DEBATT: ”Sjukhusledningens beslut bryter mot lagar och riktlinjer”
DEBATT – av Emanuel Hagerblom Sjöquist, HBTQ-politisk talesperson (Fi), Linnéa Henningsson, aktivist, Gislaved, Skylar Longridge, Theo Haglund, Leiya Hansen, Desirée Kallenberg, Henni Andreasson, Malmö, Rasmus Tiwe, Fabian Lemte, Sam Fredricson, Frida Börjesson, Sebastian Lönnlöv, Orion Sten, Matilda Persson Sjödell, Flo Fermelin, Elia Cedergren, Erika Berglund, Charlý Tecknodj, Amanda Aslaug Hansson, Saint Toll Wood / Saint Precious, Leo Lövsén, Sam Gällström, Andy Larsson, Dylan J. Yang, Felix Olsson Bergqvist, Paula Dahlberg, Kim Jönsson,
Hur bör vården agera när behovet av behandling sammanstöter med bristande underlag om behandlingens långsiktiga konsekvenser? Den frågan kan en ställa sig när sjukhusledningen på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm nu har beslutat att neka hormoner till minderåriga transpersoner. Besluten från Sjukhusledningen på Astrid Lindgrens barnsjukhus innebär konkret att inga fler transpersoner under 18 år kommer att förskrivas hormonell behandling om det inte sker inom ramen för klinisk studie. För patienter som redan behandlas med könskonträra eller pubertetsblockerande hormoner är det upp till ansvarig läkare att avgöra om behandlingen ska fortgå.
Det finns två typer av behandling: könskonträra och pubertetsblockerande. Könskonträra har tidigare kunnat skrivas ut till personer över 16, medan stopphormoner skrivits ut utifrån en individuell bedömning. Nu riskerar alltså alla omyndiga att förlora tillgång till båda dessa typer.
I debatten om unga transpersoners vård och rättigheter sprids inte sällan felaktig information och belägg läggs fram som har sållats ut för att stödja en förbestämd tes. Detta för oss till ett fall i Storbritannien som sjukhusledningen delvis baserar sitt beslut på; de skriver exempelvis följande: “Ett uppmärksammat rättsfall från Storbritannien har belyst frågan och i en dom, som kom nyligen (1/12 -20), slår rätten fast den övergripande problematiken kring pubertetsblockerande behandling.” Vi ser även att andra sjukhus följer efter och diskuterar att vidta liknande åtgärder som man gjort i Stockholm. Vad är det då rättsfallet handlar om?
När sjukhusledningen på Karolinska hänvisar till dombeslutet i Storbritannien 2020, gör de det utan att tyckas vara medvetna om att det i praktiken upphävts av ett senare domslut. Beslutet som togs 2020 innebar hårda begränsningar för minderåriga i behov av hormonbehandling, vilket kritiserades av flera organisationer, bland andra WPATH (World Professional Association for Transgender Health). Det pågår nu en utredning i Storbritannien som förväntas presentera ett resultat senare i år.
Förslaget om höjd åldersgräns är nämligen inte utan konsekvenser. Enligt studien Psykisk ohälsa, suicidalitet och självskada bland unga transpersoner (Folkhälsomyndigheten, 2020) och med stöd av andra internationella studier kunde det klargöras att unga transpersoner är en särskilt utsatt grupp för just dessa fenomen. I samma studie benämns även våld, diskriminering och långa vårdköer som orsaker till stress och psykiskt lidande. Beslutet kan komma att leda till en ökad psykisk ohälsa och i förlängningen ett ökat antal unga som självmedicinerar. Det är nämligen inte ovanligt att transpersoner självmedicinerar i väntan på stöd från vården. Detta är långt ifrån riskfritt och därför bör det vara av prioritet för vården att tillhandahålla transpersoner de hormoner som önskas under säkra förhållanden, där professionell personal kan se till att behandlingen optimeras för individen ifråga. Detta kan jämföras med diskussionen om aborträtten – en sämre tillgång till vård kommer inte reducera varken antalet aborter eller antalet som hormonbehandlas. Däremot kommer det markant påverka hur säker behandlingen blir. Även tonen i debatten känns igen: det pratas särskilt om unga flickor som inte vet sitt eget bästa, och i pubertetens förvirring inte kan fatta beslut som kommer påverka deras framtid.
Det råder ingen tvekan om att det behövs mer kunskap om eventuella effekter av hormonbehandling på lång sikt. Det finns dock ingen motsättning mellan att fortsätta forska och behandla unga transpersoner samtidigt. Hittills verkar de studier som gjorts som mest vara tvetydiga. Det finns emellertid saker vi vet säkert: transpersoner som får hormonbehandling mår markant bättre psykiskt och många transpersoner som inte fick stopphormoner som barn önskar att de hade fått det. När man pratar om en samhällsgrupp där en chockerande tredjedel någon gång har övervägt att ta sitt liv, och där puberteten är den tid då man löper störst risk att utveckla ett självskadebeteende – även detta enligt Folkhälsomyndigheten – är det mycket märkligt att psykisk ohälsa nämns så sällan. Om något val är irreversibelt, är det att ta sitt liv. Det beslut som fattats går dessutom emot nationella såväl som internationella riktlinjer om vård för unga transpersoner. Detta innefattar även barnkonventionen som sedan 2020 är lag i Sverige. Sammanfattningsvis anser vi, med stöd av bl.a. Transammans och RFSL, att Astrid Lindgrens Barnsjukhus utsätter unga transpersoner för fara genom sitt beslut.
Hur bör då vården agera när behovet av behandling sammanstöter med bristande underlag om behandlingens långsiktiga konsekvenser? De flesta kan nog ändå hålla med om att vård ska ges utifrån bästa tillgängliga forskning till den som behöver det. Ser vi dessutom, som i det här fallet, att den stora majoriteten av de som får behandling mår bra av den, så finns det inte skäl att brista ut i panik. Vården och resten av samhället bör prioritera unga transpersoners välmående, genom både behandling och forskning. Vården och samhället borde dessutom tänka på att beslut och debatter som pågår just nu – där transpersoner ständigt ifrågasätts, felkönas och på andra sätt öppet diskrimineras – leder till ett oerhört psykiskt lidande. Vi som undertecknar kan vittna om denna påfrestning, och vi kräver att ni tar våra känslor och levda erfarenheter på allvar.
Den här debatten har pågått alldeles för länge. Det är dags att vi transpersoner får komma till tals. Med den här artikeln vill vi därför uttrycka vår kritik mot beslutet och potentiellt framtida beslut om att neka transpersoner vård, samtidigt som vi visar att vi är här. Vi finns, vi ska respekteras och våra rättigheter är och bör förbli självklara som mänskliga rättigheter.
