DEBATT: ”Vi behöver ett reformerat häktningsinstitut”
DEBATT – av Daniel Larson, åklagare och rättspolitisk debattör.
Det är på tapeten att ändra lagar kopplat till brott och straff. Men intresset för att modernisera straffprocessen är fortfarande svalt. Det är konstigt. Att öka lagföringen är överlag en mer effektiv åtgärd än att skärpa straff. Det är bättre att två brottsaktiva får 5 års fängelse var, än att bara en av dem får 10 år. Det är bättre att fånga upp två ungdomar som begår brott tidigt, än bara en av dem.
Det divideras fram och tillbaka i samhällsdebatten om brott och straff utifrån olika ideologiska utgångspunkter. Det finns dock kunskap som vi kan utgå ifrån. Inom kriminologin gäller ”the power of the few”, en liten andel av befolkningen står för majoriteten av brotten som begås i ett samhälle. Vi vet också att hårdare straff generellt har en begränsad effekt som avskräckare. Men frihetsberövande straff kan minska brottsnivån genom en inkapaciteringseffekt (jfr. ”the power of the few”). Det finns också stöd för att ökad upptäcktsrisk, snarare än hårdare straff, har en avhållande effekt på brottslighet.
Sverige har återkommande fått kritik från internationella organ för att vi i relation till andra länder har misstänkta häktade längre tidsperioder under isolerade former. Det är såklart inte ett utfall av nationell sadism, utan en funktion av hur vårt rättssystem fungerar. Isoleringen innebär att de häktade har restriktioner i kontakt med omgivningen. Skälet till restriktionerna är att skydda utredningen från påverkan från den misstänkte – i betydelsen skydda utredningen inför bevisupptagningen som sker under rättegången i tingsrätten.
Rättegångsbalken är från 1948 och den innebar två stora förändringar, dels gick processen från skriftlig till muntlig och dels gick bevisprövningen från styrd till fri. Vi har idag fortfarande en muntlig process med fri bevisprövning. I det ligger en omedelbarhetsprincip som innebär att endast det som framkommer vid rättegången kan läggas till grund för domen.
Brottsligheten har ändrat skepnad sedan 1948 och blivit mycket mer allvarlig, organiserad, komplex och internationell. De få brottslingar som står för huvuddelen av brotten i samhället har också ändrat skepnad. Dåtidens brottslighet och brottslingar kan inte ens jämföras med dagens. Detta gör att vår straffprocess inte är designad för att kunna hantera dagens brottslighet. Inte bara det, på senare år har olika lagändringar gjorts för att stärka den misstänktes ställning som bygger på principer från helt andra rättssystem. Dessa har kilats in från sidan i vårt befintliga system. Det som har hänt är att en grad av formalism införts i vårt fria system, men bara i de delar som ska tillförsäkra den misstänktes intressen, vilket skapat obalanser som inte gynnat lagföringen.
Jag har ett förslag på förändring av häktningsinstitutet som skulle kunna leda till ökad lagföring och dessutom att rätt personer frihetsberövas och gör det under mer rättssäkra och humana former. Den som är häktad är ännu inte dömd och ska därmed åtnjuta ett starkt skydd mot frihetsinskränkningar.
Häktningsinstitutet är helt centralt i straffprocessen. Det finns tre skäl att häkta en misstänkt: risk för att den misstänkte försvårar utredningen, risk att den misstänkte håller sig undan och risk för att den misstänkte begår brott på fri fot. Alla som jobbar med brottsutredningar vet att häktning är en framgångsfaktor och ett viktigt verktyg för en effektiv lagföring. Som en sidoeffekt håller det ned brottsligheten i samhället genom en snabbinkapacitering av särskilt brottsaktiva.
Den som frihetsberövas av polisen och anhålls ska begäras häktad av åklagaren senast på tredje dagen. Därefter ska häktningsförhandling hållas inom en kort tidsrymd. Det är alltför snävt utifrån hur brottsligheten utvecklats. Detta leder till att misstänkta begärs häktade för att utredningsåtgärder inte hinner vidtas. Vidare är häktningsförhandlingen idag en torftig tillställning och har ingen annan praktisk funktion än att domstolen på ett relativt knapphändigt underlag och på ett forcerat sätt överprövar frihetsberövandet.
Jag föreslår ett system med längre anhållningstid – upp till sju dagar – och att det vid behov under anhållningstiden kan hållas ett förhör med misstänkt inför domstol. Ett anhållningsförhör där den misstänkte får förklara sin inställning, avge sin berättelse och svara på frågor. Ett liknande system finns i Danmark, sk. grundlagsförhör.
Om åklagaren efter anhållningsförhöret och därefter följande utredningsåtgärder ändå efter sju dagar behöver begära den misstänkte häktad bör en förhandling hållas som är mer omfattande än idag. Vid häktningsbeslut bör prövningen om fortsatt häktning enligt huvudregel kunna ske på handlingarna utan förhandling. Idag är huvudregeln omhäktningsförhandlingar som knappast tillför ett mervärde som står i paritet med det resursuttag de innebär. Förändringarna skulle sammantaget både öka kvaliteten i prövningen och effektivisera hanteringen.
