Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

DEBATT: ”Covid-pass VS de mänskliga rättigheterna”

Debatt
Publicerad: 2021-12-03 10:37
Magnus Åhammar. Foto: privat

DEBATT – av Magnus Åhammar, rådman vid Förvaltningsrätten i Stockholm.

Den allt överskuggande frågan när det gäller införandet av ett covid-pass som passersedel för att medborgarna ska kunna delta aktivt i samhällslivet är om det är en proportionerlig åtgärd att utesluta de personer som inte har vaccinerat sig mot coronaviruset. I proportionalitetsbedömningen ligger att nyttan med att staten inför krav på covid-pass vida överstiger inskränkningen av medborgarens mänskliga och civila rättigheter i form av att själv avgöra vilken medicinsk behandling han eller hon önskar samt inskränkningar i de frihetliga rättigheterna.

Utgångspunkten är att varje medborgare är tillförsäkrad grundlagsskyddade rättigheter i form av att samtycka till medicinsk behandling, fritt lämna och återinträda i landet, fri rörlighet inom landet, fria möjligheter att delta i sammankomster och evenemang. Statens möjligheter att indirekt verka för att medborgarna ska acceptera viss medicinsk behandling till exempel i form av vaccinering som villkor för deltagande i samhällslivet eller att på annat sätt inskränka mötes- och föreningsfriheten är starkt begränsade.

Ju större ett hot mot nationen är, desto större möjligheter har staten att inskränka medborgarnas rättigheter. Man kan tänka sig att om landet befinner sig i krig eller krigsfara så får allmänna begränsningar av vår rörelsefrihet eller påbud om obligatorisk mörkläggning accepteras med tanke på nyttan de begränsande åtgärderna kan tänkas medföra.

Nu hörs argument för att införandet av ett covid-pass är acceptabelt i form av att ”reglerna har ett brett stöd i riksdagen” eller att ”det finns ett starkt folkligt stöd” för olika åtgärder att minska smittspridningen. Denna typ av argumentation bör användas med stor försiktighet i detta sammanhang.

När vi talar om grundlagsskyddade mänskliga rättigheter så är de till stora delar givna utanför den ordinarie demokratiska processen. Poängen med dessa rättigheter är att de gäller oavsett vad en majoritet i riksdagen eller en tillfällig folklig opinion ger uttryck för. Vi kan alltså inte med ett brett stöd i riksdagen till exempel hitta på att ”inga rödhåriga barn ska få gå i skolan”. Ingen riksdagsmajoritet har mandat att komma med en sådan normgivning.

Grundlagsskyddade rättigheter finns som motvikt till risker för att tillfälliga politiska opinionsyttringar kan vilja göra intrång på medborgarnas mänskliga rättigheter. En demokrati fungerar endast om upplysningen i sakfrågor är allsidig så att medborgarna kan göra upplysta och välgrundade ställningstaganden i olika frågor. Om en demokratisk svaghet visar sig i tendenser åt diskriminerande majoritetsstyre så garanterar våra grundlagsskyddade fri- och rättigheter att inget intrång på dessa områden kan göras utifrån tillfälliga opinionsyttringar.

I proportionalitetsbedömningen ligger att nyttan av ett covid-pass på ett objektivt sätt kan konstateras. Som jag förstår det talar vi om en åtskillnad mellan personer som är vaccinerade respektive ovaccinerade. Här krävs naturligtvis en medicinsk bedömning av nyttan av vaccinationer som jag inte kan avgöra. Dock kan man fråga sig hur en individ som genomgått den aktuella virusinfektionen och nu förmodas ha en naturlig immunitet står sig i jämförelse med en ”fullvaccinerad” person vad gäller risk för att smittas eller smitta andra? Om det är så att en person med naturlig immunitet har ett lika gott skydd (eller bättre) mot att smittas på nytt eller att föra smittan vidare som en fullvaccinerad person; är det då en proportionerlig åtgärd att utestänga den personen med tanke på avsaknad av ett vaccinationsintyg? Eftersom vi talar om inskränkningar av mänskliga rättigheter ska svaret på denna fråga bottna i en bedömning på individnivå. Några svepande förklaringar om att en person med naturlig immunitet får ett ännu bättre skydd om han eller hon vaccinerar sig eller att det är för krångligt att nyansera innehållet i covid-passen med ytterligare en kategori personer håller naturligtvis inte. Argument av typen ”det är ingen mänsklig rättighet att gå på en konsert” håller inte heller.

Vem är då ”fullvaccinerad”? Ja svaret på denna fråga tycks luta sig mot en grannlaga bedömning gjord utifrån en tidsaxel. Man behöver förmodligen enligt den gängse definitionen vänta tills två veckor har gått efter den andra sprutan innan den efterfrågade statusen uppnås. Efter en tid avtar vaccinets skyddande effekt och efter cirka sex månader kvarstår ett förminskat skydd. Det förminskade skyddet är olika starkt beroende på vilken vaccinsort personen i fråga tagit och också beroende på individuella förutsättningar. Behovet av en tredje spruta efter en viss tid eller framtagandet av ett förändrat vaccin på grund av nya mutationer av viruset talar för att en person efter en viss tidsperiod får anses gå från att ha varit ”fullvaccinerad” till att anses som ovaccinerad. Det känns skakigt att använda sig av en stelbent åtskillnad mellan vaccinerade och ovaccinerade även mot bakgrund av svårigheterna att objektivt avgöra skyddseffekterna av ett vaccin för en individ vid en viss tidpunkt.


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se