DEBATT – av David Ryffé, lektor i förvaltningsrätt med inriktning mot utbildningsrätt, Juridiska Institutionen, Göteborgs universitet.
Domar och myndighetsbeslut som rör våldsanvändning mot barn tenderar att väcka känslor och skapa ett omfattande medialt intresse. Juridiken ska dock vara rationell och att balansera olika värden och intressen, utan att instinkt och känslor för en enskild part i en specifik situation överskuggar just systemrationaliteten.
Frågan om lärares befogenheter ifråga om att ingripa mot underåriga elever som omfattas av skolplikt är återkommande och skiljer sig åt mellan länder, även inom Norden. Medan Danmark till exempel har en tradition av att tillåta mer handgripliga interventioner mot elever i ordningsstörande eller farliga situationer, har Sverige sedan i vart fall den nya skollagen trädde ikraft 2011 gått i motsatt riktning. Det är därför mycket intressant att Högsta Domstolen i dom T 4238–19 från den 3 juli 2020 gör bedömningen att en lärare som med ett ”brottargrepp” om en trettonårig elevs nacke lyfter denne ur en soffa som varit placerad så att den spärrat av en korridor har agerat i enlighet med sina befogenheter. Det är likaledes intressant att se hur HD har resonerat sig fram till domslutet.
Eleven ifråga var diagnosticerad med två neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, varför skolan upprättat en särskild handlingsplan i vilken angavs att eleven skulle mötas med lågaffektivt bemötande. Rent rättsligt saknar diagnoserna per se relevans, eftersom skollagen är utformad så att det är behoven och inte diagnoserna som har relevans, men om detta verkar samtliga domstolsinstanser helt ovetande. Att det däremot fanns en handlingsplan, vilken kan ses som ett sätt att svara mot behoven snarare än diagnoserna, är däremot intressant. Av sekretesskäl, där kretsen av personal som ansetts ha behov att känna till elevens bakomliggande diagnoser hållits liten, kände den lärare som tog greppet om elevens nacke inte till handlingsplanen och visste därför inte om att eleven skulle bemötas lågaffektivt. Då en rättsnorm står mot en annan tvingas domstolen göra en avvägning och har i domen kommit fram till att det var legitimt att hålla kretsen av individer som kände till handlingsplanen snäv. Således kunde kommunen, som är huvudman för den aktuella skolan, inte hållas ansvarig för att läraren inte hade kännedom om hur hen ”borde” agerat.
Kvar blir den mer principiellt viktiga frågan om läraren agerat proportionerligt eller inte. Själva befogenheten att agera och bestämmelsen avseende proportionalitet finns i 5 kap. 6 § skollagen (2010:800) i vilken bland annat anges att en lärare ”får vidta de omedelbara och tillfälliga åtgärder som är befogade för att tillförsäkra eleverna trygghet och studiero eller för att komma till rätta med en elevs ordningsstörande uppträdande.”
Att eleven valt att placera en soffa på tvären i en korridor som band samman två delar av skolan och sedan sig själv i soffan kan allmänt uppfattas som ordningsstörande. Om man beaktat brandrisk och blockering av en utrymningsväg, vilket kommunen inte tycks ha anfört, kan man även argumentera för att det är en fråga om trygghet och studiero. Läraren hade därmed rätt att vidta befogade åtgärder. Den fråga domstolen tagit fasta på är om själva åtgärden, att efter fruktlösa tillsägelser handgripligen lyfta bort eleven med ett grepp om bl.a. dennes nacke, varit just befogad och proportionerlig. Då det finns två skiljaktiga meningar i Högsta domstolens dom, en ifråga om domens motivering och en ifråga om domens utfall, följer det uppenbarligen inte tydligt av lagstiftningen hur proportionalitetsbedömningen ska göras. Samtliga justitieråd tycks dock ha fastnat för att det i förarbetena anges att befogenheterna inträder primärt i ”akuta situationer”.
Termen ”akut” tenderar att föra tankarna till en potentiellt förestående katastrof, vilket knappast var fallet ifråga med en elev som vägrade flytta sig från en felplacerad soffa. En sådan lexikalisk tolkning har också föranlett de båda skiljaktiga meningarna i domen. För den som läser det aktuella avsnittet i propositionen (prop. 2009/10:165, s. 322 ff) sett till en större kontext – och som i mitt fall gjort detta ett par hundra gånger under de senaste åren – är det dock tydligt att ”akut” ska stå som kontrast till mer långsiktigt och systematiskt agerande. Som exempel på åtgärder i sådana situationer lyfts bland annat fram tillfällig omgruppering av elever, utvisning ur klassrummet eller kvarsittning, vilket visar på att det inte är en akut våldssituation som avses. Att majoriteten av justitieråden kommit till en sådan slutsats, även om det inte anges, är således glädjande.
Istället för att se till den begreppsmässiga innebörden av termen ”akut” har domstolen, både i domskälen och ifråga om de båda skiljaktiga meningarna, gjort en sorts allmän bedömning avseende proportionalitet i det aktuella fallet. Svarade elevens ordningsstörande beteende mot lärarens fysiska intervention? Till saken hör att domstolen kommit fram till att läraren på ett ”kortvarigt, milt och lugnt” sätt lyft bort eleven, även om greppet i sig objektivt kan uppfattas som mer inskränkande än andra tillvägagångssätt. Vid detta har domstolen låtit sig nöjas med att konstatera att detta är att betrakta som proportionerligt. Hur bedömningen görs får man dock ingen vetskap om, varför domens praxisverkan blir starkt begränsad eftersom varje dylik situation är unik. Den svenska lärarkåren får således ingen egentlig vägledning i var gränserna går för våldsingripande med stöd i 5 kap. 6 § skollagen (vilken vidare kompletteras med brottsbalkens bestämmelser avseende nöd och nödvärn). Inte heller förs någon argumentation angående den relativa beroendeställning som eleven befann sig i till följd av skolplikten och hur denna skulle kunna påverka proportionalitetsbedömningen.
Om vi ponerar att domstolen, än en gång, kommit fram till att ingripandet var oproportionerligt och att det därmed förelåg en kränkning – enligt skollagens mening – gentemot eleven skulle detta ha ytterligare underminerat auktoriteten och ökat osäkerheten hos skolans professionella. Detta menar jag hade varit ödesdigert för den svenska skolan i stort. Varje agerande mot en enskild elev mot grundval av bestämmelserna i 5 kap. skollagen om disciplinära åtgärder syftar till att tillgodose övriga elevers trygghet och studiero. I en skola där allt mer kommit att handla om den enskilda individens behov och allt mindre om kollektivets möjligheter och förutsättningar, är domen närmast en utjämning av det rådande läget. Högsta domstolens dom, om än med en något oklar grund bakom proportionalitetsbedömningen, är därför välkommen ur ett systemperspektiv. Vidare kan domen betraktas som modig, så till vida att den tar ett objektivt perspektiv på situationen även efter att Barnkonventionen blivit svensk lag och därmed satt ytterligare fokus på det enskilda barnets rättigheter. Därmed inte sagt att frågan om kollektivets bästa och professionens auktoritet, vilket förvisso är två centrala frågor för den svenska skolans framtid, i alla lägen ska motivera fysiska interventioner mot enskilda elever.