De uppgifter som lämnas vid anhållningsförhöret ska den misstänkte senare inte kunna avvika ifrån om det inte finns särskilda skäl. Alltså en form av styrd bevisprövning. Det misstänkte har såklart en rätt att tiga och om rätten utnyttjas vid anhållningsförhöret skulle samma regel gälla. Detta skulle förhindra det största bevismässiga problemet vi har idag, den partiella tystnaden där den misstänkte säger ”inga kommentarer” fram till dess all bevisning lagts fram vid huvudförhandlingen och då lämnas en snitslad berättelse i syfte att försöka dansa runt alla bevisen.
Denna förändring skulle uppskattningsvis halvera antalet häktade på enbart risk för att försvåra utredningen. Polis och åklagare hade fått en berättelse som det misstänkte inte utan vidare kan frångå senare och dessutom hinna vidta utredningsåtgärder för att kontrollera berättelsen under anhållningstiden. Färre misstänkta skulle behöva sitta häktade långa tidsperioder under isolerade former. Antalet häktade av utredningsskäl och behovet av restriktioner skulle minska påtagligt.
Vidare skulle lagföringen öka genom att de misstänkta inte skulle få chansen att hitta på en perfekt berättelse efter bevisningen presenterats. Dessutom skulle utredningsresurser kunna sparas. Idag läggs onödiga utredningsresurser på när den misstänkte väljer att inte svara på enkla frågor, t.ex. om en viss mobiltelefon tillhör honom. Idag kan en utredningsanalytiker få lägga veckor av heltidsjobb med en brukaranalys för att knyta en mobiltelefon till en misstänkt som sedan vid rättegången säger att telefonen är hans. Hade detta svar lämnats i början av utredningen hade analysen inte behövt göras. Samma är det med analyser hos NFC som visar sig onödiga först efter den misstänkte avgett sin berättelse vid rättegången.
När det gäller risk för att den misstänkte håller sig undan hade den kategorin häktade kunnat förvaras under öppnare former med elektronisk övervakning på särskilda hem eller i husarrest om det är lämpligt. Det finns ingen anledning att denna kategori häktade ska sitta i trånga häktesceller till en hög dygnskostnad. Det handlar vanligtvis om utlandsbosatta som är misstänkt för mindre allvarlig brottslighet.
Risk för fortsatt brottslighet borde helt tas bort som häktningsskäl under utredningen. Häktning är ett straffprocessuellt tvångsmedel för att säkra straffprocessen. Inte att skydda samhället från brottsaktiva personer. Det är ett uppenbart systemfel i nuvarande ordning. Istället borde domstolen i samband med dom besluta om häktning för de som döms där det finns en risk för fortsatt brottslighet. Vid rättegången skulle även domstolen få ett bättre beslutsunderlag genom att Kriminalvårdens personutredning då har utförts. Det är en mer rättssäker och lämplig ordning än att frihetsberöva icke dömda på någon märklig form av tillfälligt förvaringsstraff. Förvaringsstraff borde istället införas som ett eget frihetsberövande, men då efter dom och avtjänande i de fall det finns en påtaglig risk att den dömde återfaller i särskilt allvarliga brott vid frigivning.
Därutöver borde alla som döms till fängelse ett år eller mer häktas direkt i samband med domen. Det är alldeles för vanligt att personer som dömts till fängelse begår brott i väntan på avtjänande som kan dröja år. Det är sällan gynnsamt för en dömd att hamna i ett socialt vakuum i väntan på avtjänande. Det är svårt att skaffa ett jobb, påbörja en utbildning eller skaffa en bostad om ett längre fängelsestraff väntar runt hörnet. Det vakuumet fylls ofta med fortsatt missbruk och brottslighet, snarare än försök att ordna upp tillvaron.
De som döms till under ett års fängelse och där det inte är frågan om återfall skulle som huvudregel kunna dömas till villkorat fängelse som inte behöver avtjänas om den dömde inte begår nytt brott inom fem år. Vid nytt brott över bötesnivå inom tidsramen ska straffet utan undantag avtjänas omedelbart.
Dessa förändringar skulle sannolikt leda till att antalet häktade och fängelseinterner hålls på en rimlig nivå med en mer ändamålsenlig förvaring samt att fler häktas efter domen, snarare än innan deras skuld prövats. Vidare skulle det skapa starka incitament att faktisk lämna en berättelse som misstänkt och lagföringen kommer troligen öka markant, särskilt i de svårutredda indiciemålen som ofta gängmålen är.
Att lagstifta i relationen mellan stat och individ kräver sinne för balansgång, det handlar om att ge och ta. Frihetsberövandet och förvaringsformen ska bygga på proportionalitet och användas selektivt där det kan antas uppnå en eftersträvad effekt. Att det kriminalpolitiska åtgärdspaketet nu har kraftig slagsida mot rent allmänt fler antal häktade och fler fängelseår per dömd riskerar att bli en dyr affär med svag återbäring.
