Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Felaktig bevisvärdering gör att brottslingar går fria – det totala bevisvärdet”

Debatt
Publicerad: 2020-01-24 11:14

DEBATT del 2 – av Thomas Ahlstrand, vice chefsåklagare på Riksenheten mot Internationell och organiserad brottslighet och Johan Bring, docent i statistik med stor erfarenhet från juridisk bevisvärdering.

Bevisvärdering i brottmålsprocessen är svårt. Fällorna, felkällorna är många. Än svårare är det att lägga samman bevisning, särskilt om bevisningen i varje enskild del är svag, men där bevisen ändå är rätt många, alltså där frågan gäller om sammanträffande omständigheter kan visa på skuld i sådan omfattning att ett åtal är styrkt.

Desto viktigare då med teknisk bevisning, där domstolen kan lita på experters tolkning av fysiska fynd som spår, fingeravtryck, krutstänk, m m. Det finns en utveckling mot att den tekniska bevisningen blir allt viktigare. Inte minst i de mål som rör gängrelaterade skjutningar och sprängdåd är den tekniska bevisningen ofta av stor vikt.

Så skrev vi i ingressen till vår uppsats om NFC:s bevisvärdering. Orden förtjänar att upprepas, särskilt då vi vänder fokus mot bevisvärdering i domstolar.

Det finns ett motstånd i domstols-och advokatkretsar mot att väga samman bevis. Regeln att värdet av ett bevis skall bedömas för sig kan dras ut till en tumregel: att svagare bevis inte tillåts spela roll alls. Uppfattningen har inte stöd i gällande rätt men har ändå haft inflytande på utgången i ett antal rättsfall, uppmärksammade eller ej.[1] Det kan dock vara svårt att väga samman bevisfakta som var för sig endast svagt pekar i en viss riktning. Under åren har forskare presenterat statistiska metoder för säkrare sammanräkning av bevis, men det har inte slagit an; det är kanske för svårtillgängligt för jurister.

Vi vill här visa på en möjlighet att förstå det sammanlagda värdet av alla bevis. För att göra det har vi valt att applicera vår metod på ett verkligt exempel där svårigheterna framstår som tydliga. Ingen av oss har arbetat med just det fallet. Vårt material är två domar i brottmål om samma händelse, ett uppmärksammat mord i Bromma hösten 2017.[2]

Domarna är långa, åtalen omfattar många personer och många delavgöranden. Vi har enbart koncentrerat oss på åtalet för mord mot en misstänkt ung man, A, eftersom domstolarnas övervägande där mycket tydligt illustrerar svårigheter men också möjligheter i vad gäller sammanvägning av bevisning. 

Detta har hänt. 20 november 2017 kör en bil – ”attentatsbilen” – upp på Bällstavägen i Bromma. Från den bilen avlossas skott med en automatkarbin. Skotten var riktade mot en annan bil, också den under färd, och träffade ett – bedömer vi här som utrett – i förväg utsett offer, som avled. Polisen tillvaratog patronhylsor från skottlossningen, dels ifrån gatan, någon från attentatsbilens kupé. Attentatsbilen anträffas kort tid därefter utbränd i närheten. I bilen ligger bl a ett automatvapen och ett par handskar. Genom tekniska undersökningar fastställdes att vapnet som anträffades i attentatsbilen var det vapen som använts vid mordet. Vittnen har sett hur skytten sitter på vänster sida i baksätet och håller vapnet genom fönstret, alltså utanför kupén. Skytten var maskerad, iförd jacka, mössa och något som skyler ansiktet.  Det har bara funnits två personer synliga i bilen, skytten och föraren. Omedelbart efter att attentatsbilen parkerats och börjat brinna kör en annan bli snabbt från platsen (”flyktbilen”). Denna bil var en hyrbil som var hyrd den 17 november. Den anträffas parkerad i närheten senare samma dag och omhändertas av polis genast.

På en av de handskar som låg i den utbrända attentatsbilen fanns krutstänk av samma typ som påträffats i patronhylsorna. Där fanns också – inne i tre av handskens fem fingrar – DNA från en person A, en känd kriminell från kretsen runt de personer som hade en pågående konflikt med offret.  I flyktbilen hade A avsatt ytterligare ett DNA-spår, nämligen vid främre passagerarsidas säkerhetsbältesspännare. När A greps, två månader efter händelsen, beslagtogs kläder i hans bostad. En jacka och en mössa visade små spår av krutstänk av samma slag som på påträffats i patronhylsorna på brottsplatsen. Under brottsdagen var A: s telefon utan kontakter eller uppkopplingar. – A hade tidigare stoppats av polis. Då hade han burit en lapp med ett registreringsnummer som kunde knytas till den mördade personen. – Dagen innan hyrbilen anskaffades hade A en telefonkontakt med en av de misstänkta ligaledarna. –  A hade inget alibi för den 20e november.

