DEBATT – av Hans E Engström, pensionerad advokat.
I pågående målet om medhjälp till grovt folkrättsbrott vid Stockholms tingsrätt (Lundinmålet) har rätten beslutat att målsägandenas skadeståndsanspråk inte skall handläggas i brottmålet, utan avskiljas till att behandlas för sig som tvistemål.
Exakt samma situation förelåg inledningsvis i det s.k. Buggningsmålet 1990, där 6 höga polischefer stod åtalade i en olaglig avlyssningshärva där ett antal kurder avlyssnats i anslutning till statsministermordet.
Undertecknad företrädde den ledande kurd som menade att detta skadat honom, och anhöriga till honom, i det land han kom ifrån. Inspelningar hade tolköversatts och kommit att spridas antingen via tolkar eller genom SÄPOs samarbete med sin motsvarighet i det landet. Vi yrkade skadeståndsersättning med ett på den tiden tämligen högt belopp om 250.000 kronor.
Skadan skulle, förutom den självklara kränkningen, föras i bevisning, och utmärkta rådmännen Gunnarsson och Björkegren ansåg att detta skulle ske för sig, och inte behandlas i det mycket komplicerade brottmål man hade framför sig.
Ett annat synsätt hotade rättegångens genomförande och det mesta i utredningen var hemligt, menade man. SÄPO-tjänstemän skulle höras bakom stängda dörrar, vilket i sig var bärande skäl. Också åklagaren, senare Säpo-chefen Jan Danielsson, var emot målsägandenas närvaro eller inblandning. Regeringen arbetade t.o.m i stor hast fram ett lagförslag i maj 1990 om begränsning av den s.k. målsäganderätten, medan Advokatsamfundet menade att ”nedärvda rättstraditioner och viktiga rättsäkerhetsprinciper” talade mot en begränsning. Vid eventuellt fällande och lagakraftvunnen dom skulle i framtiden saken kunna prövas i en oviss, avlägsen framtid.
Samma tankesätt föreligger i tingsrättens nyliga beslut i det s.k. Lundinmålet som DJ förtjänstfullt valt att följa i detalj. Den 30.8.1990 beslöt tingsrätten att ej bevilja rättshjälp. Ersättningsfrågan var således inte löst för ombuden. Då inget av målsägarbiträdena förordnades, avstod så gott som alla ifrån att närvara vid rättegången annat än sporadiskt.
Efter bl.a en insamling i Aftonbladet gavs möjlighet för undertecknad att närvara och överklaga tingsrättens beslut avseende min målsägande till hovrätten, som efter prövning gick emot tingsrättens beslut. Välmotiverat förklarades att målsägandens enda chans att få en saklig och rättvis prövning var att saken handlades samtidigt med brottmålet. Vi hade biträtt åtalet.
En tidig morgon förklarade chefsrådmannen Gunnarsson inledningsvis att ”…det just kommit in ett beslut från hovrätten som innebär att advokat Engströms klient skall få sin sak prövad i brottmålet och att han på statens bekostnad som målsagandebiträde har rätt att närvara under hela rättegången…”. Då Gunnarsson läst upp hela beslutet reste sig en av de åtalade, Hans Holmér, upp och förklarade upprört att ”det var som att ha en direktlinje till Damaskus” – syftande på biträdets tidigare arbete för olika påstådda PKK-ledare.
Här ändrade alltså hovrätten tingsrättens beslut att avskilja målsägandens skadeståndsanspråk, då en prövning eventuellt vid fällande lagakraftvunnen dom endast skulle kunna behandlas i en oöverblickbar, avlägsen framtid.
Jag kom att ensam närvara under hela rättegången i tingsrätten bortsett från en veckas tjänsteresa till Chile då en biträdande jurist närvaro. Inget av de andra biträdena hade överklagat, men jag minns att advokaten Borgström vid ett tillfälle för ett mycket kort besök i domstolen sände ned en ung biträdande jurist som senare kom att bli justitieminister, och som mycket nyfiket frågade vad målet handlade om, och som nu, drygt 30 år senare, mycket indignerat tillsammans med övriga biträden i Lundinmålet, hävdar att saken måste behandlas i anslutning till brottmålet.
Det skall bli intressant att se om skälen i det drygt 30 år gamla beslutet har relevans än i dag eller om man måste ta hänsyn till det ofantligt mer ansträngda läge den svenska rättsapparaten nu befinner sig i.
Som någon kanske erinrar sig fälldes flera av polischeferna i tingsrättens dom 20.12.1990 i Buggningsmålet (B 654/88).
Hur det gick för målsägandena? Dessvärre kallade Justitiekanslern till förlikningsförhandling, där de advokater som aldrig närvarat vid rättegången godtog det blygsamma skadeståndsbelopp staten erbjöd (Borgström/JK:s handläggare Göran Persson) Mot min inrådan föll även min huvudman för grupptrycket och godtog erbjudet belopp. Kan man ana samma framtida utveckling och utgång i Lundinmålet?
Saken fick således ingen slutlig prövning i tingsrätten, men beslutet var viktigt, då en viss tydlig balans inträdde mellan åtalade och målsäganden. Målsägandens ombud fanns på plats under hela rättegången, men det är en annan historia. Det är undertecknads uppfattning att om målsägandens talan kommit till slutlig prövning i samband med brottmålet hade hade ett betydligt större skadestånd utdömts.
Det blir intressant att se om målsägandenas talan i Lundinrättegången prövas i brottmålet. Med ovanstående i minnet talar mycket för det.
