”Hur kan utländska juristers ställning på arbetsmarknaden förbättras?”
DEBATT – av Elena Riabykh, utländsk jurist som studerar sista terminen på kompletteringsutbildningen för utländska jurister.
På Stockholms Universitet erbjuds det ett 2 år långt program för dem som vill komplettera sin utländska juristexamen. Syftet med utbildningen är att utländska jurister som har genomgått den ska erhålla en svensk juristexamen för att bli behöriga för vissa yrken inom rättsväsendet samt kunna få kvalificerat arbete inom såväl privat som offentlig sektor. Kompletteringsutbildningen har blivit mycket populär och varje år söker sig runt 100–150 personer till programmet. Detta visar på att juristbranschen kännetecknas av större mångfald idag, en tendens som troligen kommer att fortsätta framöver. För utländska akademiker, som har valt att lägga ytterligare två år på universitetsstudier, är det en naturlig förhoppning att kunna arbeta med juridik i framtiden, men hur blir resultatet i praktiken?
Många studenter som jag har pratat med är mycket tacksamma för möjligheten att, på en relativt kort period, kunna komplettera sin utländska juristexamen. Många tycker att det är positivt att programmet har återupptagits efter att har varit nerlagt under tre år. Detta kan jag inte annat än hålla med om, men som student i slutskedet av programmet vill jag ändå lyfta fram några utmaningar som man kan ställas inför efteråt.
Den första utmaningen är kopplad till hur den svenska arbetsmarknaden fungerar för nyexaminerade jurister. Det är nämligen så att under studietiden förväntas dagens juriststudenter att skaffa sig relevanta meriter i form av juridiska extra- och sommarjobb, för att sedan kunna ha en chans på arbetsmarknaden. För någon som läser 4,5 års juristprogram finns det gott om tid att skaffa sig ett antal extra- och sommarjobb, göra en eller flera praktiker samt knyta en mängd kontakter. Studenter som läser kompletteringsutbildningen hinner däremot skaffa sig hälften så mycket meriter och kontakter på två år. Det som gör det ännu svårare att skaffa sig dessa meriter är att kvalificerade extra- och sommarjobb på de flesta advokatbyråer och på vissa myndigheter är riktade till juriststudenter som har läst minst fyra eller sex terminer på juristprogrammet och fått höga betyg. Studenter på kompletteringsutbildningen har betydligt lägre chans att få dessa tjänster, då de inte har tillräckligt med svenska betyg att visa för potentiella arbetsgivare, jämfört med studenter på det vanliga juristprogrammet. De utländska betygen spelar alltså inte så stor roll vid rekryteringsprocesser, vilket troligen beror på att arbetsgivare, i avsaknaden av översättningar av betygen, inte riktigt kan relatera utländska betyg till svenska betyg. Resultatet för kompletteringsstudenterna som erhållit juristexamen, blir alltså att de hamnar i underläge på arbetsmarknaden.
Den andra utmaningen är kopplad till systemet för tillgodoräknandet av utländska betyg, som leder till att de studenter som har erhållit juristexamen genom kompletteringsutbildningen, hamnar i en krånglig situation, då de söker notarietjänsterna. Efter antagningen till kompletteringsutbildningen tillgodoräknar Stockholms Universitet en klumpsumma på 150 hp från utländska examina. Däremot anger inte universitetet de specifika kurserna som blivit tillgodoräknade och översätter inte heller de utländska betygen till svenska betyg. Universitets- och högskolerådet kan i sitt utlåtande endast ange vad en utländsk utbildning motsvarar i Sverige, utan att översätta själva betygen. Resultatet blir alltså att de tillgodoräknade utländska betygen översätts först av Notariekansliet under antagningen till notarietjänsterna, vilket inte är oproblematiskt. Betygsöversättning kräver specialkunskaper om olika länders utbildnings- och betygssystem samt förmågan att kunna tolka betygsunderlag från utländska universitet. Beräkningar av meritpoäng baserade på utländska betyg riskerar att bli godtyckliga och i yttersta fall leda till indirekt diskriminering ifall de utförs av någon som inte har dessa specialkunskaper. Studenter som erhållit sina juristexamina i länder, vars betygssystem är mycket annorlunda från det svenska systemet, kan drabbas särskilt hårt av detta. Kompletteringsstudenterna med svensk juristexamen samt höga betyg som tillgodoräknats från utländska juristexamina är alltså formellt behöriga att söka notarietjänsterna, men har i realiteten varierande chanser att få dessa, beroende på hur betygen har översatts.
Vad finns det då för lösningar för att underlätta inträdet på arbetsmarknaden för de utländska jurister som har valt kompletteringsutbildningen? Framförallt skulle möjligheten till praktik under studietiden eventuellt kompensera för de meriter och kontakter som studenter på kompletteringsutbildningen annars går miste om. Detta skulle leda till större jämlikhet mellan studenter på kompletteringsutbildningen och studenter på det vanliga juristprogrammet. Vidare skulle arbetsgivare, särskilt advokatbyråer, kunna se över sina krav vid rekryteringsprocesser samt ta hänsyn till den mångfald av juriststudenter som är ett faktum på dagens arbetsmarknad och beakta utländska betyg. För att det senare ska vara möjligt krävs dock att systemet för tillgodoräknandet av utländska betyg fungerar bättre.
Det kan ifrågasättas ifall Notariekansliet är en lämpad aktör för att utföra översättningar av betygen. Universitets- och högskolerådet samt Stockholms Universitet kan anses vara mer lämpade för detta, då de besitter specialkompetens i utbildningsfrågor. Ett bättre system för tillgodoräknandet av utländska betyg inom ramen för kompletteringsutbildningen skulle leda till rättvisare möjligheter för utländska jurister med svensk juristexamen att söka arbete, både inom privat och offentlig sektor.