Åklagaren väckte åtal mot A och påstod att han i första hand var skytten – mördaren – och i vart fall medverkande genom att han befunnit sig i, och i så fall kört attentatsbilen.

Den tekniska bevisning domstolarna skulle pröva mot A var alltså följande:

– Krutstänk på mössa och jacka i bostaden
– Krutstänk på handske i attentatsbilen
– DNA i handske i attentatsbilen
– DNA på passagerarplats i flyktbilen

A förnekade brott. Han kunde inte redogöra för vad han haft för sig aktuell dag, inte heller varför han avsatt spår i handskarna och i flyktbilen. Han kunde inte förklara varför hans telefon varit avstängd. Han förnekade kännedom om offret och förklarade att han tidigare gått omkring med dennes bilnummer på en lapp i fickan med att han iakttagit en misstänkt bil i sin omgivning väl ofta.

Vi är överens om att sedda var för sig är bevisen för att A var mördaren svag. Det går att framföra alternativa förklaringar till vart och ett av fynden. Krutstänken på kläderna kan ha kommit dit på annat sätt, DNA i handsken kan ha avsatts om A burit handsken vid annat tillfälle, han kan ha suttit i passagerarsätet i flyktbilen vid ett annat tillfälle[3]. Frågan är om alla omständigheterna tillsammans innebär att det måste anses styrkt att A var mördaren eller medskyldig till mordet.

Tingsrätten vägde samman de olika fynden av spår och dömde A som gärningsman. Hovrätten menade att spåren var för sig inte var tillräckliga för att döma honom; krutstänken på kläderna var så få att de var utan betydelse och DNA-spår i handsken och i flyktbilen var inte tillräckligt, ens sammantaget, för att döma honom som gärningsman. Det är här vi menar att domstolen borde ha gjort en djupare analys.

När domstolarna gör bedömning av olika tekniska spår litar de tungt till utlåtanden som lämnats av NFC, Nationellt Forensiskt Centrum. NFC uttalar sig ofta om två saker: dels förekomst av spår, dels om identitet; härrör DNA-spåret från en viss person, krutstänket från ett visst vapen, namnteckningen från en förfalskares hand. För att beskriva grad av säkerhet använder sig NFC av en niogradig skala. Vid Grad + 4 är det (med NFC:s språk) minst 1 000 000 gånger mer sannolikt att få   resultatet (t.ex. krutstänk) om huvudhypotesen (t.ex. handskarna var i nära anslutning till skjutvapnet) är sann, än om den alternativa hypotesen är sann (t.ex. handskarna var inte i nära anslutning till skjutvapnet). Vid Grad 0 är resultaten är lika sannolikt under respektive hypotes.

Vi har funnit anledning att förhålla oss kritiska till NFC:s utlåtandeskala. En detaljerad beskrivning av problemen med denna skala finns i del 1[4].

I föreliggande fall har de två DNA-spåren (tre fingrar i handsken, bilbältet) varit fullgoda och de har också accepterats som sådana. De har klassificerats som högsta grad av säkerhet, Grad +4.

I fallet med krutstänket finns två egendomligheter. När det gäller kläderna i bostaden skriver NFC att en del av spåren är karakteristiska för det krut som avsköts vid mordet, men att det finns så lite krut kvar att det bedöms ungefär lika sannolikt att krutstänken kommit dit även om A inte varit i nära anslutning till skjutvapen (NFC Grad 0). Krutet skulle ha kunnat komma dit via kontamination, t.ex. via kontakt med krutstänk från andra plagg.

Men krutstänket finns där, och något är mer än inget. Man kan inte påstå att avsaknad av krutstänk, två månader efter skottlossningen, visar att plagget inte varit i närheten av skottlossning – om inte annat kan plagget vara tvättat; ett negativt resultat från spårsökning, alltså inga spår alls, måste med nödvändighet innebära att NFC med tillämpning av egna kriterier sätter ett resultat till Grad 0.

Därav följer att en jacka och en mössa med krutstänk borde åsättas ett positivt bevisvärde som i åtminstone liten mån talar för att kläderna varit nära skottlossning. Dessutom var det fråga om två plagg, en jacka och en mössa som bar spår av samma slags krutstänk. Eftersom de anträffats hos samma person är det ett rimligt antagande att de besudlats med samma slags krutstänk vid samma tillfälle. Därigenom torde sannolikheten för tillfällig kontamination sjunka och sannolikheten för att de burits vid skottlossning öka.

