DEBATT: ”Förtroendekapitalet i den rättspsykiatriska vården”
DEBATT – av Oliver Linge, Biträdande jurist, Advokatbyrån Choice
I december 2010 dömdes en person som vi kan kalla för Mattis för brott och överlämnades till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Nästan på dagen nio år senare fann förvaltningsrätten, i linje med läkarnas bedömningar, att Mattis gjort så goda framsteg att ett upphörande av tvångsvården var nära förestående. Förvaltningsrätten bestämde därför att en ny prövning av den rättspsykiatriska vården skulle göras inom fyra månader i stället för de sedvanliga sex månaderna.
Under de efterföljande fyra månaderna hände i princip ingenting. Mattis mådde bra och hans psykiska tillstånd var så stabilt att hans psykolog skrev ett intyg om att tvångsvården borde upphöra. Därför blev han förvånad när förvaltningsrätten, återigen med stöd av läkarna, beslutade att han skulle kvarbli i rättspsykiatrisk vård i ytterligare sex månader. Enligt förvaltningsrätten fanns ingen trygg planering för att avsluta vården, bland annat eftersom han saknade boende. Trots att han inte begått något brott sedan han dömdes år 2010 ansåg förvaltningsrätten att det fanns risk för återfall i allvarlig brottslighet.
Mattis överklagade beslutet till kammarrätten och gav bland annat in ett intyg av vilket framgick att han hade beviljats anpassat boende i fall den rättspsykiatriska vården skulle upphöra. Kammarrätten gjorde en så kallad lättfil, dvs. avslog överklagandet med hänvisning till att det saknades anledning att göra någon annan bedömning än den som förvaltningsrätten gjort. Högsta förvaltningsdomstolen gav inte prövningstillstånd.
Förtroendet för rättsväsendet är dyrbart. Det är ett kapital som måste förvaltas väl för att det ska kunna växa, i synnerhet när det gäller så ingripande åtgärder som tvångsvård av människor. Inom den rättspsykiatriska vården finns utrymme för förbättring, vilket Mattis fall illustrerar. Jag kommer ägna resten av detta debattinlägg till att lyfta tre punkter där jag anser att förbättring måste ske.
Individens positiva utveckling bör tillmätas ett större värde. Om en person visar på positiv utveckling ska den rättspsykiatriska processen svara upp genom ett konsekvent beslutsfattande. Det kan ur den enskildes perspektiv upplevas som godtyckligt att en domstol vid det ena prövningstillfället anser att ett upphörande av vården är nära förestående, medan samma domstol vid det efterföljande prövningstillfället finner att vården ska fortsätta trots att sakförhållandena är desamma som vid första prövningen. Detta är också beaktansvärt ur ett bevisrättsligt sammanhang eftersom förvaltningsrättens första beslut rimligtvis har bevisverkan för rättens bedömning vid det efterföljande beslutet.
Tiden som den enskilde varit ställd under tvångsvård bör beaktas i högre utsträckning. De tidsramar som domstolen och vårdaktörerna har att förhålla sig till framgår av lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård. Domstolen har endast en mycket begränsad kontrollerande funktion vad gäller frågan om vårdaktören verkligen använder tiden för att bedriva en för den enskilde effektiv och meningsfull vård. Om vårdaktören inte bedriver en effektiv vård har domstolen i praktiken att välja mellan att avsluta tvångsvården eller att förlänga den ytterligare. Det finns alltså inget konkret sätt för domstolen att inom ramen för den rättspsykiatriska vården kontrollera eller ställa krav på att målen för den enskildes fortsatta vård efterföljs. Den enskilde kan därmed känna sig bortprioriterad och i förlängningen riskera en längre tvångsvård än vad som behövs.
Domstolarna kan bli bättre på att motivera sina avgöranden. Det är så klart mycket viktigt att den enskilde (och dennes ombud) själv förstår varför den rättspsykiatriska vården ska fortsätta. När den enskilde överklagar och åberopar ny bevisning eller nya omständigheter är det minsta man kan förvänta sig att domstolen bemöter det nya materialet. Så sker tyvärr inte alltid, vilket kan ge den enskilde en uppfattning av att det inte spelar någon roll vad denne gör eller presenterar för domstolen. Det riskerar i sin tur att leda till en passivitet och känsla av att vara dömd på förhand.
Sammanfattningsvis är det viktigt för rättsväsendets förtroende att den enskilde känner sig delaktig i sin egen vård, att vårdtiden används på ett effektivt och meningsfullt sätt samt att domstolarna ger en tydlig och förståelig motivering till sina avgöranden. Jag gör inga anspråk på att vara först med att påpeka att just dessa faktorer är viktiga för rättsprocessens förtroendekapital, men de tål att upprepas från tid till tid.
