DEBATT – av Malin Roux Johansson, grundare och generalsekreterare för anti-traffickingorganisationen RealStars.
Thomas Ahlstrand, åklagare i Göteborg och svensk medlem av Europarådets kommitté mot människohandel, GRETA
Det är nu tio år sedan Frankrike införde sin sexköpslag – något som nyligen uppmärksammats i Paris. Lagen, liksom den svenska lagen som var inspirationskällan, straffar sexköparen med dryga böter eller fängelse, men skyddar personer i prostitution, som ses som utsatta och undertryckta. Den franska lagen går dessutom längre än den svenska och innehåller exitprogram för dem som önskar lämna prostitutionen, liksom för män som vill förändra sitt beteende.
Lagen kom inte till i ett vakuum. Den franska inställningen till sexhandel har länge varit negativ. De vid förra sekelskiftet så välkända bordellerna förbjöds omedelbart efter andra världskriget, och gatuprostitution har setts dels som ett socialt problem, dels som en ordningsstörning. Skillnaden mot Tyskland och flera andra europeiska länder är tydlig. När de franska lagstiftarna tog steget till ett sexköpsförbud skedde ett avgörande skifte: för första gången flyttades ansvaret till köparna. Man slutade jaga dem som utsattes och började fokusera på dem som driver efterfrågan.
Så hur har lagen fungerat?
Vad förespråkare och kritiker tycks vara överens om är att det skett en kraftig minskning av antalet sexköp. Just detta blev också ett huvudargument när några privatpersoner, stödda av olika organisationer, drev den franska staten inför Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i ett uppmärksammat mål: kundunderlaget hade minskat och det hade blivit betydligt svårare att försörja sig på prostitution, både egen och som hallik. Sommaren 2024 kom domstolens utslag: nej, det är inte en mänsklig rättighet att köpa sex. Den franska lagen ansågs inte strida mot Europakonventionen.
Efterlevnaden av lagen har dock varit ojämn. I vissa distrikt har polisen varit ganska nitisk, i andra inte alls. På det hela taget lagförs ungefär lika många för brott mot lagen i Frankrike som för motsvarande brott i Sverige. Men då ska man hålla i minnet att situationen i vårt land var likadan under lagens första år. Det tar tid för ny lagstiftning att slå igenom. Och precis som i Sverige har det funnits andra, allvarligare brott för rättsväsendet att prioritera.
Det finns andra likheter. Såväl i Frankrike som i Sverige uppger de flesta prostituerade personer i intervjuer med forskare att lagen gett dem en starkare position gentemot sexköparna. Lagen har gjort dem säkrare och i förlängningen tryggare – exakt omvänt mot vad lagens kritiker hävdat och hävdar. Det bör också uppmärksammas att ingen prostituerad kvinna mördats i Sverige sedan lagen infördes.
Lagen har satt offren för prostitution i fokus. Precis som hos oss är många av offren antingen från utlandet, där de levt i mycket fattiga förhållanden, eller socialt marginaliserade personer med flera olika former av utsatthet, till exempel missbruk, våld, sjukdomar och psykisk ohälsa. Precis som hos oss är en stor del av prostitutionen organiserad och har ofta koppling till ligor med ursprung i offrens hemländer. Man har också uppmärksammat ett nytt fenomen, det som kallas prostitution i närmiljö. Det handlar om unga män från motsvarigheter till miljonprogramsområden som plockar upp utsatta och svaga unga kvinnor från grannskapet och sätter dem i prostitution genom att växla mellan omsorg och kärleksfullhet och förtryck och våld. Det är inte omöjligt att företeelsen finns även i Sverige.
Så: sammanfattningsvis kan man säga att den franska lagen varit en succé. Prostitution och sexköp har naturligtvis inte försvunnit – det är i det närmaste omöjligt att lagstifta bort oönskade beteenden. Det finns fortfarande människor som stjäl. Men problemet med utsatta personer i prostitution har minskat – och det finns hjälp för dem som drabbats.
