Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Fällningen i Pressens opinionsnämnd är unik”

Debatt
Publicerad: 2020-02-07 11:42

DEBATT – av Mats Olin, chef Näringslivets medieinstitut

Det senaste fällningen i Pressens opinionsnämnd är unik. Svenska Dagbladet fälls för att ha publicerat en debattartikel som ifrågasätter en fällande våldtäktsdom, och som återger integritetskänsliga detaljer från domen. Det unika är att åtta av 17 ledamöter i opinionsnämnden, inklusive de tre domarrepresentanterna, reserverade sig och ville fria Svenska Dagbladet. Reservationer i nämnden görs då och då, men inte i den här omfattningen. Men det finns en till viktig principiell fråga: varför ska våldtäktsdomen vara offentlig men inte beslutet i Pressens opinionsnämnd (numera Medieetiska nämnden)?

Konfliktlinjen i opinionsnämnden går rakt igenom frågan om det är rimligt och relevant att publicera integritetskänsliga uppgifter från domen, som detaljerat beskriver våldtäkten. Dagens Nyheter och Aftonbladet, som publicerat principiella frågeställningar om domen men inte de detaljerade uppgifterna, frias av nämnden.

Ingen i nämnden ifrågasätter ifall själva domen, med de integritetskänsliga uppgifterna, ska vara offentlig. Däremot är deras eget beslut, medievärldens motsvarighet till dom, till stor del hemligt. Samma personer som i det ena fallet tycker offentlighet är självklar, verkar för hemlighetsmakeri i det andra, likartade fallet. Hur kan det komma sig?

Det är förstås möjligt att ta del av och granska domen i hovrätten, som innehåller de integritetskänsliga uppgifterna. Det är en självklarhet i en rättsstat. Regeringen argumenterar för att öppenheten ska: ”tillgodose allmänhetens berättigade krav på att få kännedom om och möjlighet att kunna kontrollera hur mål och ärenden prövas och bedöms i domstolar, vilket i sig syftar till att stärka förtroendet för rättsväsendet”.

Men handlingarna i Pressens Opinionsnämnd är till stor del hemliga. Det gäller exempelvis Svenska Dagbladets yttrande som innehåller chefredaktören Anna Careborgs argumentation för att publiceringen av uppgifterna var motiverad, samt själva anmälan. Var finns logiken? Hur påverkar hemlighetsmakeriet förtroendet för det medieetiska systemet?

En sammanfattning av Careborgs och anmälarens argumentation har förvisso offentliggjorts, alla beslut i opinionsnämnden innehåller en sådan sammanfattning, och den kanske innehåller all väsentlig information. Men man kan inte vara helt säker.

I ett tidigare fall, där publicistens argumentation inför PO läckte och gjordes offentlig, visade det sig att den sammanfattning som publicerades av Pressens opinionsnämnd saknades väsentliga principiella resonemang som den ansvariga publicisten, den gången Peter Wolodarski, anfört i sitt yttrande. Det går alltså inte att utgå ifrån att Opinionsnämnden publicerar all relevant information som behövs för att kunna granska besluten.

Ni som argumenterar för att den här ordningen är rimlig, skulle ni nöja er med motsvarande sammanfattning från domstolarna avseende domar?

Det ligger i allmänhetens intresse att rättssystemet och dess domar kan granskas, det är en demokratifråga. Detsamma gäller – eller borde gälla – det medieetiska systemet. Att kunna granska besluten, inklusive ”bevisningen”, ligger sannerligen i allmänhetens intresse

Skyddet av den enskildes integritet då? All information i hovrättsdomen är inte offentlig. De detaljerade beskrivningarna av våldtäkten är offentliga, men namnet på brottsoffret är sekretessbelagt, vilket är regel när det gäller vissa brott. Det borde kunna gälla även medieetiken, att nämnden gör bedömningar av skyddsbehovet i de enskilda fallen utifrån vissa principer.

I det här fallet hade det antagligen varit motiverat med viss sekretess. Det känns exempelvis onödigt, som opinionsnämnden och PO nu valt att göra, att i det offentliga beslutet ange artiklar i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter som handlar om brottsoffrets arbetsplats och tjänst, eftersom det underlättar identifiering av hen. Däremot borde det vara oproblematiskt, ur integritetsperspektiv, att offentliggöra hela eller större delen av hur Careborg, Aftonbladets sft utgivare Lena Mellin och Dagens Nyheters redaktionschef Caspar Opitz argumenterat. Och det hade möjliggjort en mer fullödig granskning av ett unikt beslut i en viktig demokratisk institution. 

Här diskuterats tre fall som avgjorts i Pressens Opinionsnämnd, en fällning och två frianden. Eftersom det fattats beslut i opinionsnämnden blir fallen i alla fall kända. Men runt 80 procent av anmälningarna till Medieombudsmannen skrivs av, når inte Pressens Opinionsnämnd och inget blir offentligt. Inte ens att en anmälan skett blir känt.

Medieombudsmannen Ola Sigvardsson menade den 13 januari på Publicistklubben att det var en speciell dag, eftersom den första anmälan mot etermedier inkommit till honom. Vad anmälan gäller får vi inte veta nu, och kanske aldrig. Före årsskiftet var dessa anmälningar till Granskningsnämnden offentliga, men inte längre.

Jag kan hålla med Medieombudsmannen på mer än ett sätt: det är också speciellt att det var första gången en anmälan mot något av etermediaföretagen, kanske mot Sveriges Television eller Sveriges Radio, som vi med hög risk aldrig kommer att få höra talas om igen. Det är ett demokratiskt problem.


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se