Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

DEBATT: ”Passar det att regler om vaccinationsbevis ges i förordningsform?”

Debatt
Publicerad: 2021-12-20 11:41
Magnus Åhammar. Foto: privat

DEBATT – av Magnus Åhammar, rådman vid Förvaltningsrätten i Stockholm.

I 7 § första stycket lagen (2021:4) om särskilda begränsningar för att förhindra spridning av sjukdomen covid-19 (”pandemilagen”) ges regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ett bemyndigande att meddela föreskrifter om att den som anordnar en sådan allmän sammankomst eller offentlig tillställning som omfattas av ordningslagen (1993:1617) ska vidta smittskyddsåtgärder. Sådana föreskrifter får innebära krav på

1. Begränsning av antalet deltagare,
2. Minsta avstånd mellan deltagare med anvisade platser,
3. Begränsning av tiden för sammankomsten eller tillställningen, eller
4. Andra åtgärder för att förhindra smittspridningen.

Regeringen har utnyttjat detta bemyndigande och genom 3 kap. 2 a § första stycket förordningen (2021:8) om särskilda begränsningar för att förhindra spridning av sjukdomen covid-19 infört föreskrifter om uppvisande av vaccinationsbevis för deltagare som besöker en allmän sammankomst eller offentlig tillställning. Föreskrifterna om uppvisande av vaccinationsbevis började gälla den 1 december 2021.

I den proposition som ligger till grund för införandet av pandemilagen (prop. 2020/21:79) behandlades frågan om hur de bemyndiganden Riksdagen skulle ge till regeringen i fråga om att meddela föreskrifter inom området skulle utformas. Det är bemyndigandet i punkt 4 som är av särskilt intresse för att bedöma om regeringen hållit sig inom ramen för sitt bemyndigande när den meddelat föreskrifter om uppvisande av vaccinpass.

Kammarrätten i Stockholm ansåg i sitt remissvar, mot bakgrund av de potentiellt långtgående åtgärder som möjliggörs, att promemorians lagförslag som innebär att föreskrifterna får avse andra åtgärder för att förhindra smittspridning bör snävas in och i stället avse andra åtgärder av liknande slag (som i punkterna 1 – 3, min anmärkning) för att förhindra smittspridning.

Enligt regeringens mening finns det även andra smittskyddsåtgärder än de som åsyftas i punkterna 1 – 3 som skulle kunna vara lämpliga, till exempel möjligheter till handtvätt och rutiner för in- och utpassage. Vilka åtgärder som kommer att bedömas som mest adekvata beror både på verksamhetens karaktär och aktuellt kunskapsläge avseende spridningen av sjukdomen covid-19. Regeringen anser att det mot denna bakgrund inte är lämpligt att i den tillfälliga covid19-lagen införa en uttömmande uppräkning av smittskyddsåtgärder. I stället bör det anges att föreskrifterna får innebära krav på andra åtgärder för att förhindra smittspridning (a. prop. s. 33). Regeringen bedömer därför att en sådan avgränsning av det föreslagna normgivningsbemyndigandet som bl.a. Kammarrätten i Stockholm efterfrågar skulle riskera att onödigt begränsa de krav på smittskyddsåtgärder som kan ställas. Regeringen föredrar därför promemorians lagtextförslag.

I författningskommentaren till bemyndigandet som ges i punkt 4 anges bland annat. följande. Av första stycket 4 framgår att föreskrifterna får innebära även andra krav på åtgärder för att förhindra smittspridning. Uppräkningen är alltså inte uttömmande. Exempel på andra smittskyddsåtgärder är att erbjuda möjlighet att tvätta händerna eller använda handdesinfektion, att ha särskilda rutiner för in- och utpassage eller att ställa krav på att deltagarna ska använda munskydd (a. prop. s. 97).

Lagrådet yttrade sig bl.a. i enlighet med följande. Inledningsvis konstaterade Lagrådet att det är fråga om lagförslag som möjliggör betydande inskränkningar i grundläggande fri- och rättigheter. Härtill ska detta ske genom en långtgående delegation av normgivningskompetens från riksdagen till regeringen och i vissa fall även en vidaredelegation till statliga förvaltningsmyndigheter och kommuner (a. prop. s. 135). Lagstiftningen måste utformas på ett sådant sätt att det så långt möjligt kan förutses vilka åtgärder som kan bli aktuella. Det bör även finnas mekanismer som säkerställer att riksdagen kan kontrollera att de åtgärder som vidtas håller sig inom den normgivningsmakt som delegerats och att åtgärderna i enskilda fall inte blir för långtgående. Lagrådet anser att de föreslagna möjligheterna till särskilda begränsningar för att förhindra spridning av covid-19 i huvudsak får anses vara tillräckligt väl avgränsade (a. prop. s. 137).

Som konstaterats ovan har regeringen alltså getts möjligheter att meddela föreskrifter om ”andra åtgärder för att förhindra smittspridning”. Detta relativt öppna bemyndigande innebär att uppräkningen av de eventuella smittskyddsåtgärder regeringen får meddela föreskrifter om inte är uttömmande. Man ska då ta i beaktande vad lagrådet sagt om att lagstiftningen bör utformas på ett sådant sätt att det så långt som möjligt går att förutse vilka åtgärder som kan bli aktuella.

De exempel på andra smittskyddsåtgärder som angivits i författningskommentaren avseende att tvätta händerna, använda handsprit eller munskydd ska då jämföras med föreskrifter om uppvisande av vaccinationsbevis. Man kommer att behöva ta ställning till om föreskrifterna om uppvisande av vaccinationsbevis ryms inom bemyndigandet i den aktuella punkten 4. Det skulle kunna vara så att exemplifieringen i förarbetena, som naturligtvis inte är uttömmande, ändå sätter en yttre gräns för vad bemyndigandet tillåter, och att en åtgärd i enlighet med
bemyndigandet bör vara av ungefär samma dignitet som de exempel lagstiftaren har gett.

I det aktuella lagstiftningsärendet aktualiseras den svåra avvägningen mellan att låta regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, meddela föreskrifter avseende åtgärder för att förhindra smittspridning utifrån ett föränderligt behov av restriktioner respektive riksdagens behov av kontroll över vilka typer av ingripande åtgärder som får vidtas i fråga om inskränkningar av medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter.


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se