om avfallshantering och strängare straff i syfte att motverka avfallsbrottslighet. Men kan framtida konkurser med omfattande ofullgjorda miljöskulder förhindras med strängare straff och striktare regler? Eller finns mer effektiva åtgärder?
I en marknadsekonomi kan varje företag drabbas av ekonomiska problem och behöva försättas i konkurs med följden att bland annat miljöskulder blir ofullgjorda. Konkurser är en naturlig del av vår marknadsekonomi och beror bland annat på att högst ordinära affärsrisker realiseras och strukturomvandlingar. Ett exempel på det senare utgörs av mackdöden: det uppskattas att mer än en tredjedel av våra svenska drivmedelsstationer har lagts ned under 2000-talet. Nedläggningarna beror på skärpta miljökrav och omställning till fossilfria drivmedel. Många gånger har dessa stationer bedrivits på samma plats under lång tid med följden att marken är kraftigt förorenad. Stängs drivmedelsstationen genom konkurs kommer miljöskulden typiskt sett inte att bli fullgjord och marken förblir osanerad. EU:s förbud mot nyförsäljning av bilar med förbränningsmotorer, som träder i kraft 2035, kommer med stor sannolikhet leda till att mackdöden fortsätter och förstärks.
Miljöskulder kan också förbli ofullgjorda på grund av realiserandet av högst ordinära affärsrisker. Det var orsaken till en av de svenska gruvkonkurserna på senare år, nämligen Scanminings konkurs. Företaget beviljades ett tillstånd att bryta zink, bly och guld i Blaiken, Västerbotten, år 2000. Sex år senare startade brytningen, men företaget försattes i konkurs efter bara 15 månader. Gruvverksamheten har efterlämnat stora dagbrott och tusentals ton av gruvavfall. Därtill har så höga halter av zink läckt ut i intilliggande vattendrag att föroreningarna inte ens gått att mäta med normala analysmetoder. Utsläppen har haft förödande konsekvenser för djurlivet. Allt bottenliv i den sjö som vattendraget mynnar ut i har dött. Scanminings konkurs sägs bero på överskattning av lönsamhet, underskattning av miljökonsekvenser samt problem med anrikning av malmen. Med andra ord: högst ordinära affärsrisker. Den sammanlagda miljöskulden från nedlagda gruvor är omfattande. Idag finns det 324 misstänkta förorenade gruvområden i Sverige som anses utgöra en mycket stor eller stor risk för människors hälsa och miljö.
Strukturomvandlingar och realiserandet av högst ordinära affärsrisker kan leda till att företag försätts i konkurs och miljöskulder blir ofullgjorda. Hårdare straff och striktare regler om avfallshantering är inte tillräckliga åtgärder för att motverka att miljöskulder blir ofullgjorda i konkurs: konkurs behöver inte bero på brott, utan är något naturligt i en marknadsekonomi där aktörer tar ekonomiska risker. Emellertid visar forskning från USA att investerare har incitament till att ta affärsrisker som i vissa fall kommer att leda till konkurser i vilka det finns stora miljöskulder men inga medel att sanera miljön med. Investerarna behöver inte betala fullt ut, då verksamheten bedrivs i aktiebolag kommer investerarna inte att svara med mer än det redan satsade kapitalet. I stället för att enbart rikta in oss på avfallsbrottslighet behöver vi skapa ett regelverk som motverkar att investerare ges sådana incitament samt säkerställer att det finns medel att sanera miljöskulder även i konkurs.
Dagens ansvarssystem för miljöskador vilar på principen om att förorenaren ska betala. Principen härstammar från den engelske ekonomen A.C. Pigous tankegods. Han var aktiv under det tidiga 1900-talet när England hade genomgått en makalös ekonomisk tillväxt. Industrialiseringen hade emellertid också förstört delar av den engelska idyllen. Höga kullar och djupa dalar i nyanser av grönt hade förpestats av kolgruvor och fabriker. Det var ett tema som Pigou plockade upp i sina texter. Han fann att marknaden fallerade: om exempelvis en fabrikör tillverkade och sålde en vara, behövde inte fabrikören ta hänsyn till om detta ledde till att en grannes levnadsmiljö påverkades av utsläpp från fabriken. Pigou menade att kostnaden för externaliteterna, utsläppen, kunde internaliseras i verksamheten.
Miljörätten omfamnade sedermera denna internaliseringstanke och principen om att förorenaren ska betala bygger på att miljökostnaderna ska internaliseras i verksamheten. I Sverige har miljömyndigheter, domstolar och lagstiftaren fokuserat på att förorenaren ska betala. Det har även gällt om förorenaren gått i konkurs, trots att en konkurs endast uppkommer om det råder brist på tillgångar. I andra länders rättssystem och inom forskningen har fokus i stället legat på att kostnaderna ska internaliseras i verksamheten i dessa fall. Två exempel på lösningar som möjliggör att kostnaderna kan inkluderas, även om förorenaren går i konkurs, är prioritet och säkerhet.
