Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Hoten mot försvarsadvokaterna kräver ny lagstiftning”

Debatt
Publicerad: 2019-06-18 11:42

DEBATT – av juriststudenten Rebecka Hård af Segerstad


Försvarare arbetar med sin klients intressen i åtanke och har ingen personlig anknytning till vare sig den tilltalade eller brottet i fråga. Trots det får de motta hot.

Media har vid flera tillfällen rapporterat om hot riktade mot advokater[1] och på EU:s plattform Index of attacks and threats against Human Rights Defenders[2] står angrepp mot advokater i fokus. De skriver:

“Human Rights Defenders are increasingly targeted because of their work to defend Human Rights. Their physical security and ability to work is often at stake“[3].

Även i Advokatsamfundets undersökning från år 2017 uppenbarades en djup problematik: bland annat uppgav en försvarare att hen hade ”blivit noggrannare med att inte åta mig uppdrag för rättshaverister”.

En annan skrev: ”Överfallslarm hemma, polis har kommit till kontoret efter avlyssning, samtal med samf. om skulle avträda som ombud”.[4]

Av de tillfrågade hade 24 procent utsatts för hot med anledning av sitt arbete[5].

För att visa hur hotbilden mot försvarare ser ut i praktiken har jag låtit 20 försvarare själva berätta om sina upplevelser av hot som de mottar i arbetet. Detta genom att delta i en enkät.[6] Jag ger därefter förslag på vilka lämpliga åtgärder lagstiftaren kan vidta för att skydda såväl försvararen, som den enskildes rätt till en rättvis rättegång.

Vanligast är att bli kallad rasist eller att de önskar att man själv blev utsatt för våld”. /Anonym informant

Tolv av de tjugo försvararna som deltog i enkäten uppgav att de hade utsatts för hot med anledning av sitt arbete. Hoten hade främst framförts muntligen, antingen via telefon eller öga mot öga.

En försvarare uppgav att någon okänd person hade ringt och flåsat i telefonen, och en annan att hens barn hade blivit påhoppade verbalt i skolan i samband med uppmärksammade mål. Hoten hade främst yttrats av anhöriga eller bekanta till klienten. Näst vanligast var att hoten yttrades av klienten själv.

På frågan om hotbilden på något sätt påverkade försvararnas bevisföring var svaret enhälligt nej.

En försvarare svarade att hen hade bytt jobb ifall hens bevisföring påverkades, och en annan att hen skulle ha lämnat över uppdraget till en kollega ifall hen kände välgrundad rädsla.

Två av försvararna hänvisade till Advokatsamfundets vägledande regler om god advokatsed i sina svar: ”Enligt våra advokatetiska regler får våra egna känslor inte påverka den typen av beslut. Det är grund för repressalier från Advokatsamfundet”.

Två av försvararna förklarade ändå att deras bevisföring påverkades i någon mån. En av dem skrev att hen ”i samråd med klienten, kan välja att inte åberopa ett potentiellt vittne p.g.a. att denne kan råka illa ut.”

Den andra svarade att hen ”kan välja att lägga upp sin argumentation på annat sätt, man är lite försiktig med hur man uttrycker sig”.

Trots hotbilden förklarade flertalet av försvararna att det egentligen inte är något problem. ”Det har bara hänt två gånger”, skrev en av deltagarna.

En försvarare angav att hen trodde att hot mot försvarare är ”ganska ovanligt”, och en skrev att ”för mig är det egentligen inget problem”.

En försvarare menade att ”problemet är otroligt begränsat. Som regel hotas vi inte av våra klienter, eftersom vi hjälper dem. Ibland kanske de är missnöjda men otroligt ovanligt enligt min mening att de hotar oss”.

Majoriteten av försvararna hade inte polisanmält någon med anledning av hot de mottagit i arbetet, trots hotbilden som redovisas i enkäten. En försvarare uppgav att anledningen till att hen inte hade polisanmält var just ”på grund av klientansvar och sekretess”.

