DEBATT: ”Varför inte förbjuda rasistiska organisationer?”

DEBATT – av Aws Al-Kohaili, juriststudent vid Uppsala universitet, inriktning internationell rätt

Det har länge funnits en förlamande inställning till förbud av rasistiska och anti-demokratiska organisationer, något som har tyckts inskränka föreningsfriheten och som resulterat i otaliga lyriska utläggningar om bevarandet av detsamma, inte minst från juristkåren. Frågan är inte om det är förenligt med grundlagen att förbjuda rasistiska organisationer – vilket det är – utan om det finns en vilja att erkänna rasismens skadliga effekter i vårt demokratiska samhälle.

Drygt en månad efter andra världskrigets slut trädde Förenta nationernas stadga i kraft, världens första och mest betydelsefulla folkrättsliga dokument. 1965 föddes konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering och som i dag är undertecknat av 182 konventionsstater, däribland Sverige.

Tisdagen den 4 maj överlämnade den parlamentariska kommittén ett betänkande till regeringen med namn ”förbud mot rasistiska organisationer”. Betänkandet grundas på den av Sverige ratificerade rasdiskrimineringskonventionen (eng. International Convention on the Elimination of All Forms of Racial Discrimination, ICERD).

”I år är det 50 år sedan Sverige ratificerade rasdiskrimineringskonventionen.”

Rasdiskrimineringskonventionens syfte var och är att ”avskaffa alla former av rasdiskriminering”. I konventionens artikel 1(1) anges följande:

Varje skillnad, undantag, inskränkning eller företräde på grund av ras, hudfärg, härstamning eller nationella eller etniskt ursprung, som har till syfte eller verkan att omintetgöra eller inskränka erkännandet, åtnjutandet eller utövandet på lika villkor av mänskliga rättigheter eller grundläggande friheter på politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller andra områden av det offentliga livet.

Den 6 maj skrev prof. Mårten Schultz i Svenska dagbladet att det ”fortfarande finns skäl att i ett framtida lagstiftningsarbete reflektera vidare över intresseavvägningen mellan å ena sidan skälen som talar för dessa förbud och å andra sidan skälen som talar för att skydda föreningsfriheten”. Mårten Schultz sätter elegant fingret på den förlamande beröringsskräck som finns i lika stor uträckning bland jurister som politiker. Det är till viss del förståeligt men alltjämt oacceptabelt.

I år är det 50 år sedan Sverige ratificerade rasdiskrimineringskonventionen.

Det är också drygt tio år sedan regeringsformen omarbetades med en minst sagt modlös begränsning av föreningsfriheten i dess 2 kapitel 24 § andra stycket i vilken det anges att föreningsfriheten får begränsas.

Enligt artikel 4 (b) rasdiskrimineringskonventionen är konventionsstaterna bundna att förbjuda alla organisationer som förespråkar rasism och diskriminering; i artikel 2(1) (b) anges att stater dessutom inte får sponsra, försvara eller stödja personer eller organisationer som ägnar sig åt rasdiskriminering.

Det är inte bara möjligt att begränsa rasistiska organisationer utan en för demokratin existentiell nödvändighet. Det talas i dessa sammanhang inte sällan om att ”demokratins styrka och svaghet är att den tillåter sig att förgöras”. Det är emellertid inte i strid med rättsstatens grunder – eller grundlagens rättighetskatalog – att inskränka föreningsfriheten om det är nödvändigt och proportionerligt. Nödvändigt på så sätt att det inte finns ett annat effektivt sätt att motverka rasistiska organisationer, högerextrema som religiösa. Proportionerligt på så sätt att fördelarna med en inskränkning – eller kriminalisering – av vissa föreningars frihet att organisera sig överväger nackdelarna av samt är förenlig med de ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle.

Sverige har återkommande kritiserats på två punkter, när det gäller efterlevnad av rasdiskrimineringskonventionen. Den ena kritiken avser behandling av samerna – som är Europas enda urbefolkning – som utsätts för rasism och kränkning av mänskliga rättigheter. En fråga som förefaller vara ointressant för politiker på området.

Den andra kritiken är ekonomiskt stöd och föreningsfrihet för rasistiska och extremistiska organisationer. I rasdiskrimineringskonventionens artikel 4 (a)-(b) anges, att staterna åtar sig att kriminalisera all rasistisk propaganda och finansiering av detsamma, samt ett påbud om att förbjuda rasistiska organisationer som främjar eller uppmanar till rasdiskriminering. Frågan tar alltså sikte på organiserad rasism, rasistisk propaganda och ekonomiskt stöd till organisationer. Likt en tröttsamt trasig skivspelare har Sveriges svar på kritiken varit, att konventionsåtagandet har uppfyllts genom straffbudet för hets mot folkgrupp i brottsbalkens 16 kap. 8 §. Brottsbalkens bestämmelse tar inte sikte på den bakomliggande föreningens organisation och finansiering med statliga medel, varför svaret snarare kan uppfattas som att

Olika sätt att se på rasistiska organisationer leder till olika sätt se på demokratin.

I förslaget om förbud av rasistiska organisationer finns tre reservationer angivna, skrivna av representanter från Sverigedemokraterna, Liberalerna och Vänsterpartiet.

Samtliga reservationer enas på en grundläggande punkt men med sina partipolitiska variationer och ideologiska bevekelsegrunder. I stora drag anges, att de föreslagna undantagen inte utgör ett synnerligt skäl för undantagstillstånd (Sverigedemokraterna); att föreningsfriheten bör lämnas orörd och att rasismens olika former redan idag är kriminaliserad (Vänsterpartiet); samt att en inskränkning av föreningsfriheten inte ska begränsas eftersom det går utöver vad som är nödvändigt (Liberalerna).

Vad reservationerna inte redogör för, antigen på grund av ovilja eller ofullständig förståelse av folkrätten, är det faktum att Sverige åtagit sig en folkrättsligt bindande konvention. Ett kort studium av folkrätten skulle lända politikerna med en grundläggande förståelse för det svenska rättssystemets dualism, vilket innebär att Sverige är skyldig att på ett tydligt sätt införliva konventionen och dess genomslagskraft i svensk rätt.

Vad som också skulle förstås vid kortare studier av folkrätten, är att en stat inte får hänvisa till den nationella rätten som skäl för en misslyckad införlivning av folkrätten, inte ens om den skulle stå i strid mot grundlagen. Konventionen måste således antigen inkorporeras (införandet av en separat lag i den svenska rättsordningen) eller genom transformering (konventionsförpliktelserna omarbetas i befintlig lag på området). I varje fall skall konventionens syfte få det tilltänkta genomslaget i den nationella rättsordningen.

Föreningsfrihet eller frihet från rasism?

Under alltför lång tid har den förstnämnda tillmäts större betydelse. Det är även skälet till att den s.k. Nordiska motståndsrörelsen, Alternativ för Sverige och andra rasistiska och antidemokratiska organisationer, oaktat ideologisk och/eller religiös orientering som ligger till grund, tillåts verka offentligt och förena sig. Oavsett nynazist eller fundamental islamist. På skattebetalarnas bekostnad och till minoriteternas och demokratins förtret.

Missförstå inte frågan, det handlar om demokratins fortlevnad. Begrunda det.