DEBATT – av Gunnar Brolin, advokat.
Historisk sett har alltid det som skrivits fått större spridning än det som har uttalats. Skriften har medfört att innehållet har bevarats och har kunnat föras vidare såväl över rum som tid. Vi minns inte Cicero för vad han sa i domstolen eller i senaten, utan för vad han sedermera i skrift påstod att han hade sagt. ”Hur länge, Catalina” skulle vi komma ihåg brandtalet mot dig, om det inte hade varit för att det sedermera blev nedtecknat.
När det sedan blev möjligt att duplicera i stora upplagor, genom boktryckarkonsten, blev det än enklare att snabbt sprida idéer och åsikter till stora grupper jämfört med det talade ordet. Därför försökte även kungar, furstar och andra maktpersoner snabbt få kontroll över vad som fördes fram. Jag vill alltså påstå att frågan om tryckfrihet blev viktig långt tidigare än frågan om yttrandefrihet, för att yttrandefrihet i annan form än det skrivna ordet var betydligt mindre relevant. Det är först när etermedia uppfanns som det kom att ske en större förskjutning, en förskjutning som accentuerats med datorbaserad kommunikation.
När det gällde rätt till tryckfrihet kom den stora frågan att bli i vad mån det skulle vara tillåtet att låta trycka en text utan förhandsgranskning. Eller omvänt, i vilken omfattning staten skulle kunna förhindra tryckning av texter, dvs att i förväg förhindra att en text, dvs en åsikt, framfördes. I vilken omfattning staten skulle kunna ingripa efter det att en text hade publicerats och spridits, genom olika former av bestraffningar, var betydligt mindre diskuterat. Detta av det enkla skälet att det var en ganska oväsentlig fråga så länge som tryckning och publicering kunde förhindras i förväg. Å andra sidan erkände även den varmaste vännen av tryckfrihet att staten måste ha möjlighet att i efterhand kunna ingripa i särskilda fall. Dvs, det kunde finnas skäl till ingripande efter fullbordad handling (efter tryckning och publicering).
När det gäller yttrandefrihet är däremot frågan om ingripande i förväg tämligen irrelevant, om inte annat av rent fysiska skäl. Möjligheten att i förväg fysiskt förhindra någon från att säga något, på samma sätt som det är möjligt att i förväg förhindra någon att trycka en text, är betydligt mer begränsad. Därmed blir den andra frågan, i vilken omfattning staten i efterhand kan bestraffa den som säger något som staten finner olämpligt, betydligt viktigare. Emellertid även här torde alla seriösa debattörer medge att någon form av begränsning måste finnas, som ett minimum sådant som innebär ärekränkning eller förtal.
Därmed kan konstateras att god tryck- och yttrandefrihet kräver att staten inte kan ingripa i förväg, men att staten kan få ha en möjlighet att ingripa i efterhand i ett klart avgränsat antal fall. Dock skall påpekas att det är alltså endast är frågan om att staten inte skall få lägga hinder i vägen. Det är inte frågan om någon statlig skyldighet att underlätta för enskilda personer att framföra sina åsikter. Om en privatperson vill låta trycka och ge ut en text, men har inte råd, föreligger ingen skyldighet för staten att ställa upp med medel för att bekosta tryckningen och publiceringen. Särskilt vad gäller yttrandefrihet är detta en viktig distinktion, då det inte är helt ovanligt argument att påstå att frånvaron av underlättande är detsamma som ett hinder. Bara för att det föreligger en rätt att säga något innebär det inte att det föreligger en skyldighet för staten, eller andra, att tillse att du kan säga det.
Välkommen till konstaterandet att tryck- och yttrandefrihet förutsätter att staten inte kan ingripa i förväg och endast i väl avgränsade fall äger rätt att ingripa i efterhand, framkommer en tredje fråga. I vad mån har den som talar ett ansvar för följderna av ett uttalande, oavsett om uttalandet finns i tryck eller har gjorts muntligt? Rent tematiskt torde detta inte vara en fråga om yttrandefrihet, men oftast uppfattas det säkert så och likaledes sammanblandas ofta med det som berördes vid diskussionen av den andra frågan, i vilken omfattningen staten kan få ingripa i efterhand. För att illustrera vänder jag mig till ett aktuellt och mycket uppmärksammat utländskt brottmål, det federala åtalet mot Trump avseende hans agerande i samband med stormningen av Kapitolium. Att Trump får säga att han anser att det förekom valfusk och att valet var stulet, torde det vara få som invänder emot. Särskilda åklagaren Jack Smith har uttryckligen betonat denna Trumps yttrandefrihet i åtalet. Vad som däremot är uppe till prövning är i vad mån Trump kan hållas ansvarig när han framförde sina åsikter i ett tal och avslutade med en uppmaning till åhörarna att marschera till Kapitolium och protestera, vilket åhörarna gjorde med den åtföljande stormningen.
