DEBATT: ”Sverige och det europeiska åklagarsamarbetet EPPO”

DEBATT – av Ester Herlin-Karnell, Professor i EU-rätt, särskilt EU-straffrätt vid Göteborgs universitet.

Sverige är som vanligt sen med att hoppa på tåget. Förordningen om ett europeiskt åklagarsamarbete antogs 2017 och inleds nu under våren 2021 med säte i Luxembourg. Vägen dit har varit väldigt lång och krokig. Frågan har följt EU länge och brott mot EU:s budget har ansetts underminera förtroendet mot EU:s inre marknad. Flera av medlemsstaterna var dock initialt osäkra på om EPPO var en bra idé, då det skulle innebära att överlåta åt EU att besluta om åtal i frågor om bedrägligt beteende mot EU:s budget som tex bedrägeri, penningtvätt, korruption och vissa skattebrott som är EPPO:s enda kompetens idag. I nuläget är 22 medlemsstater anslutna till EPPO. Sverige står utanför liksom Ungern och Polen som enligt EU-kommissionen ofta har problem med just bedrägeri mot EU:s pengar samt problem med att rättsstatsprincipen inte efterlevs. Irland och Danmark har undantag enligt EU-protokoll där dessa länder står utanför samarbete inom bl.a. straffrättsligt samarbete, dock har Irland möjlighet att ”opt in”. Sverige har dock inte frågat om något sådant undantag vid Lissabonfördragets tillkomst 2009.

Som ett intressant exempel kan nämnas att Nederländerna inledningsvis var skeptiska mot att delta i EPPO, som anledning nämndes bl.a. att det var osäkert om nederländska medborgare skulle garanteras rättvis rättegång på EU-nivå. Senare ändrade man sig dock, bl.a. då EU-rättighetsstadga och en rad EU-direktiv om rättssäkerhetsgarantier ger ett robust rättighetsskydd för individen samt då EU-domstolens rättspraxis har blivit nyanserad i straffrättsliga frågor på senare tid. En konsekvens av den nederländska senfärdighet är dock att Haag, den internationella staden som är hemvist för bl.a. både Eurojust och Europol, inte kan stoltsera med EPPO. För Sveriges del tog det ytterliga en tid innan regeringen signalerade att Sverige kan tänka sig att delta i samarbetet. Ett betänkande SOU 2020:74 skickades på remiss. Som vanligt är det ett skeptiskt mottagande från förvånansvärt många instanser så fort det rör EU och straffrätt. En del myndigheter pekar på att Sverige frånhänder sig central maktutövning inom det egna territoriet samt att den europeiska åklagaren kan få en utökad makt till att omfatta tex. terroristbrott något som EU-kommission nämnt i ett s.k. ”State of the Union-tal” för några år sedan.

Kommentarerna i Sverige speglar ganska väl den svenska synen på EU-samarbetet. Trots att det är en del av svensk rätt, och som sådan bör triggas mycket oftare, ses det som något främmande och den allmänna åsikten tycks gå ut på att det nationella är bättre än det EU-multinationella. Inte ens Corona-krisen verkar ha rubbat denna syn.

EU har varit aktiv inom lagstiftning mot finansiella brott väldigt länge när detta kopplas till den inre marknaden. Korruption, skattefusk och bedrägeri enligt EU är något som verkligen undergräver förtroende för union samt tilliten av hur europeiska skattebetalares pengar används. Hur kan detta skötas på nationell nivå? Det europeiska åklagarsamarbetet har redan skalats av. EPPO bygger nu på s.k. närmre samarbete då många stater inte varit bekväma med den ursprungliga föreslagna lagstiftningen och slutprodukten är därmed ganska modest. Att åberopa att vi förlorar vår suveränitet känns som ett retro-argument. Ledsen, men till stor del har vi redan gjort det och speciellt när det gäller frågor som har en sådan EU-dimension som EPPO har. Misströsta inte. EU har en rad direktiv om rättigheter i brottmål och en rättighetsstadga dit individer kan vända sig om staten Sverige inte skött sitt jobb. En ny kultur och attityd som omfamnar EU-rätten som en naturlig del av vårt rättssystem borde stå näst på tur rörande tex. vidareutbildning vid myndigheter och kursutbud vid landets universitet.