”Förbättra lagen om grupprättegång – för konsumenterna och miljön”
DEBATT – av Johan Skog, partner Kapatens, Gustaf Leijonhufvud, partner Kapatens, Johan Molin, partner Magnusson.
Trots att lagen om grupprättegång funnits i snart 20 år nyttjas möjligheten till grupptalan knappt i Sverige. Konsumenter och andra får inte sina anspråk prövade och konkurrensen snedvrids till förmån för bolag som begår avtalsbrott eller vilseleder konsumenter utan risk för skadeståndsansvar – till nackdel för de aktörer i näringslivet som arbetar hårt för att svara upp mot sina löften till kunderna. Men det finns möjlighet att genom effektiva verktyg skapa en mer balanserad ordning där grupper av konsumenter kan och vågar framställa krav i domstol.
Grupptalan är bl.a. tänkt att utgöra en möjlighet för konsumenter och andra grupper att gemensamt tillvarata sina rättigheter när de individuella ersättningsanspråken inte är tillräckligt omfattande för att en enskild ska ha skäl att ensam väcka talan i domstol.
Lagen om grupprättegång trädde i kraft 2003. Under lagstiftningsarbetet gjordes bedömningen att upp till 20 grupprättegångar per år skulle komma att inledas och att dessa skulle finansieras via s.k. riskavtal med advokater samt genom rättshjälp och rättsskydd. Så har inte skett. Det finns ingen offentlig statistik över det antal grupprättegångar som handlagts i Sverige, men antalet är synnerligen begränsat och utgörs inte av fler än något eller några få mål per år – trots att vi dagligen möts av nyheter om investeringsbedrägerier, bolagsskandaler och vilseledda konsumenter. Det beror på att drabbade grupper ofta inte har de juridiska eller ekonomiska möjligheterna att framställa anspråk på ersättning för den skada de lidit. Lagen om grupprättegång är inte utformad för att på ett tillräckligt sätt avhjälpa dessa problem.
I november 2020 antogs ett EU-direktiv om grupptalan för att skydda konsumenters kollektiva intressen. Regeringen gav i januari 2021 en särskild utredare i uppdrag att bl.a. föreslå de författningsändringar som anses nödvändiga med anledning av direktivet. Utredaren är oförhindrad att även lämna författningsförslag i övriga frågor som rör grupprättegångar. Vi anser att lagen bör förändras främst vad gäller följande två områden.
1. Möjliggör stora grupper som automatiskt omfattar berörda personer – s.k. opt-out
I Sverige krävs det att en gruppföreträdare (dvs. den som formellt för talan vid grupprättegång) identifierar och namnger samtliga gruppmedlemmar (vilket kan vara tiotusentals personer) innan en grupprättegång inleds samt att dessa meddelar att de önskar vara med i gruppen (s.k. opt-in). Det är naturligtvis inte möjligt för en enskild att vare sig identifiera något större antal ersättningsberättigade (det kan ofta vara omöjligt även för professionella aktörer) eller att hantera och organisera sådana grupper.
I t.ex. Storbritannien, Norge och Danmark är det i stället möjligt att under vissa förutsättningar föra talan för en grupp som konstitueras automatiskt utan att varje enskild individ anmält sig till gruppen. De som inte vill omfattas kan meddela att de inte önskar ingå i gruppen (s.k. opt-out). En sådan ordning gör det möjligt både att praktiskt organisera en omfattande grupprättegång samt att framställa krav som på individuell nivå är begränsade. På så sätt får de bolag som agerat felaktigt inte möjlighet att undkomma sitt ekonomiska ansvar genom att enskilda konsumenter inte kan identifieras i förväg eller att de – fullt rationellt – avstår från att agera därför att de belopp de står att vinna är så små att det inte föranleder någon åtgärd från deras sida. Så kan vara fallet t.ex. när bolag genom s.k. gröntvättning vilselett konsumenter att betala högre priser för vissa produkter i tron att de skulle vara hållbara och inte ge något klimatavtryck – trots att så inte är fallet. Genom en ”opt ut-lösning” skulle en grupptalan mot ett sådant bolag kunna bli mycket omfattande och själva risken att bli föremål för sådan talan skulle verka i preventivt syfte så att bolagen vinnlägger sig om att lämna korrekt och vederhäftig information. Det gynnar miljön, konsumentkollektivet och konkurrensen på den svenska marknaden.
2. Möjliggör för gruppföreträdare att övervältra sin risk på tredje part som får rätt till del av vinst
Lagen om grupprättegång lämnar i sin nuvarande form inte utrymme för vare sig gruppföreträdaren själv eller någon tredje part att i utbyte mot det arbete och det ekonomiska ansvar som följer av att organisera och finansiera en grupptalan tillgodogöra sig viss del av processvinsten utöver vad den skulle erhålla om den ensam fört talan. Gruppföreträdaren bär även det fulla kostnadsansvaret för motpartens kostnader i händelse av förlust. Rättshjälp och rättsskydd är otillräckligt i dessa sammanhang.
Av naturliga skäl är få, om någon, beredd att bära risken att ådra sig omfattande kostnadsansvar för en rättegång som rör hundratals eller tusentals gruppmedlemmars krav mot stora aktörer med enorma resurser. Det gäller särskilt mot den bakgrunden att vad gruppföreträdaren själv står att vinna inte överstiger den ersättning som tillkommer varje enskild gruppmedlem. De senare är således ”free riders” som utan risk eller kostnad drar nytta av gruppföreträdarens ansträngningar och riskvillighet. Ur gruppföreträdarens perspektiv är relationen mellan möjlig ersättning och risken för kostnadsansvar om målet förloras fullständigt oproportionerlig.
Det är visserligen så att det vid grupprättegång kan vara möjligt för advokater att arbeta enligt en arvodesmodell av s.k. riskavtals-karaktär där ersättningen bestäms beroende på utfall. Det är dock få advokater som är villiga att arvoderas enligt sådan modell. Att arbeta under flera år, med ansvar för anställdas löner, utan att få betalt – om alls – förrän vid lagakraftvunnen dom är i praktiken inte genomförbart.
Ett riskavtal med advokat skyddar inte heller gruppföreträdaren från risken att vid förlust tvingas betala motpartens rättegångskostnader, vilka kan uppgå till tiotals miljoner kronor för storbolagens advokater och experter.
En lösning på detta problem utgörs av s.k. tvistfinansiering, vilket är vanligt förekommande i t.ex. Storbritannien (där omkring 75 procent av alla grupprättegångar finansieras av s.k. litigation funders). Det innebär att en tredje part mot del i den kollektiva processvinsten åtar sig att betala samtliga rättegångskostnader inte bara för gruppens ombud utan även eventuella motpartskostnader vid förlust. På så sätt löses de ovan beskriva problemen genom att en kommersiell aktör övertar den ekonomiska risken; erfarna advokater kan därmed anlitas och få betalt löpande för nedlagd tid samtidigt som den enskilde konsumenten i egenskap av gruppföreträdare kan processa utan risk för att behöva lämna hus och hem om målet förloras och den döms att betala motpartens kostnader. En möjlighet till sådan risk- och vinstdelning bör införas i lagen.
Sammanfattningsvis konstateras att det finns starka skäl för lagstiftaren att i samband med översynen av lagen om grupprättegång ge även svenska konsumenter tillgång till effektiva verktyg i form av en opt ut-modell och möjlighet till risk- och vinstdelning med en tvistfinansiär.