Prioritet innebär – förenklat sagt – att en viss skuld ska fullgöras före andra i konkurs. Om miljöskulder ges prioritet innebär det, förenklat, att andra skulder endast fullgörs om det finns medel kvar efter att miljöskulderna har betalats. I USA har man studerat vad som händer om prioritet ges till miljöskulder. Dessa forskare har funnit att en sådan prioritet förändrar exempelvis bankers beteenden. Vanligen ser en bank till att minimera risken för att den inte får betalt i en konkurs. Exempelvis kan banken kräva en säkerhet, såsom en fastighetspant. Forskarna har funnit att om miljöskulder ges prioritet framför säkerställda bankskulder, kommer banker att ta hänsyn till detta i sin utlåningsverksamhet. Till exempel kan banker höja räntorna för att kompensera för den ökade risken att inte få betalt vid en förorenarens konkurs. På så vis leder prioritet till att förorenaren kommer att få betala för risken för att inte kunna betala vid konkurs. Kostnaderna kan på det viset internaliseras i förorenarens verksamhet.
I svensk rätt ges ingen direkt prioritet till miljöskulder i konkurs. Miljöskulder kan dock få något som kan kallas för indirekt prioritet. Miljömyndigheter och domstolar har sett till och kommit fram till att konkursboet blir ansvarigt för att sanera miljön. Konkursboet är en särskild så kallad juridisk person som uppstår i och med konkursen och som konkursförvaltaren styr över. Eftersom konkursboet blir ansvarigt, ges miljöskulder företräde framför andra skulder i konkursen. När konkursboet blir ansvarigt styrs dock inte av miljöhänsyn. Konkursboet blir exempelvis ansvarigt om boet förvarar något miljöfarligt, såsom fyllda oljetunnor, men inte som utgångspunkt om det redan före konkursen uppstått allvarliga miljöskador. Därtill beror ansvaret på tillfälligheter. Förvaras fyllda oljetunnor i en hyreslokal som företaget som försatts i konkurs sade upp före konkursen kommer konkursboet inte att bli ansvarigt för att ta hand om tunnorna. Denna oförutsebarhet skapar inte de optimala incitamenten för banker till att internalisera kostnaderna för miljökrav i förorenarens verksamhet. Med den gällande ordningen tas heller ingen hänsyn till den potentiella miljöfaran i fråga om när prioritet ges.
En annan lösning är att kräva att förorenaren ställer en finansiell säkerhet. En sådan säkerhet tryggar att medel finns för att efterbehandla bland annat miljöskador. En bankgaranti är en vanlig form av säkerhet i dessa sammanhang. Garantin innebär att förorenaren betalar en viss premie till en bank som i sin tur garanterar att vissa miljöskulder kommer att betalas. På så vis betalar förorenaren för risken för att inte kunna betala vid konkurs.
Det finns regler i den svenska miljörätten som tvingar förorenare att ställa säkerhet. I de allra flesta fall kan dessa regler spåras tillbaka till EU-regler som Sverige varit tvungna att införa. Det saknas emellertid EU-regler som kräver att avfallsanläggningar av den typ som Think Pink bedrev ska ställa säkerhet. Efter sopskandalen införde regeringen en regel som möjliggör att säkerhet kan krävas av vissa avfallsanläggningar. Enligt regeln får säkerhet endast krävas om särskilda skäl föreligger, exempelvis om miljömyndigheten misstänker att avfallsföretaget inte kommer att kunna uppfylla sina skyldigheter att hantera avfallet. Det bygger på en föreställning om att endast vissa aktörer försätts i konkurs, snarare än att konkurs är en naturlig del av en marknadsekonomi. En ny rapport från EU visar att 17 medlemsstater har regler som innebär att även avfallsanläggningar av den typen Think Pink bedrev måste ställa säkerhet. En majoritet av EU:s medlemsländer har infört lösningar på detta problem, men Sverige ingår tyvärr inte i denna grupp.
Många välkomnar säkerligen att rättsväsendet nu har gett klarhet i om det som de omtalade aktörerna gjort är brottsligt eller inte. Men det kommer inte att innebära att miljöskadorna blir sanerade. Strängare straff och striktare regler om avfallshantering kommer inte att motverka miljöskulder från att bli ofullgjorda i konkurs. Detta samhällsproblem beror på bland annat strukturomvandlingar och att högst ordinära affärsrisker realiseras. I det nuvarande systemet har därtill investerare incitament till att ta risker som gör vårt samhälle fattigare. Vi behöver regler och system som motverkar dessa incitament och säkerställer att miljöskulder hanteras vid konkurs. Konkurs är ingen anomali i en marknadsekonomi.
