DEBATT: ”Okunskap om advokatetik leder till felaktiga domar”

DEBATT – av Robert Klackenborn, Advokat på Ejder Advokatbyrå.

Från tid till annan ser man debattinlägg om att Advokatsamfundet daltar med advokater och att det främst tycks vara upp till övriga aktörer att uppmärksamma övertramp. Till viss del håller jag med om detta, men inte om att det är en dålig sak. Jag menar att parternas övervakning av varandra är en av de mest grundläggande funktionerna i vårt kontradiktoriska system. Jag tycker snarare att vi inte har gått långt nog.

Brottmålsadvokater betraktar åklagarens och domarens regelverk som sina egna arbetsverktyg. Men jag vill hävda att gemene domare och åklagare inte har samma syn på det advokatetiska regelverket. Min upplevelse är att åklagare och domare oftast tänker sig att kunskap om advokatetiken på sin höjd är användbart för att sätta dit oetiska advokater. Jag har ingenting emot nyss nämnda användningsområde, utan jag menar enbart att det finns ytterligare områden som är något försummade. Ett exempel handlar om advokatens befogenhet att vidta processuella handlingar för klientens räkning.

Nyligen avgjordes ett mål i Svea Hovrätt angående mordbrand, där den tilltalade medgav skadeståndsanspråk i tingsrätten och sedan ville återkalla sina medgivanden i hovrätten. Av tidigare praxis framgår att ett medgivande av denna typ enbart kan återtas i överinstans under ”alldeles speciella omständigheter”. Svea Hovrätt skriver följande i den aktuella domen om mordbrand:

”[Den tilltalade] hänvisar till att hon vid tingsrätten inte förstod innebörden av ett civilrättsligt medgivande och att hon i hovrätten ändrat inställning i skuldfrågan. Hon har även hänvisat till att medgivandena lämnades innan resultatet av den rättspsykiatriska undersökningen meddelades.

Hovrätten kan konstatera att [den tilltalade] företräddes av försvarare i tingsrätten och att det varit möjligt för henne att återta medgivandena där efter det att det rättspsykiatriska utlåtandet redovisats.”

Delen om att den tilltalade företräddes av försvarare är aktuell på grund av tidigare praxis som handlar om återtagande av en nöjdförklaring som lämnats utan föregående tillgång till kvalificerad rådgivning. I mordbrandsfallet förhåller sig hovrätten strikt till nyss nämnd praxis men resultatet blir ändå fel, eftersom en person under en allvarlig psykisk störning inte kan förväntas ta till sig sin försvarares råd eller handla därefter. Resultatet i mordbrandsfallet hade, enligt mig, blivit mer rättvist om rätten utgick från att den tilltalade inte hade tillgång till sin försvarare. Erfarenhetsmässigt är det åtminstone så att försvara en person som är under en allvarlig psykisk störning, de kognitiva och kommunikativa skillnaderna är för stora för att klienten och advokaten ska kunna sägas ha tillgång till varandra.

När det gäller ansvarsdelen är det i princip inte ett problem om klienten agerar irrationellt. Detta eftersom det, enligt min uppfattning, inte är advokatetiskt problematiskt att plädera till sin klients objektiva fördel. Att kunna ställa upp rimliga alternativhypoteser förutsätter dock ofta att ”rätt” delar ur förundersökningen åberopas. Detta kan kräva att åklagaren åberopar bevisning som även talar emot en fällande dom, vilket inte alltid sker. Ofta kan åklagaren begränsa sig till att enbart åberopa sådant som talar i fällande riktning och räkna med att försvaret nyanserar processmaterialet, men det är inte givet att försvaret kan medverka till detta. Man har nämligen inte alltid sin klients tillåtelse att åberopa önskvärd bevisning.

Min uppfattning är sammanfattningsvis att åklagare och domare ofta förutsätter att försvaret kommer att vidta alla, för sin klient, objektivt fördelaktiga processuella åtgärder.

Jag har varit med om många rättegångar där åklagaren och rättens ordförande tror att jag kan bestämma efter eget tycke, men det får jag inte. Jag kan ge min klient så goda råd jag kan och hoppas att klienten följer dessa. I vissa fall kan jag frånträda uppdraget om klienten vägrar följa mina råd. Men jag kan inte strunta i min klients dåliga val och egenmäktigt välja processens väg. Eller rättare sagt så kan jag göra precis vad jag vill, fast då har jag villat viss väg från grundtanken om advokaten som oberoende juridisk rådgivare och efter tillräckligt graverande eller frekvent egenmäktighet så skulle jag bli utesluten från Advokatsamfundet.