”Gör inte om samma misstag som med egyptierna för 20 år sedan”
DEBATT – av advokat Thomas Bodström och advokat Hanna Larsson Rampe.
För nästan exakt tjugo år sedan fattade regeringen ett av sina mest kritiserade beslut någonsin när den förlitade sig på garantier från en diktatur och beslutade om utlämning av två personer. Nu vill Riksåklagaren att regeringen ska fatta ett likadant beslut igen. Den 19 december 2001 beslutade regeringen i ett hastigt tillkommit ärende att utlämna två egyptier till sitt hemland. Egypten var då som nu en diktatur där det förekommer tortyr och där det, liksom i alla diktaturer, saknas rättssäkerhet. Detta misstag föranledde stark kritik från alla håll, inte minst från MR-organisationer som exempelvis Amnesty. Beslutet blev även en politisk och medial följetong eftersom egyptierna utsattes för tortyr. I september 2005 ansåg ett enigt Konstitutionsutskott att regeringen hade gjort fel som förlitat sig på garantier från Egypten. Jag, som är en av två advokater som undertecknat denna artikel, ingick då i regeringen. Jag har – liksom såväl dåvarande statsministern som övriga ministrar – medgivit att beslutet var felaktigt.
Mot denna bakgrund är det obegripligt att Riksåklagaren insisterar på att en tvåbarnspappa boende i Göteborg, nu plötsligt anklagad för delaktighet i folkmordet som ägde rum för snart 30 år sedan, ska utlämnas till ett annan diktatur i Afrika; nämligen Rwanda.
Den omfattande kritik som framförs mot Rwanda är samstämmig, men kommer från olika håll oberoende av varandra: Amnesty, Human Right Watch, SÄPO, ex-rwandiska politiker och domare som lyckats fly landet, internationella statsvetare, svenska UD, ett enigt Europaråd m.fl.
Kritiken bygger på att Rwanda idag är ett land där man förföljer, misshandlar, torterar och mördar de som är oppositionella mot regimen. Att det förekommer falska anklagelser om folkmord, fabricerade vittnesmål, domare som går i regimens ledband, vittnen som själva blir anklagade, korrupta advokater, ja, i princip allt som inte är förenligt med rättssäkerhet och mänskliga rättigheter framgår i ett otal rapporter från skilda håll.
Till saken hör att även Högsta domstolen i yttrandet i ärendet konstaterar att ”…rättssystemet har allvarliga brister” och att ”…Rwanda förföljer och t.o.m. torterar och avrättar personer som ingår i den politiska oppositionen”. Men i samband med en muntlig förhandling i november 2021, efter vilken man alltså konstaterade förekomst av tortyr mm, ansåg Högsta domstolen ändock att det inte föreligger hinder mot utlämning till Rwanda just i det här fallet. Detta eftersom mannen inte i tillräcklig
utsträckning visat att han har varit politiskt aktiv. Detta står i och för sig i direkt motsats till vad Migrationsverket ansåg när man avslog hans ansökan om medborgarskap på grund av att han hade ett medlemskort som visade att han var aktiv i partiet FNL, ett parti som är i väpnad konflikt med regimen i Rwanda. Samma medlemskort som var grunden för avslaget var ingivet som bevisning i Högsta domstolen. Mannen kunde också, bland annat genom fotografier, bevisa att han haft samröre med Victoire Ingabire, världens mest kända Rwandiska oppositionspolitiker. Flera av såväl hennes släktingar som partikollegor och partimedlemmar har förföljts och mördats av regimen.
Även om vi anser att det redan tidigare har förebringats tillräcklig bevisning för att vår huvudman är politiskt aktiv och därmed inte kan utlämnas till Rwanda, har vi naturligtvis arbetat vidare för att ytterligare kunna styrka hans politiska aktivitet. Detta har också givit resultat och det är inte vem som helst som kan intyga att de uppgifter han under över ett års tid har stått fast vid är sanningsenliga.
