DEBATT – av Rony Ahmed, anställd inom kriminalvården sedan 2015
Hur har påtvingade centraliseringar förenklat, förbättrat eller effektiviserat myndighetens arbete?
För några år sedan gjordes en omorganisation av kriminalvårdens transportenhet. Idag har enheten en fin, nyrenoverad byggnad i Solna att utgå ifrån. Utgå ifrån Stockholmstrafik och anta att en förhandling i Södertörnstingsrätt börjar kl. 9 och den tilltalade i målet befinner sig på häktet i Huddinge. Resan beräknas ta ca. 30 minuter, lägg till rusningstrafik samt oförutsedda händelser i trafiken, inte sällan är transporttiden uppe i 40-50 minuter. Transportenhetens personal ska ta sig till häktet igenom grinden, parkera bilen, gå igenom olika spärrar för att ta sig till rätt avdelning därefter tillsammans med den häktade gå igenom en kulvert till tingsrätten. Själva resan igenom kulverten mellan häktet och tingsrätten tar ca. 10 minuter, om vi föreställer oss lokal transportenhet som utgår ifrån Huddinge och tar emot sina uppdrag digitalt, hur mycket tid hade det kunnat sparas?
Senaste centraliseringen är regional samordnad bemanning. Tidigare har det funnits en till två personalhandläggare på varje verksamhet, samordnad bemanningen har ersatt handläggare på verksamhet från regionkontoret. Resultatet av denna omorganisation är att varje verksamhet har tillsatt en person med benämningen dag-vakthavande befäl. Denna person utför i princip samma arbetsuppgift som lokala personalhandläggare utförde. Behovet av personalhandläggare på lokal verksamhet är fortfarande lika stor om inte större, eftersom regionala handläggare sitter väldigt långt ifrån verksamhet, saknar insyn i verksamheten, saknar personalkännedom och det blir fel nästan varje dag när jobbet som sker lokalt, ska göras centralt från ett ställe långt ifrån kärnverksamheten.
Många gånger fattas det beslut långt ifrån kärnverksamhet och inte sällan blir det fel, kostsam, krånglig och ineffektiv följd av dessa. Omorganisationen av transportenheten ersatte lokal transportenhet som utgick ifrån varje verksamhet, en ny omorganisation har försämrat bemanningen på verksamhet.
Varför saknas viljan att lyssna på anställda som för det första drabbas av dessa omfattande förändringar och pekar ut brister i tidigt skede? När det väl visar sig vara ineffektiv förändring, varför inte våga backa bandet och återgå till det fungerande?
