av Johan Fall, chef skatteavdelningen Svenskt Näringsliv och Katarina Bartels, skattejurist Svenskt Näringsliv,
Allt oftare tillkommer inte svensk skattelagstiftning genom den väl beprövade process som gällt historiskt. I stället tvingas vi numera genomföra lagstiftning via internationella överenskommelser – inom OECD eller som ett resultat av EU-rätten. Förhandlingarna förs då av regeringen, ofta med Skatteverket som stöd. Det innebär att det traditionella kunskaps- och erfarenhetsutbytet med näringsliv och akademi blir begränsat. Under senare år har stora och komplexa regelverk införts på detta sätt: den globala minimiskatten, rapporteringskraven enligt DAC6 och DAC7 samt de omfattande momsprojekten inom ViDA.
En väl fungerande process för skattelagstiftning är centralt för att få bästa möjliga underlag men också för att upprätthålla och stärka regelverkens legitimitet. Skattebetalare och myndigheter behöver tydliga regler som värnar både skatteintäkter och konkurrenskraft. Det svenska beredningsförfarandet har traditionellt kunnat säkerställa just detta: direktiv skrivs, en kommitté eller särskild utredare tillsätts, experter och sakkunniga med bred bakgrund deltar och frågorna belyses på ett allsidigt sätt. Därefter följer remiss, departementsbehandling, lagrådsgranskning och i regel en proposition till riksdagen. Men den internationella dimension som numera allt oftare är avgörande fångas inte upp till fullo med detta gamla förfaringssätt.
Frustrationen i näringslivet har därför vuxit. Regelverken upplevs som tekniskt omfattande, kostsamma att efterleva och alltför hastigt genomförda. Dessutom finns en uppfattning om bristande förståelse för företagens verklighet.
Mot denna bakgrund gav Svenskt Näringsliv professor Pernilla Rendahl i uppdrag att granska om den svenska beredningsprocessen verkligen är tillräcklig för att ta tillvara svenska intressen när internationella regler ska omvandlas till svensk lag. Genom att studera det rättsliga ramverket, intervjua personer med erfarenhet av processen och analysera behovet av förändringar visar Rendahl att det inte föreligger några juridiska hinder för en fungerande beredning. Däremot råder otydligheter i hur processerna hanteras i praktiken. Intervjupersonerna efterlyser mer dialog och samråd, större svensk närvaro i EU:s institutioner, OECD och FN, bättre förhandlingskompetens och att universiteten ser över hur de behandlar remisser.
Ett konkret förslag från Rendahl är att införa permanenta plattformar eller tvärvetenskapliga utredningar som arbetar långsiktigt och kan hantera sekretess. Det skulle möjliggöra bredare insyn och bättre förankring utan att riskera att känsliga uppgifter hamnar på villovägar – en invändning som tidigare använts mot ökat samråd med andra aktörer än Skatteverket.
När rapporten presenterades före sommaren påpekade riksdagsledamöter dessutom att även de borde involveras tidigare i processen. De lyfte också hinder i det nuvarande resereglementet, som gör det svårt för dem att följa förhandlingarna i EU-parlamentet på plats.
Pernilla Rendahls rapport bekräftar enligt oss den bild som näringslivet länge haft: att brister uppstår när internationella förhandlingar snabbt ska omsättas i svensk skattelagstiftning. Förslagen i rapporten är både rimliga och nödvändiga. Regeringen kan redan nu välja att använda utredningsinstrumentet även vid internationella processer. En SOU kan kompletteras med en referensgrupp som representerar näringsliv, akademi och riksdag – alla under krav på sekretess. Varför inte börja med de nya omfattande momsregler som just nu förhandlas inom ViDA (VAT in the Digital Age) och som innebära långtgående förändringar av näringslivets förutsättningar att fakturera?
