DEBATT: ”Onyanserad bild i media om lag för influencerbarn”
DEBATT – av Adina Schildt Gillion, jurist på Institutet för Juridik och Internet och författare till rapport på temat sharenting och juridik som släpps under våren.
Under de senaste veckorna har en debatt väckts i Sverige om influencers och hur de exponerar sina barn i sociala medier. Debatten tog fart mycket på grund av att Frankrike valt att lagstifta på området. Den franska lagen har nu diskuterats flitigt i svenska medier och jämförts med det svenska skyddet för barn till influencers.
I korthet kan sägas att den nya franska lagen utgör ett tillägg till redan existerande arbetsrättslig lagstiftning. Lagen har till syfte att täppa till den lucka fanns i fransk lagstiftning där barn som själva är influencers inte hade samma arbetsrättsliga skydd som modeller och skådespelare. Lagen ställer nu motsvarande krav på föräldrar eller företag som önskar anställa och arbeta med barninfluencers som de krav som tidigare gällt vid anlitandet av modeller och skådespelare, det vill säga att det krävs ansökan om tillstånd från myndighet.
Flera medier har lyft frågan om behovet av ny lagstiftning, mest nyligen i en artikel i DN Kultur från den 14 mars 2021 där det bland annat går att läsa om influencers som exponerar sina barn i reklamsammanhang. I texten tar skribenterna upp den franska lagen och ställer sig frågan om vi i Sverige bör införa en motsvarighet. När skribenterna lyfter hur den svenska lagen ser ut i dagsläget och om det i Sverige föreligger hinder för barn att få medverka i reklam redogörs för marknadsföringslagen och dess tillämpning i sociala medier. Utifrån marknadsföringslagen drar sedan skribenterna slutsatsen att det inte förekommer några förbud mot att barn medverkar i reklamkampanjer i Sverige. Här har skribenterna till texten rent av hamnat fel.
För det första handlar regelverket kring marknadsföring riktad mot barn om att skydda barnet som tar del av reklamen, dvs. barnet som tittar på exempelvis en reklamfilm. Debatten kring influencers som publicerar bilder på sina barn handlar om att skydda barnet som förekommer i reklameneller annars exponeras i förälderns kanaler i kommersiellt syfte. En genomgång av marknadsföringslagen blir därför något av en felträff i sammanhanget (bortsätt från lagen om namn och bild i reklam vilken inte nämns i texten). Marknadsföringslagen har inte till syfte att skydda barn mot exponering i sociala medier och gör således inte det heller.
I Sverige finner man i stället reglerna för hur barn får utföra arbete i Arbetsmiljöverkets föreskrifter. Enligt huvudregeln får barn under 13 år inte utföra arbete. Det finns två undantag från detta; (1) barn som utför lättare arbete inom ett familjeföretag och (2) deltagande i kulturell eller konstnärlig verksamhet och vid sport- och reklamevenemang. Det sistnämnda skulle kunna aktualiseras när föräldrar eller agenturer publicerar innehåll på barn i exempelvis reklamsamarbeten i de fall prestationen kan likställas med att barnen arbetar. Var gränsen ska gå för vad som anses utgöra arbete inom influencerbranschen har inte prövats i domstol och det saknas vägledande uttalanden från Arbetsmiljöverket. Det går därför inte att med säkerhet säga i vilka fall en barninfluencer arbetar och/eller omfattas av undantagen enligt Arbetsmiljöverkets föreskrifter. En anledning till formuleringen ”deltagande i kulturell eller konstnärlig verksamhet och vid sport- och reklamevenemang”, som också är vidare än den franska formuleringen som föranledde lagändringen, torde vara att den ska kunna anpassas och hålla i tiden.
För att ett barn under 13 år ska få arbeta genom deltagande i kulturell eller konstnärlig verksamhet och vid sport- och reklamevenemang krävs vårdnadshavares samtycke och ett godkännande från Arbetsmiljöverket. I Sverige har vi alltså redan ett lagstadgat skydd för arbetande barn som även skulle kunna omfatta barninfluencers som går helt i linje med det som nu klubbats igenom i Frankrike.
Det föreligger däremot två tillägg i den franska lagstiftningen som inte regleras på motsvarande sätt i svensk rätt. För det första tillkommer regler kring hur barnets inkomster ska förvaltas där man i Frankrike nu beslutat att en del av de pengar barnet tjänar in ska förvaltas av myndighet på ett sparkonto barnet får tillgång till i vuxen ålder. För det andra reglerar lagstiftningen även det som kan beskrivas som en ”gråzoon” där barn till influencers i stor omfattning medverkar i föräldrarnas kanaler utan att direkt utföra någon prestation som kan jämställas med arbete i lagens mening men som ändå exponeras i kanalerna och bidrar till stor ekonomisk vinning. Detta gäller dock bara de mer extrema fall där barnets exponering är omfattande och en källa till stor ekonomisk vinning.
Ett ytterligare exempel på hur medierapporteringen ofta ger en missvisande bild av det skydd som redan är på plats i Sverige är när man hänvisar till den franska lagen som en integritetsskyddande lagstiftning och efterlyser även detta i Sverige.
Den franska lagen är som tidigare nämnts en arbetsrättslig lag vars främsta fokus inte är att skydda den personliga integriteten utan reglera hur och när barn får arbeta bland annat för att säkra att barnet klarar av sin skolgång och får en meningsfull fritid. När det kommer till skydd för den personliga integriteten har vi i Sverige ett flertal lagar som är till för att skydda just detta i straffrätten. Olaga integritetsintrång, förtal och förolämpning är tre exempel på lagar som finns på plats för att skydda den personliga integriteten och som även sträcker sig till sociala medier. Som exempel kan nämnas att spridning av bilder eller filmer på barn som befinner sig i en mycket utsatt situation, är nakna eller sjuka kan aktualisera straffansvar. Vidare har vi även det regelverk som var i ropet för några år sen, GDPR, som även det finns på plats för att skydda den personliga integriteten.
Ska man ta debatten om huruvida det krävs ny lagstiftning, bör man ta den mot bakgrund av korrekt information avseende det skydd som redan finns på plats i Sverige. Även om man i Sverige skulle stifta en lag identisk med den franska skulle det med stor sannolikhet inte innebära någon direkt förändring i relation till rådande läge. Den stora förändringen skulle i sådant fall bli av ren ekonomisk natur och de extrema fall av omfattande kommersiell verksamhet.
Diskussionen bör föras bredare än bara fokuserad på ny lagstiftning. Först och främst bör utredas om barninfluencers inbegrips i undantaget i arbetsmiljöverkets föreskrifter. För det andra bör man undersöka och tala om andra, möjligen mer effektiva, åtgärder såsom upprättandet av branschpraxis och vägledningar på området. Därefter kan vi se om det ens krävs ny lagstiftning.