Patronerna som användes hade tre olika bottenmärkningar. Patronhylsor med samma bottenmärkning bedöms ha tändsatspartiklar med samma typ av sammansättning.  På kläderna fanns partiklar som kunde matchas mot innehållen från respektive typ av de tre olika sorternas patronhylsor. Så bevisvärdet skall beräknas genom att jämföra hur sannolikt det är att A har fått dessa partiklar (som matchar alla tre typerna av patronhylsor) på sina kläder om han varit med vid skottlossningen jämfört med hur sannolikt det är att han kan ha fått dessa partiklar på sig om han inte varit med. Vi har hittat en studie där man undersökt 102 slumpmässigt valda personer och funnit spår av krutstänk på kläder burna av en av dessa personer. (Det visade sig att han var sportskytt.)[5]. Att fynden av dessa partiklar på A:s jacka och mössa inte ens i någon mån skall tala för att han var inblandad anser vi helt orimligt. I vår sammanvägning nedan godtar vi ändå för argumentets skull NFC:s värdering men åsätter fyndet ett positivt värde.

Handsken anträffades i den utbrunna bilen. Av krutstänken på handsken drar NFC slutsatsen att resultaten talar i någon mån för (Grad +1) att handsken varit i nära anslutning till skjutvapen då de avfyrats eller varit i kontakt med något vapenrelaterat. Det är en slutsats som inte stämmer med övrig utredning. Om vi undantar möjligheten att någon person, osedd, slänger in handsken i den brinnande bilen efter att skytten och chauffören tänt på och lämnat platsen, visar utredningen att handsken måste varit i närheten av skottlossning, rimligen i bilen. Handskarna låg i baksätet, under den overall som skytten tagit av sig efter skottlossningen. Frågan som borde ställas är naturligtvis: är detta den handske som skytten använt vid mordet?

Resterna av krutstänken på anträffade kulor, på handsken, (och på jackan och mössan), är av delvis samma slag. Den sannolikhet som NFC borde bedömt är inte frågan om denna handske – bland alla handskar i hela världen – varit i närheten av mordet eller av en skottlossning utan om man kan säga att denna handske, anträffad på mordplatsen, har använts av mördaren vid mordet.  Vi utgår från att det är den frågan NFC tänkt sig att besvara. Det verkar som om domstolarna tänkt likadant. Frågan för domstolarna är nämligen snarare om A:s DNA kommit dit i anslutning till mordet eller vid ett tidigare tillfälle.

Till saken hör att attentatsbilen var i gängets besittning sedan den 16 november, alltså i några få dagar före attentatet. Tingsrätten menar att det är osannolikt att A lämnat handskarna i bilen vid ett tidigare tillfälle eftersom han förnekat all kännedom om bilen. Hovrätten vill inte utesluta att A kan ha burit dem vid tidigare tillfälle och att de av okänd anledning kommit att hamna i bilen.

Slutligen gäller det A:s DNA i flyktbilen. Det var en hyrbil som varit i gängets besittning sedan den 17 november, alltså tre dagar. Å andra sidan hade den hyrts ut många gånger tidigare. Det fanns ingenting som sade att bilen hyrts ut till A eller till hans krets vid tidigare tillfälle: polisen hörde samtliga som hyrt bilen i Sverige tidigare. Tingsrätten uteslöt att A:s DNA skulle kunnat hamna där tidigare; det vore för långsökt att tro på kontamination eller tillfälliga sammanträffanden när det gäller krutstänk på mössan, krutstänk på jackan, krutstänk på handsken och DNA i handsken, samt DNA i flyktbilen. Hovrätten gjorde en motsatt bedömning.

Som en sista, extra omständighet kan tillföras att A inte var vem som helst. Han hade inte landat från månen. Han var en av de – 50? – 100? – sannolikt mycket högt räknat – unga män som förekom i de kretsar där motivet till mordet stod att söka, och med förmågan att utföra det. Han har ett långt brottsregister sedan tidigare.

Tingsrätten fann det sammanlagda bevisvärdet tillräckligt för en fällande dom. Hovrätten ansåg inte att så var fallet. Vi misstänker att hovrätten underskattade det sammanlagda bevisvärdet av flera skäl:

1) Dels finns det grundläggande problem med användningen av NFC:s bevisskala
2) Hovrätten ansåg att bevisen med krutstänk inte skulle vägas in då de varken talade för eller emot åklagarens hypotes om att A var skyldig.
3) Vi tror inte hovrätten gjorde en korrekt sammanvägning av de enskilda bevisen till det totala bevisvärdet.

Vad gäller punkt 1) och 2) har vi framfört dessa argument ovan och i del 1.

Vi skall i detta avslutande avsnitt illustrera hur man kan räkna ut det totala bevisvärdet av flera, var för sig, svaga bevis.

