DEBATT: ”Yttrandefriheten skadas av den utbredda osäkerheten gällande förtal”
DEBATT – av advokat Joakim Lundqvist, Advokatbyrån Bratt Feinsilber Harling.
Yttrandefriheten beskrivs ofta som en av de viktigaste medborgerliga fri- och rättigheterna. Det är därför allvarligt att den på senare tid har kommit att ta skada, på grund av att den breda allmänheten inte längre verkar veta vilka yttranden som är straffbara eller inte.
Enskildas rätt att fritt kunna uttrycka samt utbyta tankar, åsikter och känslor är en av grundpelarna för den demokratiska rättsstaten. Yttrandefrihetens särställning framgår också av att det konstitutionella skyddet för yttrandefriheten som, utöver i regeringsformen, även kommer till uttryck i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.
Med detta sagt är yttrandefriheten emellertid inte absolut, utan kan genom lag inskränkas för vissa i ett demokratiskt samhälle godtagbara ändamål. Inskränkning av yttrandefriheten har till exempel skett genom kriminalisering av hets mot folkgrupp och olaga integritetsintrång. Ett annat exempel på inskränkning av yttrandefriheten, som i dag är särskilt aktuellt, är kriminaliseringen av förtal.
Förtal har de senaste åren varit den i särklass mest omdebatterade och diskuterade inskränkningen av yttrandefriheten. Framför allt har förtalsbrottet fått förnyad uppmärksamhet med anledning av den omfattande spridning som förtalsuppgifter numer kan få genom publicering på sociala medier, där #MeToo-upproret 2017 och den därpå följande debatten kanske utgör det tydligaste exemplet. Ett annat känt exempel är Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch, som 2021 godtog ett strafföreläggande angående grovt förtal med anledning av förtalsuppgifter hon publicerat på sina sociala medier.
Trots att förtal således varit på mer eller mindre allas läppar i flera års tid beskrivs förtalslagstiftningen fortfarande som komplicerad och får återkommande kritik, bland annat för att även spridning av sanna uppgifter kan vara straffbart.
Mot denna bakgrund har även en utbredd osäkerhet spridit sig hos den breda allmänheten om vad som faktiskt utgör förtal. Vad får vi säga och skriva om varandra? Var går egentligen gränsen för vad som är tillåtet? Och varför är vissa yttranden inte tillåtna?
Utifrån yttrandefrihetsrättslig synpunkt är denna osäkerhet djupt problematisk och skadlig. Det förhållandet att var och en inte vet vad som utgör straffbart förtal medför nämligen en oproportionerlig inskränkning av yttrandefriheten. Om vi inte vet vad vi får säga och skriva om varandra samt var gränsen för det tillåtna går, kan vi då säga att vi i realiteten kommer i åtnjutande av yttrandefriheten på sätt som den skyddas i våra grundlagar och utgör en förutsättning för vår demokratiska rättsstat?
Tyvärr är det inte endast hos den breda allmänheten som osäkerheten har spridit sig, utan även i nyhetsjournalistiken och bland jurister. Den omständigheten att osäkerheten är spridit sig bland jurister är särskilt olyckligt, eftersom det också har medfört att jurister också har bidragit till att befästa osäkerheten ytterligare.
Hovrätten för Västra Sveriges dom i september 2021, där en socialdemokratisk kommunpolitiker frikändes från grovt förtal, utgör ett talande exempel på detta (Hovrätten för Västra Sveriges dom den 30 september 2021 i mål nr. B 1865-20). I sina domskäl angav domstolen nämligen att det inte utgör förtalsuppgifter att i en offentlig debatt uttrycka att någon har ”extrema åsikter”, att denne är ”extremist”, ”icke-demokrat”, eller att använda uttryck som ”likställer någon med att vara fascist eller nazist”. Detta är en slutsats som, minst sagt, går att ifrågasätta.
Domskälen förmedlar intrycket att det generellt sett inte kan utgöra förtal att inom ramen för en offentlig debatt göra uttalanden av ovan innebörd. Detta är, vilket också många har påtalat, en alldeles för allmänt hållen slutsats. Uttalanden av dessa slag kan, beroende på omständigheterna, i allra högsta grad utgöra förtal.
Det är förvisso både riktigt och viktigt att det i offentlig debatt sker en avvägning mellan skyddet för kränkande yttranden och yttrandefriheten, varvid yttrandefriheten i sådana situationer ska ges ett särskilt stort utrymme. I den mån uttalanden om att en person exempelvis är nazist kan anses syfta till ett verkligt eller förment bakomliggande förhållande, och exempelvis kopplas till någon särskild händelse eller något särskilt agerande, kan förtal föreligga oaktat att uttalandet gjorts inom ramen för en offentlig debatt. En sådan, nyanserad bedömning är också något som Svea hovrätt hänvisat till tidigare i fråga om yttranden i offentlig debatt (se Svea hovrätts dom den 12 oktober 2011 i mål nr. FT 3777-11).
Därutöver har Justitiekanslern redan i ett ärende 2010, som rörde uttalanden i den offentliga debatten, angivit att det utgör förtalsuppgifter att beskylla någon för att vara ”rasist och nazist”. Ärendet gällde en anmälan från en sverigedemokratisk riksdagsledamot, som anmält en tidning för förtal efter att en socialdemokratisk politiker i en artikel citerats och – enligt anmälaren – utpekat SD:s partiledare Jimmie Åkesson och SD:s riksdagsledamöter som just rasister och nazister. Förundersökning inleddes emellertid inte mot tidningen, eftersom artikeln ingått som ett led i bevakningen av valrörelsen och särskilda skäl för allmänt åtal inte ansågs föreligga (JK dnr. 6319-10-13).
Med hänsyn till den osäkerhet som redan föreligger kring förtalsbrottets konstruktion är det viktigt att jurister inte bidrar till denna på grund av okunskap eller osäkerhet. Det är särskilt viktigt att domstolar i sina domskäl undviker otydliga formuleringar, som förmedlar ett felaktigt intryck av vilka yttranden som är eller inte är straffbara.
Ovan dystra illustration ska dock inte tas till intäkt för att det svenska förtalsbrottet som sådant skulle vara bristfälligt. Förtal är förvisso ett brott där förekomsten av gråzoner är särskilt tydligt, men detta är framför allt en konsekvens av att det i förtalsmål alltid föreligger en väldigt tydlig motsättning mellan viktiga, och i sig skyddsvärda, rättighetsintressen. Såväl skyddet för yttrandefriheten som skyddet för ära och integritet är självfallet viktiga att värna om.
Den enda förklaring som jag kan finna till den osäkerhet som föreligger i dag är bristande kunskaper om hur ovan intresseavvägning egentligen ska gå till. Den enda bot som finns mot detta är att samtliga som arbetar med och skriver om förtal tillskansar sig tillräckliga kunskaper för att balansera dessa intressen och blir bättre på att tydligt förmedla detta till allmänheten. I annat fall riskerar vi att vår yttrandefrihet, som en av vår demokratiska rättsstats grundpelare, fortsätter att ta skada.