Efter Högsta domstolens yttrande har det nämligen framkommit ännu starkare bevis på att vår huvudman har varit politiskt aktiv mot den rwandiska regimen. Just ovannämnda Victoire Ingabire, den kändaste av alla kritiker, har nämligen därefter bekräftat vår klients politiska aktivitet i samarbete med henne. Detta har hon skriftligt bekräftat i ett yttrande. Samma uppgifter har hon även lämnat i svensk media (TV4 nyheterna 9/2 kl 22.00)). Dessutom har ordföranden i ett av henne grundat parti i ett annat yttrande bekräftat vår huvudmans politiska aktivitet.
Med den nya bevisningen kan det i vart fall inte finnas några som helst tvivel om att vår huvudman har varit politiskt aktiv mot den rwandiska regimen i Rwanda. Riksåklagaren anser dock märkligt nog i ett nytt yttrande, den 15 mars 2022, att man vidhåller sin inställning om att vår huvudman ska utlämnas till Rwanda. Man måste fråga sig hur mycket bevis på hans politiska aktivitet som krävs för att Riksåklagaren ska ändra åsikt.
Rwanda erkänner naturligtvis inte någon del av kritiken utan hävdar att rättssystemet på samtliga områden upprätthåller hög rättssäkerhet. Lögner rakt igenom alltså, på punkt efter punkt. Att den rwandiska regimen har full koll på det här målet framgår av att samma dag (!) som yttrandet kom från Högsta domstolen var nyheten stor i hemlandet. I TV, tidningar och av staten kontrollerade sociala medier rapporterades det direkt att mannen nu skulle kunna utlämnas. En stor propagandaseger för diktaturen och en tydlig signal till alla andra medlemmar i FNL, anhängare till Victoire Ingabire och andra oppositionella: Ni kan inte känna er säkra. I vart fall inte om ni befinner er i Sverige.
Att det numer är känt först genom publicering i rwandisk TV och tidningar och därefter i svensk media är i sig tillräckligt för att det inte går att utlämna honom till Rwanda då all känd opposition alltså innebär en fara för livet. Några eventuella garantier från rwandiskt håll om en rättvis rättegång går förstås inte att förlita sig på. Det misstaget gjorde Norge då en rwandisk medborgare blev utlämnad 2013. Norge lärde sig av läxan och de lögnaktiga garantierna var ett av skälen – ett annat var att det framkommit att det från Rwandas håll förekommit påverkan på vittnena – till att Norge vägrade att lämna ut en person när Rwanda nyligen återkom med begäran om utlämning.
Ett annat varnande exempel är att Paul Rusesabagina, den tidigare hyllade hjälten och förebilden för filmen Hotel Rwanda, hösten 2021 dömdes efter att ha kidnappats till Rwanda. Amnesty har i det målet rapporterat om tortyr. Det finns också omfattande uppgifter om – och kritik mot att rättegången, när han dömdes till livstids fängelse, var riggad. Trots att målet varit så uppmärksammat i omvärlden var den rwandiska diktaturen helt likgiltig inför kritiken. Det går förstås inte heller att bortse från vilken samtid vi lever i. Vi blir på ett plågsamt men tydligt sätt dagligen påminda om hur en diktatur fungerar. Rwanda skiljer sig inte från Ryssland utan det är också fråga om en regims fulla kontroll över domstolar och media, där regimen styrs av en enda person och där alla försök till opposition brutalt tystas ner. Lika otänkbart som det skulle vara att utlämna en rysk medborgare, som opponerat sig mot Putin, till Ryssland bör det vara att utlämna en rwandier till Rwanda som gjort detsamma mot president Kagame. Att ett av länderna ligger i vårt närområde och det andra geografiskt längre bort får givetvis inte påverka vilket beslut som nu ska fattas.
Nu är det regeringen som ska avgöra frågan. Frågan är inte om anklagelserna mot mannen ska prövas av domstol eller inte, utan om prövningen ska ske i diktaturens Rwanda eller demokratins Sverige. Det borde vara ett lätt beslut att fatta. Att inte utlämna mannen ligger naturligtvis mer i linje med en ambition att respektera mänskliga rättigheter, framför allt som det är osäkert om han skulle överleva särskilt länge efter en utlämning. Och att göra om samma misstag som med de utlämnade egyptierna, där även socialdemokraterna i såväl Riksdag som regering var djupt självkritiska, borde vara otänkbart.