I NFC:s utlåtandeskala finns en kvantitativ förklaring av varje enskild grad på bevisskalan. I kategori Grad 0 (” talar varken för eller emot”) placeras de bevis som har en sannolikhetskvot V (likelihoodkvot) under 6, men större än 1/6. Vi kan alltså här ha bevis med t.ex. V=5. Ett V=5 innebär att beviset är fem gånger mer sannolikt enligt åklagarens hypotes jämfört med försvarets hypotes. En korrekt matematisk användning av ett bevis med V=5 är att det ökar oddset för att den misstänkte är skyldig fem gånger. Så om oddset innan beviset var t.ex. 2 mot 1 för att han var skyldig så blir oddset för att man är skyldig nu 10 mot 1. Ett bevis av Grad 0 kan alltså ha en stor effekt på sannolikheten att någon är skyldig om det hanteras korrekt.

Den etablerade metoden för att beräkna det totala bevisvärdet är att multiplicera V för de olika bevisen (givet att de är oberoende).  Teorierna för detta tillvägagångssätt finns väl dokumenterade[7].

Antag att vi har tre svaga bevis med V=5; då är deras gemensamma bevisvärde (under antagande om att bevisen är oberoende) 5 x 5 x 5 = 125. Det innebär alltså att tre bevis som var för sig hamnar på Grad 0 tillsammans har ett bevisvärde som ökar oddset att personen är skyldig med 125 gånger. (Det vill säga inom det intervall för sannolikhet som NFC kallar Grad + 2). På samma sätt kan två bevis på Grad +1 som var för sig har ett V i intervallet 6 < V < 100  teoretiskt sätt ha ett gemensamt bevisvärde i intervallet 36 < V < 10 000, det vill säga Grad +2 eller Grad + 3.        

Tittar man på de olika bevisen i den aktuella rättegången så räcker de var för sig inte till en fällande dom. Men den sammanlagda bevisningen måste anses väldigt stark om de kombineras ihop på ett korrekt sätt.

NFC har inte gjort någon sannolikhetsbedömning avseende när A:s DNA hamnat i flyktbilen. Om vi använder NFC:s kriterier jämfört med vad som är utrett sätter vi – för argumentets skull mycket lågt – sannolikheten för att A:s DNA hamnat i flyktbilen i samband med mordet till Grad + 1 (Mellan sex till hundra gånger mer sannolikt, V=50, det vill säga hälften av högsta värde i intervallet).

Detta multipliceras sedan med övriga sannolikheter enligt NFC:s skala:
– Sannolikhet för att krutstänkt på mössan kommit från skjutning Grad 0, V=3 (mitt i intervallet för Grad 0)
– Sannolikhet för att krutstänk på jackan kommit från skjutning Grad 0 V=3
– Sannolikhet för att handskar använts vid skjutning Grad + 1, V=50 (hälften av högsta värde i intervallet 1-100).

50 x 3 x 3 x 50 = 22 500.
Vilket gör att den sammanlagda sannolikheten att A är skytten hamnar – enligt NFC:s skala och NFC:s sätt att räkna – på Grad + 3. Det är minst sextusen, som mest en miljon gånger mer sannolikt att få detta resultat om A är den skyldige, än om han inte är det.

Till detta kommer besvärande biomständigheter: att A gått omkring med en lapp där offrets bilnummer antecknats, att hans mobiltelefon varit avstängd vid tillfället, att han ingick i gruppen som hade en konflikt med offret och att han varit i kontakt med sin egen ligaledare

Det är – med väl tilltagen råge – vad domstolar brukar bedöma som styrkt bortom rimligt tvivel.

Då rättegångar i brottmål skall följa principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration blir det svårt för rätten att hantera och tolka mängder av komplicerade tekniska bevis. För att kunna göra en korrekt tolkning av enskilda bevis och dessutom kunna göra en rättvisande sammanvägning krävs kompetens, tid och eftertanke.

Vi vill inte göra oss till talesman för en renodlat matematisk metod vid sammanvägning av bevis. Men en sådan metod påvisar hur sannolikheter kan vägas samman vid en vedertagen matematisk metod. Och hjälpa domstolen vid dess svåra avvägningar.

Här finns del1 att läsa

Fotnoter:
[1] (se Kommentar till RB på nätet, kommentar till 35:1 om struktural bevisning).
[2] Solna tingsrätt 2018-07-27 i B 8960-17, Svea Hovrätt 2018-09-18 avd 3 B .7082-18
[3] Polisen hade dock kontaktat samtliga personer i Sverige som någonsin hade hyrt den aktuella flyktbilen och ingen hade haft A som passagerare.
[4] Ahlstrand T. och J. Bring (2019), Felaktig bevisvärdering gör att brottslingar går fria: Del 1 – Problem med NFC:s utlåtandeskala
[5] Martinez (2005), Citerad i Forensic Science Communication, July 2006, Volume 8 , No 3
[6] se Ahlstrand & Bring del 1
[7] Se t..ex Aitken & Taroni (2004), Statistics and the Evaluation of Evidence for Forensic Scientist. eller Evett, (2015), The logical foundations of forensic science: towards reliable knowledge


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se