DEBATT – av Fredrik Ingblad, senior åklagare, Västerås åklagarkammare.
Justitieombudsmannen (JO) kom häromveckan med ett beslut som rör möjligheten för polisen att i samband med en husrannsakan ställa frågor till en misstänkt om telefonens pinkod. Beslutet handlar framför allt om den misstänktes rätt att tiga. JO skriver ungefär följande.
För att praktiskt sett kunna utföra en husrannsakan med tillhörande tvångsmedel behöver polisen ibland ställa frågor till en misstänkt i samband med åtgärden. Det kan till exempel handla om frågor om vilka som finns i bostaden och var, vilka kläder som innehas av olika personer, om den misstänkte innehar några mediciner som poliserna behöver ta med, vilka nycklar som går till olika utrymmen, vem som äger olika telefoner och vilka som har tillgång till dessa telefoner. Eftersom sådana frågor ofta är nödvändiga för att en husrannsakan ska kunna utföras på ett ändamålsenligt sätt, har JO inga synpunkter på att poliserna i detta fall ställde frågan om pinkoden till en telefon som visade sig innehas av den misstänkte. Man bör dock vara försiktig med frågor som mer direkt rör det misstänkta brottet. För att sådana frågor ska ställas krävs att den misstänkte delgetts misstanken och fått information om sina rättigheter.
Till detta ska sägas att det ofta kan finnas skäl att skyndsamt komma in i en telefon för att på ett effektivt sätt kunna utreda allvarlig brottslighet. Lagstiftaren har av den anledningen infört tvångsmedlet biometrisk autentisering som ger polisen möjlighet att få tillgång till innehållet i en telefon. Ett sådan åtgärd, som kan utföras med det tvång som polislagen ger rätt till, måste sägas vara mer ingripande än att ställa en fråga till en misstänkt med samma syfte. Även med hänsyn till proportionaliteten och den nära anknytningen till ett tvångsmedel finns det därför förståelse för att polisen agerat som man gjort. Med dessa synpunkter avslutas granskningen.”
Nej, jag bara skojar. Sorry. Så skriver inte JO Per Lennerbrant i sitt beslut den 9 maj 2023. Förstås.
JO tillåter så klart ingen polis att ställa den frågan under en husrannsakan. Han skriver istället ungefär så här, tillspetsat och tolkat:
En polis får vid åtgärder som vidtas mot en misstänkt överhuvudtaget inte prata med denne förrän personen är införd till polishuset, delgetts misstanke, fått information om sina rättigheter och fått en advokat. Att syftet med åtgärden i många fall då riskerar att förfelas eller kraftigt försvåras – t.ex. att åtkomsten till en telefon helt omöjliggörs – är inte en aspekt som JO behöver ta hänsyn till. Polisen förbjuds därför att vid husrannsakan ställa frågor till den misstänkte om pinkoden till telefonen. Att polisen som alternativ till att ställa den frågan har möjlighet att använda ett tvångsmedel, och i praktiken låta flera poliser hålla fast den misstänkte och med våld hålla dennes ansikte framför telefonen, har ingen betydelse för bedömningen. JO – som är ett rådgivande organ, som saknar erfarenhet av praktisk tvångsmedelshantering, som här består av en ensam före detta domare och vars beslut inte kan överklagas – förväntar sig att alla genast rättar sig efter detta beslut.
Ungefär så. Min tolkning.
Beslutet är ett i raden från JO där man med samma typ av kategoriska resonemang berör den ofta komplexa balansen mellan straffprocessens olika intressen och principer. Det som Europadomstolens sju domare behöver 25 sidor för att förklara, fixar JO ensam på några få.
Visst, man kan absolut resonera som JO gör. Man kan tycka att EUs nya rättsakter om straffrättsprocessen inte behöver tolkas i en svensk kontext utan bara citeras. Packat och klart (se t.ex. JO 2022/23 s. 285). Och man kanske inte i alla beslut behöver göra några vidare avvägningar mellan olika principer och intressen (även om hela EKMR-systemet och dess domstol i och för sig bygger på den tanken). Och man kan skapa egna regler om vad som är ett tvångsmedel eller inte (se t.ex. JO 2019/20 s. 405).
Men man kanske någon gång kan nämna att rätten att tiga inte är en absolut rättighet, att man vid avvägningen enligt Europadomstolen också ska ta hänsyn till straffprocessens syfte och effektivitet och att bedömningen av tillåtligheten av en åtgärd avgörs genom att se processen som en helhet. Och framför allt. Att rätten att tiga handlar om att respektera en misstänkts vilja att tiga, inte att få honom eller henne att vara tyst.
Och det uppenbara. Det finns som sagt ett tvångsmedel som täcker just den situation som beslutet handlar om, biometrisk autentisering. Lagstiftarens syfte med tvångsmedlet är att man ska kunna komma in i en telefon innan detta omöjliggjorts. Just för att det är så viktigt. I propositionen förutsätts att åtgärden kan vidtas redan i samband med en husrannsakan, att en misstänkt har möjlighet att medverka frivilligt och att man inte bör vidta tvångsmedlet om samma resultat kan uppnås med mindre ingripande medel. Att rätten att tiga inte omfattar användandet av information som kunnat erhållas genom ett tvångsmedel och som existerat oberoende av den misstänkte, har också Europadomstolen konstaterat.
Varför problematiserar inte JO detta?
JO missar att det finns andra fullt rimliga sätt att se på saken. Besluten blir därför inte heller särskilt användbara. Har man den unika roll och den grad av påverkan som JO har (poliser ser sig redan nu förbjudna att ställa frågor till den misstänkte om pinkoden), är det riskabelt om perspektivet blir alltför snävt. Frågorna är alltför viktiga. Det aktuella beslutet handlade om en 16-åring men är skrivet generellt.
JO som ett viktigt bollplank vid svåra avvägningar? Absolut. JO som slutpunkt när det gäller att bestämma var gränserna för straffprocessen går? Knappast.
