DEBATT – Av Abraham Zeito, advokat och partner vid Advokaterna Hurtig & Partners
Utvecklingen i rättsstaten Sverige styrs av Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten. Det är snart fel att kalla Sverige för en demokratisk rättsstat. De brottsbekämpande myndigheterna kommer med svepande påståenden och politikerna accepterar det. Numera är även ett flertal politiker före detta åklagare, poliser eller jurister med en tydlig agenda: Övervakningssamhället och polisstaten Sverige. Advokatkåren vill de tydligen också vara med och styra.
En grundpelare i en demokratisk rättsstat bygger på en oberoende advokatkår och en oberoende dömande verksamhet. Det skulle exempelvis aldrig accepteras att politikerna ges möjlighet att gå in och styra domstolarna eller utgången i enskilda mål. Den enskilde har under hela rättsprocessen ett enormt underläge och att låta politikerna detaljstyra advokatkåren på det sätt som debattörerna (SvD 22/7) föreslår är fel. Det är dags för oss advokater att vakna till, agera och sluta acceptera den kritik som genomsyrar debatten. Även om det kan kännas obekvämt.
Sveriges advokatkår är både etisk och skicklig. Enstaka fall som uppdagats ska inte resultera i att staten ska detaljstyra vem som får agera som offentlig försvarare. Grundtanken med det fria advokatvalet och advokaternas oberoende styrs då indirekt av staten. I debattartikeln i SvD, skriven av tre företrädare för Liberalerna lyfter debattörerna ett uppmärksammat uteslutningsärende och mål där advokater den senaste tiden dömts för brott. Debattörernas förslag vilar felaktigt på en tanke att det krävs arbetserfarenhet för att inte begå brott och etiska övertramp i tjänsten.
Mig veterligen har endast tre advokater som uteslutits de senaste tio åren dömts för brott (i samband med uteslutning). I samtliga tre fall, om jag inte missminner mig, har det rört sig om erfarna advokater. Oavsett ingångsvärde saknas det belägg för att etiska övertramp har med åldern att göra. Alla människor kan således göra fel; oaktat om det är en erfaren advokat eller ej.
Justitieombudsmannen har samtidigt meddelat beslut i ett flertal ärenden där erfarna åklagare, domare och poliser agerat felaktigt i tjänsten. Poliserna som ljög om olaga hot är ett exempel. Åklagare som inte behärskar hemliga tvångsmedel är ett annat. Åklagare som inte sett till att misstänkta får tillgång till den information de har rätt till är ett tredje. Domare som utan stöd i lag har beslutat om hemlig övervakning av elektronisk kontroll är ett fjärde. Polis som under ed lämnat felaktiga uppgifter om vem som var den gripne gärningsmannen är ett femte. Listan kan göras längre med övertramp som skett av statliga tjänstemän senaste tio åren men skrivutrymmet är begränsat. – Enskilda avvikelser eller ett systemproblem?
Det finns vidare exempel på åklagare och poliser som begått allvarliga brott i tjänsten. Åklagare som dömts för sexköp på ett hotellrum i tjänsten när denne haft jouren (åklagaren fick jobba vidare inom Åklagarmyndigheten). Åklagare som dömts för barnvåldtäkter på tidigare målsägande. Det finns även exempel på domare som dömts för sexköp och snatteri (två justitieråd) utanför tjänsten.
Det förs, noterar jag, ingen diskussion om att införa hårda sanktionssystem eller införa krav och regleringar mot statens tjänstemän. Tvärtom visar statistiken att statens tjänstemän undkommer ansvar och utredningar (om de ens inleds) läggs ner. Makt utan ansvar. Är det bra?
Liberalernas senaste utspel i den kriminalpolitiska debatten vittnar därför om en total avsaknad av nyansering och eftertanke när man i det offentliga rummet hänvisar till att införa ett femårsskrav med motiveringen att det finns en ökande problematik inom advokatkåren. Jag påstår därför att debattörernas förslag egentligen enbart är ett sätt för att svartmåla advokatkåren som ett led i att få styra och reglera advokatkårens utveckling. Det finns ingen negativ trend inom advokatkåren. De negativa exempel som uppdagats är självklart olyckliga men innebär inte en negativ trend. Det vore lika fel av mig att hävda att det finns en negativ utveckling inom Åklagarmyndigheten, Polismyndigheten och Domstolsverket bara för att några av dess anställda sysslar med sexualbrott och maktmissbruk.
Advokatsamfundet har inte samma inflytande som i Anglosfären, men måste fortsätta sätta ner foten och markera mot svepande formuleringar. Kommunikation och ta strid i debatten skapar en medvetenhet och förståelse. För om vi inte kan försvara oss själva; hur ska vi då kunna försvara andra? Åldern är inte problemet. Femårskravet är inte lösningen. Det ska därför även i sammanhanget framhållas att disciplinnämnden varnat och uteslutit advokater som har blivit advokater under tiden då femårskravet fortfarande gällde. Det handlar om advokatens omdöme för att fortsätta utveckla det goda rättssamhället.
Jag vill inte leva i en polisstat som hotar advokatkårens oberoende. I slutändan drabbar detta bara enskilda människor. De som utövar tvångsmakt behöver nämligen en stark motpart för att balanseras.
