DEBATT – ”Vad är korruption – egentligen?”

DEBATT – av Claes Sandgren, seniorprofessor vid Stockholm Centre for Commercial Law, aktuell med boken ”Korruption, intressekonflikter, maktmissbruk och maktfullkomlighet”.

Den allmänna debatten och rapporteringen i medierna har under senare år allt mer handlat om korruption. Det sätts i fråga om Sverige är så fritt från korruption som vanligen hävdas. Parallellt med denna utveckling har det uppstått en begreppslig förbistring. Alla möjliga företeelser betecknas som korruption, till och med allmänna missförhållanden i samhället. Allt detta skapar förvirring.

Så vad är korruption – egentligen?

Svaret är enkelt så till vida som Transparency International (TI) har formulerat en definition som är allmänt vedertagen och fått globalt genomslag: ”Missbruk av anförtrodd makt för privat vinning.” Definitionen, som naturligt nog anammats av TI–Sverige, omfattar som synes maktmissbruk inom såväl offentlig som privat verksamhet; såväl tvåpartshandlingar som enpartshandlingar; och såväl lagliga som olagliga handlingar, även om korrupta handlingar normalt är straffbara.

Tvåpartshandlingar innebär att en anställd eller en uppdragstagare vid en myndighet eller företag får en förmån av exempelvis en anbudsgivare respektive en köpare, för att mottagaren ska gynna anbudsgivaren respektive köparen till nackdel för deras konkurrenter och med sämre villkor för myndigheten respektive företaget som följd. En enpartshandling föreligger om förfarandet inte sker i samverkan med en annan part, exempelvis om en ekonomijournalist eller analytiker haussar ett bolag i vilket hon eller han har aktier.

Svensk rätt har inte en legaldefinition av korruption utan denna är summan av en rad handlingar som utgör mutbrott, såsom givande och tagande av muta, vårdslös finansiering av mutbrott, matchfixning, spelfusk, handel med inflytande, sanktionsbrott, utpressning, förskingring, svindleri, spioneri m.fl. Alla dessa brott innebär att en person missbrukar ”anförtrodd makt för privat vinning”, dvs för att gynna sig själv eller annan. Detta innebär att svensk rätt har en begreppsbildning som stämmer väl överens med Transparency Internationals vida definition.

Ordet ”vänskapskorruption”, som numera används frekvent på många företeelser, är förrädiskt eftersom det syftar på olika former av maktmissbruk som inte är korruption. Ordet har många synonymer såsom svågerpolitik, nepotism, grupplojalitet, tjänster och gentjänster. Exempel är att en chef rekryterar en tidigare kollega utan att ha egen vinning av rekryteringen, en person utnyttjar kontakter för att få ett hyreskontrakt, en ledamot av en jury deltar i ett beslut om ett pris till en vän. Det är särskilt svårt att få grepp om vänskapskorruption som har formen av en samförståndskultur inom en organisation, t.ex. ledningen av en kommun. Det kan då råda en grupplojalitet och avvikande röster saknas.

En ökad vänskapskorruption – faktisk, påstådd eller inbillad – tas dessvärre allt oftare till intäkt för att korruptionen stigit.

Även vissa handlingar som inte är brottsliga kan emellertid undantagsvis vara korruption. Det gäller exempelvis intressekonflikter där personen i fråga har vinning av transaktionen, exempelvis en myndighetsanställd som deltar i en upphandling i vilken ett anbud lämnats av ett företag i vilket den anställde har ett intresse. Korruptionsbegreppet omfattar däremot inte intressekonflikter eller annat maktmissbruk som inte ger de berörda egen vinning.

Men det förekommer också definitioner av korruptionsbegreppet som är påtagligt snäva. Svenska samhällsforskare med Bo Rothstein i spetsen förespråkar en sådan definition:

”Maktmissbruk som innebär att politiker och tjänstemän utnyttjar sin offentliga ställning för att ägna sig åt favorisering, varvid de bryter mot normen om opartiskhet i sin offentliga maktutövning i syfte att få direkt eller indirekt personlig vinning för sig själva eller närstående personer.”

”Politiker och tjänstemän” och ”offentlig ställning” är således kungsorden för att avgränsa mottagarkretsen och ”partiskhet” i maktutövningen för att bestämma det korrupta beteendet vartill kommer ”personlig vinning” som en förutsättning. Definitionen innebär att exempelvis följande handlingar inte är korruption: En partisekreterare tar emot en muta för att påverka sitt partis uppfattning.En stat mutar en ledamot av IAAF, FIFA eller IOK för att få värdskapet för respektive tävling. En bygglovshandläggare avvisar ett erbjudande om en förmån eller tar emot denna men handlar ändå pliktenligt. Ett kommunalråd mutar en bankdirektör för att denne ska bevilja kommunen ett lån trots kommunens bristande kreditvärdighet.

En handling som är ett mutbrott är inte nödvändigtvis korruption, menar.

Korruption handlar ytterst om tilliten till offentliga institutioner, näringslivet och andra samhällssektorer. Detta förklarar varför stöld, bedrägeri, vissa andra förmögenhetsbrott, fusk och oegentligheter faller utanför begreppet även om de avser stora belopp. De leder till en förmögenhetsöverföring, inte mer. Korruption däremot utmärks av den otillbörliga påverkan som en makthavare kan utöva varför även ett begränsat belopp kan få stora skadeverkningar. En kommunal upphandlare som är en mutkolv kan fatta beslut som fördyrar kommunala samhällstjänster många år framåt och en bilprovares godkännade av en farlig bil kan ävertyra trafiksäkerheten.

Som antytts sammanfaller korruptionsbegreppet i hög grad med mutbrottet därför att detta är mycket vitt i svensk rätt. Det är en följd av att bestämmelserna om mutbrott avser att hindra blotta uppkomsten av misstankar att arbetstagare eller uppdragstagare låter sig påverkas av förmåner av olika slag. Redan risker för korruption är grund för lagföring. En förmån kan till och med vara straffbar som mutbrott trots att den inte objektivt sett kan anses ägnad att påverka mottagaren i tjänsteutövningen. Det handlar då om att det finns en konkret risk för att allmänhetens förtroende för myndigheten skadas, exempelvis om en polisman regelbundet får gratis fika på en bensinstation.

Det finns inget som tyder på att Sverige blivit mer korrupt ens i den vida mening som Transparency International ger begreppet. Men det finns en föreställning att korruptionen ökat. Mediernas skärpta bevakning av korruption och annat maktmissbruk och deras omfattande rapportering är en orsak. En annan är att en mängd former av maktmissbruk betecknas som korruption, exempelvis fusk, penningtvätt, jäv och intressekonflikter och mer allmänt vänskapskorruption. Både forskningen och det offentliga samtalet skulle må väl av en uppstramning av språkbruket. Det skulle kunna motverka den nuvarande förvirringen om innebörden av korruption och dess utbredning.