DEBATT: ”Rättssäkerheten inom medieetiken måste stärkas”
DEBATT – av Pamina Falck, projektledare på Näringslivets Medieinstitut, NMI.
Det medieetiska systemet utmanar sin trovärdighet när avsteg från god journalistik inte kritiseras och när prövningar sker utan rättssäkerhet. Det kanske är tid för de ansvariga att överväga den ursprungliga idén om att rollen som Medieombudsman ska gå till en jurist.
Ett företag som inte ges möjlighet att svara på kritik i samma publicering som kritiken levereras, fälls inte i Mediernas Etiknämnd (MEN). Samtidigt har både Allmänhetens Medieombudsman (MO), Ola Sigvardsson, och ordförande för Medieetikens Förvaltningsorgan, Robert Aschberg, sagt att det är god journalistik att låta den man kritiserar svara samtidigt på kritiken.
MEN finns för att säkra att just god journalistik upprätthålls, och båda ovan nämnda har möjlighet att förändra och förnya det medieetiska systemet. Ändå tycks ingen av dem se en anledning att ändra MEN:s bedömning av bemötanderätten för juridiska personer.
Här skiljer sig den svenska medieetiken från både den norska och den danska. Näringslivets medieinstitut har i två rapporter intervjuat personer som är väl insatta i respektive lands medieetiska system.
När vi frågade dem om hur de ser på rätten till samtidigt bemötande och MEN:s bedömning i frågan, är bilden tydlig. Kravet på samtidigt bemötande vid kritik gör journalistiken bättre. Det minskar missförstånden, minskar risken för fel, och minskar risken för att någon felaktigt hängs ut. Alla vi talat med ser kravet som en självklarhet och ingen kan förstå MEN:s bedömning att frånta företag den rätten.
En annan skillnad mellan länderna är att MEN inte tillämpar praxis i sina prövningar, vilket motiveras med att varje publicering är unik och att en praxis inom medieetiken därför inte är möjlig. Samtidigt används praxis i både den norska och den danska motsvarigheten till MEN. Argumentet att medieetiken inte kan prövas mot en praxis avfärdas.
”Det argumentet kan jag inte förstå. Givetvis är det en värdering som görs i varje prövning men det sker mot bakgrunden av en praxis. En prövning utan praxis blir inte rättssäker.” säger Lisbeth Feldvoss, chef för sekretariatet i Pressenævnet. Hon är Danmarks motsvarighet till MO.
”Allt är alltid unikt, så kan man alltid säga. Jag har svårt att köpa det argumentet. Vi värderar hela tiden i juridiken, en praxis hämmar inte den möjligheten men gör systemet mer rättssäkert. Det undergräver MEN:s legitimitet om besluten inte är enhetliga. Det första jag gör när jag får ett fall är att jag söker liknande fall. Så praxis för mig är helt avgörande. Utan praxis börjar man från början vid varje ärende. Jag kan överhuvudtaget inte förstå värdet av ett sådant system.” säger Heidi Højmark Helveg, advokat i medierätt i Danmark och delägare på advokatbyrån Synch.
Ola Sigvardsson kommer till våren avsluta sin då 10 åriga tjänst som MO. Det är Advokatsamfundets ordförande, Medieetikens Förvaltningsorgans ordförande och chefs-JO:s – uppgift att utse hans efterträdare. I platsannonsen framgår att den man söker är journalist i grunden, vilket är i linje med den bakgrund som nuvarande MO har, och flera av hans företrädare haft. Inledningsvis var dock tanken att rollen som MO (då kallad Allmänhetens Pressombudsman, PO) skulle tilldelas en jurist.
Den första person att inneha befattningen som PO, under perioden 1969 – 1979, var juristen Lennart Groll. Han skrev i DN 2008 om hur han såg på hur rollen som PO utvecklats över tid.
”Min uppfattning är att PO vid tillkomsten 1969, då jag själv tillträdde tjänsten, avsågs få en åklagarliknande funktion motsvarande den som utövas av JO och andra statliga ombudsmän. Medan Pressens opinionsnämnd [nu MEN] skulle fortsätta i rollen som ”domstol”. Att PO avsågs få en sådan inriktning framgår bland annat av att det kollegium som utser PO skall ha en majoritet av jurister. De första innehavarna av tjänsten var också jurister. Men sedan länge utses endast journalister till att vara PO. Det finns ingen anledning att kritisera de utsedda personerna. De har varit och är utmärkta journalister. Men det säger sig självt att en fristående jurist utan tidigare bindning till tidningar kan vara mer fristående och oberoende i sina bedömningar.”
Även om inlägget har några år på nacken så är inte analysen daterad. MO:s uppgift är att företräda allmänhetens intresse mot publicistens, inte tvärt om. Och det borde inte vara kontroversiellt att hävda att en jurist sannolikt är bättre lämpad i en sådan roll än en journalist.
Kanske skulle en jurist lättare sätta sig in i juridiska personers behov av god journalistik, eller bättre förstå värdet av att tillämpa praxis i prövningar. Och kanske skulle dessa insikter öka motivationen att driva igenom förändringar. Det skulle i så fall öka tillförlitligheten i utfallen och därmed stärka det medieetiska systemets trovärdighet.
