DEBATT: SD: ”Dags att sätta brottsoffer framför förövare”
DEBATT – av Mikael Eskilandersson, Civilpolitisk talesperson och kommittéordförande för Sverigedemokraterna i Civilutskottet, Sveriges Riksdag och Angelica Lundberg, ledamot för Sverigedemokraterna i Civilutskottet, Sveriges Riksdag.
Det är dags att sätta brottsoffer framför förövare. De system som finns för stöd och ersättning till brottsoffer fungerar för dåligt. Det är även osäkert om ersättning erhålls och ersättningsnivån är allt för låg. Rimligt vore att utöver förbättring av regelverket, prioritera upp bemötandet av brottsoffer. Dessutom se till att processerna för stöd och ersättning fungerar väl, garantera ersättning samt förstärka ersättningsnivåerna.
Det förekommer att stora skadestånd ges till gärningsmän. Ett exempel är ett fall där en våldtäktsdömd gärningsman beviljades resning, varpå straffet sänktes och han var därmed berättigad till skadestånd för att ha varit frihetsberövad längre tid än det slutgiltiga straffet utgjorde. Summan, 840 000 kronor, har med rätta provocerat många, i synnerhet då offrets skadestånd var väsentligt lägre och då gärningsmannen fortsatt var dömd för brottet i fråga. Detta kan jämföras med att elvaåriga Ebba Åkerlunds föräldrar som, efter att Ebba hänsynslöst mördades på Drottninggatan i centrala Stockholm av terroristen Rakhmat Akilov, fick ett blygsamt skadestånd på 60 000 kronor vardera. Detta är ett hån mot brottsoffer.
Värnandet av förövare innebär enorma kostnader för samhället och en snedfördelning sett till brottsoffer. Det signalerar att beslutsfattarna inte värderar skötsamma medborgare, i synnerhet inte de mest utsatta. Upprättelse för brottsoffer behöver prioriteras. Det daltas i hög grad med brottslingar, vilket underbygger fortsatt brottslighet och är ett anmärkningsvärt provocerande sätt att hantera brottsoffer på, vilka åsidosätts och nedvärderas.
Kollektivt ansvar för medborgares välfärd och en viss nivå av standard, är centralt i en välfärdsstat. Vi menar att denna grundbult saknas i dagens Sverige, det gäller inte minst de som utsätts för brott vilka i många fall närmast sätts ”på undantag” och inte får upprättelse. Den ordning som borde gälla där skötsamma medborgare och de som drabbas av brott borde stödjas, har blivit omvänd. Undersökningar visar också att samhället signalerar att brottsoffren värderas lågt jämfört med vålds- och sexualbrott begångna av förövarna.
Den låga nivån på kränkningsersättningen till brottsoffer upplevs av så stor andel som tre av fyra tillfrågade, som för låg för att vara meningsfull eller till och med att den upplevs som ytterligare en kränkning. Detta enligt tidigare forskning samt uppföljning av undersökningarna tio år därefter. Att mönstret är detsamma idag liksom för många år sedan säger mycket om behovet av förstärkningar och att nuvarande och tidigare regeringar inte åstadkommit uppvärderingar av brottsoffer. Nivån på ersättningen måste vara proportionerlig relaterat till graden av kränkning.
Regeringsförslaget Stärkt rätt till skadestånd till brottsoffer är under behandling i Riksdagen. I propositionen föreslås bland annat höjning av nivåerna på kränkningsersättningen och utvidgning av ersättningen till poliser och andra yrkesgrupper. Vi menar att ingen ska behöva utstå våld, hot eller kränkningar i yrkesutövningen, rätten till kränkningsersättning ska vara likvärdig för alla oavsett yrkesgrupp. Alla kränkningar ska inberäknas, även verbala angrepp som inte direkt kan hänföras till den angripnes privata sfär. I regeringsförslaget noteras att vid bedömning av skälig kränkningsersättning ska den bestämmas på ett sätt som innebär att den kränkte får upprättelse för angreppet samt ett antal olika kriterier ska särskilt beaktas vid bedömning. Det är dock oklart hur den skäliga kränkningsersättningen ska beräknas och se ut på ett mer konkret sätt. Detta behöver förtydligas. Ersättningsnivån ska självklart minst motsvara kränkningen och brottsoffer ska i alla fall av kränkning, backas upp. Vi ser behovet av att både få ytterligare definiering av regeringen om hur de ser på proportionerlig kränkningsersättning och hur de vill uppvärdera brottsoffer totalt sett. Regeringsförslaget är allt för kraftlöst. Brottsoffer ska ha en betydligt starkare ställning än det som regeringen står för.
Att de som fallit offer för brott idag först måste försöka driva in utdömda skadestånd av gärningsmän via Kronofogdemyndigheten och sedan vända sig till försäkringsbolag innan de kan vända sig till Brottsoffermyndigheten och ansöka om brottsskadeersättning, är inte en tillfredsställande ordning. Det riskerar att skapa obehag hos offret, kanske till den grad att skadeståndet inte drivs in. Brottsoffret bör för skadestånd på grund av brottmål aldrig själv tvingas kräva in detta av gärningspersonen. Vi menar att en statlig skadeståndsgaranti bör införas, där staten betalar ut skadestånd till brottsoffer. Staten ska därefter kunna kräva summan, motsvarande det utbetalade skadeståndet, av gärningspersonen. Dagens ordningsgång är bakvänd och uppfattas nästan som om den drabbade ska be gärningsmannen om lov. Det kan också vara en besvärlig process för enskilda personer som tar tid, även om hjälp kan erhållas från Kronofogdemyndigheten. Systemet borde vara det omvända.
Processen för ersättning till brottsoffer måste utvecklas så att den blir välfungerande utan dröjsmål eller uteblivna ersättningar och så att ersättningsbeloppet står i proportion till graden på kränkningen. Det är av största vikt att uppgradera brottsoffers behov och ställning generellt i hanteringen från samhällets berörda instanser och att höga krav ställs på förövares skyldigheter och kompensation till brottsoffer. Land ska med lag byggas och inte med våldsverk.
