Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

DEBATT: ”Det är inte rättssäkerhet som skadar #metoo”

Debatt
Publicerad: 2021-04-08 11:37

DEBATT – av Alexandra Wenckert, brottmålsadvokat och delägare på CASE brottmålsadvokater.

Många debattörer, däribland jurister, gör i media gällande att Lambertz-ärendet är ett bakslag för #metoo-uppropet och att rättsväsendet sviker och misstror kvinnor. Även i den nyligen sända dokumentären ”Persona non grata” om komikern Soran Ismail görs det gällande att rättssystemet inte har gjort sitt jobb.

En våldtäktsanklagad man har rätt att påstå att anklagelsen är en lögn och på andra sätt själv eller via sin advokat försvara sig. Detta även offentligt om den anmälande kvinnan redan via sitt målsägandebiträde använt sig av media för att förmedla sin version. De flesta av oss kan nog förstå den skada en person och dess anhöriga kan drabbas av om man offentligt, och möjligen sanningslöst, anklagas för ett sådant brott. De som någon gång har besökt en arrest eller ett häkte kan vidare med lätthet förstå att ett frihetsberövande påverkar en människa. Med detta sagt är det onekligen så att Göran Lambertz presskonferens påminde oss om varför #metoo-uppropet behövdes och att problematiken alltjämt är aktuell. Göran Lambertz klev vidare långt över den gräns inom vilken ett offentligt utspel avseende annan person ska göras.

Ytterst ansvarig för denna presskonferens är dock public service och annan media som helt tappar omdömet och live-sänder en, i ett av de mest stigmatiserande brott vi har, partsinlaga för att det rör sig om en känd person och ämnet är sensationellt. Frågan kan ställas om media tappat omdömet även i ärendet avseende Soran Ismail. Är dokumentären för ensidig och bidrar till en ”metoo-backlash” eller är det en relevant historia att berätta för att skapa fler nyanser i de svåra frågorna som sexualbrottsmålen ger upphov till? Det är en fråga denna artikel inte syftar till att försöka besvara utan påståendet är, oavsett medias hantering av dylika ärenden, att vårt rättssystem står utan skuld.

Vårt rättssystem varken misstror eller särbehandlar kvinnor negativt. Tvärtom har kvinnor generellt sett högre trovärdighet än män i den brottsutredande verksamheten, såväl i egenskap som misstänkta som målsäganden. Vi har vidare en samtyckeslagstiftning på plats och beviskraven i sexualbrottsmål har genom rättspraxis modifierats och sänkts i förhållande till de flesta andra brott. Att endast ett fåtal av alla våldtäktsanmälningar leder till åtal eller fällande domar beror på ett flertal andra anledningar såsom t. ex. att en del anmälningar är ogrundade då det anmälaren berättar inte i sig utgör en våldtäkt, förövaren är och förblir okänd eller att det inte finns tillräckliga bevis eller annat stöd, och detta trots att de utredande myndigheterna arbetar hårt för att vända på alla stenar.

Att en kvinnas berättelse, precis som alla uppgifter i brottmål, granskas och beroende på det övriga bevisläget i olika grad ifrågasätts, är inte ett svek utan ett ”måste” i en rättsstat. Såväl kvinnor som män lämnar oriktiga uppgifter, både medvetet och omedvetet, av både rationella och irrationella skäl. Folk ljuger i stort och smått och det ganska ofta. Ett fåtal av oss kan kliva över gränsen och sanningslöst beljuga någon för allvarlig brottslighet på samma sätt som andra kliver över andra gränser och skälen därför kan vara olika och komplexa såsom ilska, besvikelse, hämnd, ånger, förklaringsbörda, psykisk ohälsa, oförståelse för konsekvenserna – både för en själv och för andra, monetära mål, behov av uppmärksamhet och annat och kombinationer därav. Det har presenterats olika och högst varierande siffror över falska och felaktiga våldtäktsanmälningar genom åren men oavsett den korrekta siffran har jag, och flera kollegor med mig, deltagit i utredningar där det otvetydigt bevisats att målsäganden lämnat oriktiga uppgifter om att ha varit utsatt för sexuella övergrepp och dessa fall räcker för att uppskatta att vår rättsstat kräver tillräcklig bevisning för fällande domar.

Även uppgifter om upprepade anklagelser, både från samma person mot flera personer och från flera personer mot samma person, är omständigheter som i enlighet med principen om fri bevisföring måste få lyftas fram och som kan få relevans även om grundprincipen är att varje ärende ska bedömas enskilt. Det bör i sammanhanget också lyftas fram att åklagarens nedläggningsbeslut i Lambertz-ärendet inte grundades på att kvinnan gjort andra anklagelser tidigare.

Det är djupt olyckligt att kvinnor som faktiskt blir utsatta känner sig misstrodda när deras sak inte går att föra i bevisning och de därmed inte får upprättelse genom rättssystemet. Det är då vår plikt som jurister att för dessa kvinnor förklara varför, och för andra samhälleliga funktioner att se till att de får adekvat stöd. Felaktiga påståenden om att rättssystemet sviker och misstror kvinnor riskerar leda till allt färre anmälningar och därmed minskad möjlighet till upprättelse för våra systrar som faktiskt utsätts.


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se