DEBATT – av Robert Klackenborn, Advokat på Ejder Advokatbyrå.
När jag hamnar i sociala situationer med poliser tar jag alltid tillfället i akt att fiska efter information om deras metoder. Jag är medveten om att detta kan vara ett faux pas, men är man en brottmålsnörd så är man. Under alla omständigheter så frågar jag alltid om förhörsmetoder. Vad tycker polisen jag pratar med är bra förhörsteknik? Vad ska man inte göra? Har det skett någonting för att standardisera polisförhör? Svaren över de två första frågorna varierar, men svaret över den sista frågan är hitintills alltid nej. Polisen har alltså ingen antagen förhörsprocess. Det finns en uppsjö av litteratur och olika förhörsmetoder som lärs ut men det överlämnas mer eller mindre fritt åt enskilda poliser att avgöra vilken typ av förhörsledare de vill bli.
Det finns styrkor i att göra som polisen gör. En av styrkorna är att förhörsmetodik kan utvecklas enligt principen om naturligt urval, dvs att bra förhörsmetoder sprids och stannar och dåliga dör ut. Detta med en mycket högre hastighet än om metoderna ska antas enligt en byråkratisk ordning. En av svagheterna i den nuvarande ordningen är att man egentligen inte vet vad som är bra eller dåligt.
Polisen är nödvändigtvis en hierarkisk organisation. Min uppfattning är att alla hierarkiska organisationer i någon mån skapar personlighetskulter. Detta kan i sin tur leda till att förhörsmetoder som organisationens hjältar lär ut ges företräde framför metoder som kanske fungerar bättre. Inom flygbranschen, som är tydligt hierarkisk, har man sedan länge vetat att krascher minimeras genom att alla måste följa checklistor – istället för att blint lita på kaptenens bedömning.
Som situationen ser ut just nu så skulle man kunna sätta en bataljon statistiker och systemvetare på att utvärdera effektiviteten hos den svenska polisens förhörsmetoder. Jag är övertygad om att resultatet skulle bli: ”Detta är för stökigt för att säkra slutsatser ska kunna dras”.
Inom en snar framtid kommer vi att se samma problem som ovan när det gäller kameramaterial, detta i och med utökad användning av kroppskameror och en generellt högre grad av övervakning i samhället.
Vi har dock fördelen av statistik och analyser från rättsordningar där omfattande CCTV-övervakning och användning av kroppskameror har skett under en längre tid. Eftersom övervakningsmaterial aldrig är perfekt så kommer materialet behöva tolkas. Vid en grynig bild av ett brott är det långt ifrån alltid möjligt att med säkerhet fastställa gärningsmannens identitet. Detta tenderar i sin tur att skapa roller inom polisen som ”super-recognisers”, dvs poliser som tillskrivs övernaturligt bra förmågor när det gäller att känna igen ansikten. Det har dock aldrig, såvitt jag är medveten, fastställts några kriterier för hur en sån här supersnut identifieras – dvs annat än genom självidentifikation eller kollegial vördnad.
I dessa tider då förutsättningarna för att spela upp polisförhör vid huvudförhandlingar har utvidgats och när kameramaterial kommer att få allt större betydelse så måste vi omarbeta våra metoder. Vi måste ha en seriös diskussion om exakt vilka kriterier som ska vara uppfyllda för att ett förhör ska kategoriseras som bra respektive dåligt, detsamma om förutsättningarna att fastställa identitet utifrån övervakningsmaterial av varierande kvalitet. Vi måste sluta låta enskilda polisers känsla vara utslagsgivande för huruvida en person döms eller frikänns, vi kan bättre än så.
