DEBATT – av Robert Klackenborn, Advokat på Ejder Advokatbyrå.
Att vara försvarare till unga misstänkta är på många vis en speciell upplevelse, kanske mest så när det gäller förhör. Upplevelsen är fullständigt väsensskild från förhör med vuxna. Inledningsvis, vid förhör med en ung misstänkt, så anläggs ofta en mycket mjuk ton. Såhär långt har jag ingenting att erinra om, unga ska behandlas med största möjliga aktsamhet. Fast svarar den unge inte som utredaren önskar så skiftar ofta utredarens ton och taktik.
Enligt min erfarenhet så är det antingen den unges hävdande av en orimlig historia eller ”ingen kommentar” som, i de fall då det sker, får utredaren att tappa fattningen. Den mjuka tonen skiftar i dessa fall till en frustrerad sådan; ibland åt det mer passivt aggressiva hållet, men tonen kan även vara direkt fientligt.
Att falska erkännanden förekommer vet vi. Anledningarna är många men ser man till individen så är barn överrepresenterade. När det gäller falska erkännanden från barn så faller de ofta inom kategorin tillmötesgående falska erkännanden. Det vill säga falska erkännanden som syftar till att fly från stressande situation, ofta till följd av någon slags kränkande behandling.
Gör jag en vänlig tolkning av den där skiftande tonen hos utredare, som jag nämnde ovan, så kan det vara eftersom barnförhör är frustrerande för många – inklusive utredare. Vuxna förväntar sig ofta att barn ska svara mot ens auktoritet på ett visst vis, annorlunda gensvar leder till mer eller mindre frustration hos olika utredare.
Gör jag en mindre vänlig tolkning av tonskiftet så är den detta: Det är effektivt. Vill man få fram en utsaga från ett barn, utan att närmare bry sig om kvalitén i utsagan, så är det oerhört effektivt att tillämpa ”good cop, bad cop”-taktiken. Barn är särskilt känsliga för institutionella miljöer och psykisk press. Vid en växling från varm till antingen kall eller upprörd framtoning, i ett kalt förhörsrum, så är det inte märkligt att den unge gör allt vad hen kan för att återfå den trevliga utredaren.
Unga målsäganden behandlas oerhört varsamt. Fullvuxna personer, oavsett om de är misstänkta eller målsägande, behandlas typiskt sett med respekt. Fast unga misstänkta behandlas oroväckande ofta enbart väl om de svarar enligt förväntan.
Bra utredare svarar ofta på frågan ”vad strävar en bra förhörsledare efter?” på samma vis: En bra förhörsledare strävar efter att få fram den fria berättelsen. Detta bör självfallet även gälla vid förhör med unga misstänkta. Att medvetet eller omedvetet dra nytta av ungas svaghet såvitt avser känslomässig motståndskraft kan inte vara en rimlig del av en sådan strävan.
Den svenska brottmålstraditionen är dock extremt fokuserad vid målsägandens och den misstänktes berättelse. Jag vill mena att det, av många anledningar, kan vara positivt att röra sig en viss väg från den traditionen. Delvis eftersom jag tror jag att det kan vara positivt för unga i rättsprocessen. En del i ett sådant skifte skulle kunna vara att ha en ökad beredskap för unga som inte svarar på ett ”optimala” vis. Ökad beredskap tror jag kan leda till en bättre och jämnare behandling av unga misstänkta.
