DEBATT – av Bengt Holmgren och Mats Ringborg, Nätverket Rätt Strandskydd.
Innebörden av strandskyddet (förbud att bygga m.m. på strandskyddat område) är att staten har exproprierat betydande land- och vattenområden utan hänsyn till fastighetsägarens behov och rätt till rådighet över sin egendom. Det huvudsakliga motivet är att ”trygga förutsättningarna för allemansrättslig tillgång till strandområden”. Ingen kompensation utgår.
Det sätt på vilket domstolar och länsstyrelser tillämpar strandskyddsreglerna har alltmer kommit att ifrågasättas. Framför allt har det handlat om att man vid prövning av frågor rörande dispens från skyddet regelmässigt prioriterar ned fastighetsägarnas rättigheter och det grundlagsfästa egendomsskyddet.
En rad utredningar har under senare år sett över reglerna om strandskydd. Ingen av dessa utredningar har lett till förslag som skulle göra regelverket mer balanserat och legitimt och där äganderätten skulle respekteras.
Äganderätten i ny utredning
Regeringen lär nu förbereda direktiv till en ny utredningen om strandskyddet. Därmed finns en möjlighet att äntligen få till stånd en ordning som kan accepteras av medborgarna och näringslivet och som är förenlig med de grundläggande principer som gäller i en rättsstat.
I direktiven till den kommande utredningen bör regeringen erinra om vad man uttalat om äganderätten i direktiven till den grundlagskommitté som tillsattes i somras. I dessa heter det att ”skyddet av äganderätten är av central betydelse. Äganderätten är en förutsättning för frihet och marknadsekonomi, och därmed en grund för det samhällssystem som gäller i vårt land…..Det är därtill självklart i en liberal demokrati som bygger på rättsstatens principer och skydd för mänskliga rättigheter att äganderätten ska vara starkt skyddad”.
Proportionalitetsprincipen.
I miljöbalken slås fast (7 kap 25 §) att ”en inskränkning i en enskilds rätt att använda mark eller vatten får /därför/ inte gå längre än vad som krävs för att syftet med skyddet ska tillgodoses”.
Svea hovrätt har i ett vägledande avgörande konstaterat att ”utgångspunkten för den proportionalitetsbedömning (där en avvägning ska göras mellan ett allmänt och ett enskilt intresse) som ska göras måste dock fortfarande vara att det allmänna intresset av att bevara allemansrättslig tillgång till strandområden…är mycket starkt” .
Detta synsätt har lett till en rättspraxis där proportionalitetsbedömningar blir meningslösa eftersom ”det allmänna intresset” alltid ska väga tyngst. Det handlar om en rättspraxis som står i strid med intentionerna bakom skrivningen i miljöbalken och med den syn på äganderätten som ska råda i en rättsstat och som regeringen givit uttryck för i de utredningsdirektiv som har citerats i det föregående.
Till bilden hör att domstolar och länsstyrelser tenderar att bortse från regeringsformens bestämmelse om egendomsskydd (2 kap 15 § – ”vars och ens egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå från sin egendom ….. utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen”.
Detta innebär att en dispens från strandskyddet kan nekas endast om det kan beläggas att en beviljad dispens i det enskilda fallet skulle strida mot ett angeläget allmänt intresse.
Legalitetsprincipen och objektivitetsprincipen
Legalitetsprincipen innebär att det föreligger ett krav på att all offentlig maktutövning ska ske med stöd av någon lag eller föreskrift. Principen är en hörnsten i en rättsstat. Objektivitetsprincipen innebär att domstolar och förvaltningsmyndigheter ska iaktta saklighet och opartiskhet.
I en studie nyligen har påpekats (Åhman och Blomdahl 2024) att ”den rättsliga reglering som ligger till grund för ingripande åtgärder från en myndighet – i sin utformning – måste vara tillräckligt tydlig, precis och förutsebar. Det ska med andra ord inte ges utrymme…..för en alltför oförutsägbar rättstillämpning….om regleringen i sin tillämpning dessutom medför begränsningar av en rättighet (som skyddet för egendom) bör det ställas än högre krav på precision i utformningen”.
Miljöbalkens bestämmelser om strandskydd uppfyller inte dessa krav. Bestämmelserna är oprecisa och ger betydande utrymme för olika tolkningar och också för godtycke och tjänstemannaaktivism. Risken för agerande i strid med objektivitetsprincipen är betydande.
Ett skäl att bevilja dispens för bygge av en brygga anges i lagen vara ”om behovet inte kan tillgodoses utanför området”.
Länsstyrelsen i Stockholms län har i ett aktuellt fall, med stöd av ”rådande rättspraxis”, konstaterat att ”den enskildes intresse av att ha en brygga väger dock svagt om fastigheten har fastlandsförbindelse eller är belägen på en ö med tillgång till reguljär båttrafik”. Domstolarna har inte haft några invändningar mot detta synsätt. Alltså – inga fler bryggor på Möja eftersom dit går det Waxholmsbåt.
Man kan fråga sig om den rättspraxis som åberopas är förenlig med legalitetsprincipen.
Som läget är nu är strandskyddet (”allemansrättslig tillgång”) överordnat alla andra samhällsintressen som gör sig gällande i frågor rörande utnyttjande av strandområden. Det handlar t ex om näringslivsutveckling och möjligheter till attraktivt boende, förutom givetvis den respekt för äganderätten som ska råda i en rättsstat.
Den kommande utredningen bör ta ett helhetsgrepp på frågan om utnyttjande av strandområden, utifrån alla berörda samhällsintressen.
I linje med vad regeringen uttalat om äganderättens betydelse bör utredningen föreslå åtgärder som ger äganderätten en överordnad roll i prövningar om ansökningar om dispens från strandskyddet.
Ingen ersättning till fastighetsägare utgår när staten exproprierar mark med hänvisning till strandskyddet, trots skrivningen i regeringsformens 2kap 15 § att ”den som genom expropriation eller något sådant förfogande tvingas avstå från sin egendom ska vara tillförsäkrad full ersättning för förlusten”. Den kommande utredningen måste lämna förslag om att ersättning alltid ska utgå om dispens från strandskyddet inte beviljas.
