DEBATT – av Johan Linder, advokat och konkursförvaltare, partner vid Advokatfirman Schjødt och tidigare ordförande för Rekonstruktör- och konkursförvaltarkollegiet i Stockholm.
I coronakrisens spår har konkurser och andra insolvensförfaranden hamnat i blickfånget på ett sätt som inte varit fallet på mycket länge. Vad många möjligen inte känner till är att det svenska konkursförfarandet sannolikt står inför de största förändringarna sedan den nuvarande konkurslagen trädde ikraft den 1 januari 1988. Justitiedepartementet presenterade nämligen precis före årsskiftet en omfattande departementspromemoria, Ds 2019:31, som innehåller ett stort antal förslag till förändringar i framförallt konkurslagen, vilka föreslås träda ikraft den 1 januari 2022.
Från praktikerhåll är det mycket efterlängtat att lagstiftaren äntligen tar ett samlat grepp för att få till stånd en modernisering och effektivisering av konkursförfarandet. Förslag till sådana förändringar har framförts inom ramen för flera utredningar alltsedan tidigt 1990-tal, men i stort sett ingenting har genomförts. Nu ser det dock alltså äntligen ut att vara dags, och det som tycks ha varit den utlösande faktorn är en stark önskan att renodla domstolarnas verksamhet.
Den absoluta merparten av förslagen i promemorian är sådana som jag för egen del, och jag tror de flesta praktiker med mig, välkomnar. I några få avseenden finns det dock anledning till principiella betänkligheter.
De huvudsakliga aktörerna i konkursförfarandet som det ser ut idag är konkursförvaltaren, tillsynsmyndigheten och domstolen. Förvaltaren ansvarar för den rent operativa hanteringen av konkursen och de löpande beslut som förvaltningen föranleder, tillsynsmyndigheten utövar tillsyn över förvaltaren och utgör ett slags bollplank för förvaltaren i viktigare frågor genom den s k höranderegeln medan rätten fattar alla avgörande formella beslut i konkursen såsom själva konkursbeslutet, beslut om utseende av förvaltare, beslut om fastställelse av utdelningsförslag samt beslut om arvode. Det finns alltså enligt den nuvarande ordningen en ansvarsfördelning mellan aktörerna inte helt olik den klassiska maktdelningsläran, en ansvarsfördelning som har goda skäl för sig.
Den nämnda ansvarsfördelningen riskerar nu att luckras upp på ett mycket olyckligt sätt. I promemorian föreslås nämligen att vissa viktiga beslut fortsättningsvis ska fattas av tillsynsmyndigheten och inte av domstolen. Det gäller främst beslut om fastställelse av utdelningsförslag och beslut om förvaltarens arvode. Tanken är alltså att den myndighet som genom höranderegeln har en rådgivarliknande ställning i förhållande till förvaltaren, som utövar den löpande tillsynen över förvaltningen och som genom andra förslag i promemorian kommer att få en tydligare roll som motpart till förvaltaren genom en generell rätt att överklaga dennes beslut, när konkursen ska avslutas ska ikläda sig rollen som opartisk beslutsfattare och pröva förvaltarens utdelningsförslag och arvodesyrkande. Att alla dessa roller är svårförenliga borde vara uppenbart.
Förslaget motiveras av effektivitetshänsyn, och de principiella invändningar som kan resas mot konstruktionen viftas bort med att det inte är ”helt ovanligt” att en tillsynsmyndighet har beslutsfunktioner i förhållande till sina tillsynsobjekt. Argumentet är inte särskilt övertygande, i synnerhet inte mot bakgrund av att samma principiella invändningar på goda grunder tillagts avgörande vikt när man i promemorian inte ansett det lämpligt att tillsynsmyndigheten ska vara den som utser förvaltare.
Förhoppningsvis ska coronakrisen inte leda till att den efterlängtade moderniseringen av konkursförfarandet inte blir av heller denna gång. Den behövs, vilket sannolikt kommer att framgå med önskvärd tydlighet med det ökande antal konkurser som vi till viss del redan sett och som fortsatt kan förväntas i pandemins spår. Dock bör lagstiftaren ägna de principiella frågorna en extra tanke och i det slutliga förslaget låta domstolarna behålla de viktiga beslutsbefogenheterna.