Den enda personen som faktiskt hade gjort en polisanmälan förtydligade att hen bara hade upplevt hot en gång. ”Anledning till att jag anmälde var enbart för att klienten hotades också”.

Av svaren framgår att försvararens lojalitetsplikt gentemot klienten är en grundbult i yrket.

Advokatsamfundets etiska regler är väl förankrade hos försvararna: en advokats främsta plikt är att visa trohet och lojalitet mot klienten.

Rätten till en försvarare i vår rättsstat är säkrad på ett formellt plan, och de tillfrågade försvararna i enkäten var noggranna med att poängtera att hotbilden är oproblematisk. Men när försvarare mottar hot i arbetet väljer vissa att inte kalla vittnen, eller att ändra sina argument. Bevisföringen påverkas, och även försvararens arbete i att företräda klienten på bästa sätt.

Därmed är rätten till en rättvis rättegång inte garanterad när försvarare mottar hot i arbetet. Lagstiftaren måste agera.

Jag anser att offentliga försvarare bör omfattas av straffbestämmelsen om våld eller hot mot tjänsteman (17 kap. 1 § BrB), sett till att lagen finns för att tillse att det allmännas verksamhet ska få fortgå ostörd, och att de i rollen som offentliga försvarare arbetar på uppdrag av staten.

Då varken begreppet tjänsteman eller myndighetsutövning är definierat i lag bör en sådan tolkning kunna göras utifrån redan existerande rätt, men bör förtydligas av lagstiftaren.

Lojalitetsplikten kan utgöra ett hinder för försvararen att ens kunna skildra hotbilden för rätten (se Kammarrätten i Göteborg, mål nr 1969-16), men i en materiell prövning av brottet våld eller hot mot tjänsteman torde rätten rimligen finna att försvararens lojalitetsplikt gentemot klienten måste ge vika för straffbestämmelsen.

Med en sådan lösning på normkonflikten skulle försvararen ha möjlighet att redogöra för hotbilden inför rätten, utan hinder av Advokatsamfundets regler om god advokatsed.

Därtill bör försvarare få vidgade möjligheter att entledigas från sina uppdrag som offentliga försvarare. I rättstillämpningen görs restriktiva bedömningar om entledigande, men å andra sidan har HD poängterat  vikten av ett förtroendefullt samarbete mellan klient och försvarare (NJA 1980 s. 177 och NJA 2004 s. 639).

Det borde kunna tolkas som skäl för entledigande när en hotsituation föreligger, snarare än tvärtom. Det ska vara upp till rätten att i en materiell prövning väga hotbildens inverkan på uppdraget mot de rättsekonomiska nackdelarna som ett entledigande skulle innebära i varje enskilt fall.

Det ligger i lagstiftarens intresse att stärka försvararnas skydd – om inte för försvararnas skull, så åtminstone för att tillförsäkra den enskildes rätt till en rättvis rättegång.

Genom sitt uppdrag tillvaratar försvarare rättsstatens demokratiska värden – lagstiftaren bör, i enlighet med de förslag jag givit här, göra detsamma.


Denna text är en bearbetad version av en promemoria skriven för Katrin Lainpelto inom ramen för fördjupningskursen Straffprocess, casekurs med bevisrättslig inriktning vid Stockholms universitet.


[1] Se t.ex. Helsingborgs dagblad (2019), Gefle dagblad (2019), Arbetarbladet (2015), Sveriges radio (2015).

[2] Plattformen lanserades år 2017 på initiativ av Rådet för de europeiska advokatsamfunden (CCBE) och den sammanställer anmälda övergrepp gentemot försvarare i hela världen.

[3] Hemsidan Protect defenders.

[4] Anne Rambergs blogg, WordPress, 6 mars 2018 .

[5] Advokaten – tidskrift för Sveriges Advokatsamfund (2018).

[6] Den empiriska studien genomfördes ursprungligen inom ramen för fördjupningskursen.


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se