Med svenska legala termer skulle frågan kunna uttryckas som att kan en talare åläggas ansvar som anstiftare av ett upplopp om han insåg eller borde ha insett att hans yttrande kunde medföra upploppet. För att koppla det direkt till koranbränningarna, om en provokatör har lyckats med sitt uppsåt att provocera, har han då ansvar för följderna av sin framgång. Enligt min mening kan svaret endast bli att han har ett sådant ansvar, förutsatt att provokatören insåg eller borde ha insett risken för de uppkomna följderna. Detta är en fråga som berör det generella personliga ansvaret för sitt eget agerande, vilket är orsaken varför jag i inledningen av detta stycke ifrågasatte om det tematiskt är att se som en yttrandefrihetsfråga.
Härefter vill jag uppmärksamma ytterligare en fråga, vilken inte är en strikt juridisk fråga, frågan hur bilder och rapportering från koranbränningarna sannolikt uppfattas. Med hänsyn till hur stor betydelse frågor om uppträdande och uttalanden har fått i svensk politisk debatt är det märkligt hur lite denna aspekt på koranbränningarna har diskuterats. Återkommande i bildmaterialet från de olika koranbränningar som har förekommit är dominansen av poliser och kravallstaket. Emellanåt är det svårt att se Paludan eller Momika bakom alla poliser. Intrycket är inte att koranbränningen sker därför att svenska staten, pga gällande lag är tvungna att tolerera det. Intrycket blir istället att koranbränningen sker därför svenska staten ville det. Detta särskilt för personer som kommer från auktoritära stater, så som de flesta muslimska länder är. Där kan man utgå från att polisens närvaro är en bekräftelse på att det är frågan om något som staten vill skall hända. Eftersom handlingar säger mer än ord, lär utrikesminister Billström och statsminister Kristersson brev och tal med dementier väga ganska lätt i sammanhanget.
Om man vill anordna en sammankomst på allmän plats behöver man få tillstånd, enligt Ordningslagen. Väl märka att detta endast gäller allmän plats, så om man anordnar sammankomsten på mark som inte anses vara allmän plats är det fritt fram utan tillstånd. Ändringar i Ordningslagen kan medföra att det inte längre kommer att vara lika enkelt med koranbränningar i anslutning till turkiska eller iranska ambassaderna, men det kommer inte att förhindra koranbränningar. Den diskuterade ändringen att polisen, vid tillståndsgivning, skall ta hänsyn till intrikata utrikes- och säkerhetspolitiska spörsmål, lär alltså kunna bli ganska förfelad. Och detta utan att ens ta upp frågan om det lämpliga i att låta polisens handläggare ta ställning till sådana intrikata utrikes- och säkerhetspolitiska spörsmål.
Å andra sidan finns en annan aspekt av Ordningslagen som jag inte har återfunnit i den nuvarande diskussionen. Vem har det primära ansvaret för ordningens upprätthållande i samband med en sammankomst? Vid en första anblick kan det tyckas som att det är polisen, men vid en närmare granskning framgår det, om än ganska indirekt, att det primära ansvaret faller på arrangören av en sammankomst. Att så är fallet är inte märkligt. Tvärtom är det helt i linje vad som ovan nämnts om generella regler vad avser personligt ansvar för följderna av eget agerande. När detta väl har uppmärksammats föreligger andra förutsättningar att ta hänsyn till i samband med tillståndsgivning för sammankomster på allmän plats. Polisen kan fortsättningsvis förena det givna tillståndet med ett konstaterande att ”det åligger sökanden att vidtaga nödvändiga åtgärder för att säkerställa att ordningen upprätthålls i samband med genomförandet av sammankomsten”. Därefter kan man låta såväl kommenderingslistor som kravallstaket bli liggande. Strikt formellt lär någon lagändring inte vara nödvändig för att uppnå en sådan praxisändring, men det skulle kunna vara lämpligt med en lagändring där arrangörens ansvar för ordningen vid sammankomsten påtalas för att öka förutsättningarna för att en praxisändring verkligen kommer till stånd.
Genom en sådan praxisändring som förespråkas skulle polisens närvaro kunna osynliggöras i betydande utsträckning. För att fortfarande ha en beredskap, för det fall arrangören av sammankomsten misslyckas med att bibehålla ordning, kan det dock vara lämpligt att ha någon form av övervakning av sammankomsten. Särskilt om det bedöms föreligga en risk för kriminell aktivitet, t ex mer eller mindre omfattande misshandel, om ordningen inte förblir bevarad. Detta skulle i många fall lämpligen kunna ske genom kameraövervakning, varvid det kan finnas anledning att förvarna om övervakningen t ex som en anmärkning i det beviljade tillståndet. Huruvida en sådan kameraövervakning av en sammankomst på allmän plats kräver ändrad lagstiftning om kameraövervakning, har jag ännu inte tagit ställning till.
Slutligen, när jag ändå diskuterar lagändringar, kan jag anmärka att det kanske kan finnas anledning att se över gällande straffrättslig lagstiftning avseende upplopp. Kan det finnas anledning att förtydliga att personer som uppträder provocerande och därigenom framkallar ett upplopp, kan ha ett ansvar som anstiftare?
Så, betona det personliga ansvaret och ta bort polisskyddet av provokatörerna.
