DEBATT – av Tobias Adolfsson jurist och skribent.
Det sägs ibland att domstolarna inte ska söka efter sanningen, utan bara pröva om bevisningen är tillräcklig för att styrka gärningsbeskrivningen. I liknande anda följer av den rättspositivistiska grundinställningen att domstolarna inte ska skipa rättvisa, utan bara tillämpa lagen på ett korrekt sätt. Dessa uppfattningar motiveras framförallt av sunda och väletablerade rättsstatsargument: Lagen ska styra och domstolarna ska inte självsvåldigt ta på sig att bestämma vad som är rätt och fel. Att rättsprocessen går till på det här viset är i princip en förutsättning för att domstolarnas opartiskhet och allas likhet inför lagen ska upprätthållas.
Uppfattningen att domstolarna inte ska främja sanning och rättvisa ska dock inte dras för långt, vilket visas av de senaste veckornas folkstorm kring den så kallade snippadomen från Hovrätten för västra Sverige. Jag ska inte här behandla frågan om hovrätten dömde på ett riktigt sätt – det har det skrivits nog om. Reaktionerna visar dock att något mer ska till för att upprätthålla legitimiteten i rättsväsendet än att domstolen prövar om bevisningen styrker en gärningsbeskrivning som motsvarar lagens rekvisit.
Problemet med snippadomen är därvid inte främst slutet, eftersom det ligger helt i linje med den fria bevisprövningen och domstolarnas oberoende att hovrätten friar den tilltalade om den inte anser att bevisningen är tillräcklig. Det kommer alltid finnas olika uppfattningar om vad som utgör rimligt tvivel i ett enskilt fall, men det ligger inom domstolens mandat att bedöma den frågan självständigt. Problemet är istället att argumenten för frikännandet är utformade på ett sätt som har fått både allmänhet och experter att uppleva att en grov orättvisa uppstår genom utfallet.
Att bortse från den här rättvisedimensionen är varken nödvändigt eller främjar de rättsstatliga ändamål som nämndes ovan. Detta framgår om man beaktar frågan om vilka som är de relevanta mottagarna av domar. Med andra ord, för vem skriver domstolen? Som jag ser det finns det tre huvudsakliga kategorier.
Till den första kategorin hör den eller de högre instanser som kan komma att pröva saken, tillsammans med Justitieombudsmannen och andra liknande kontrollorgan. I denna del handlar det om att det ska vara möjligt att kontrollera att domstolarna håller sig inom lagens ramar och inom sitt mandat. I slutändan är det fråga om att begränsa den maktutövning som dömandet innebär och se till att rättstillämpningen blir enhetlig och förutsebar. Därför behöver domarna skrivas så att de redogör för de rättsliga överväganden och bedömningar som ligger till grund för domslutet.
Den andra kategorin utgörs framförallt av parterna. De som har ett direkt intresse i saken har ett anspråk på att bli övertygade av riktigheten i utfallet oavsett åt vilket håll det går. De som befinns skyldiga till brott ska kunna läsa domskälen och övertygas om att de handlat felaktigt och att bestraffningen därför är rättfärdigad. På ett motsvarande sätt bör målsäganden vid friande domar kunna få en godtagbar förklaring till varför andra intressen, såsom värdet av att inte bestraffa någon på otillräcklig bevisning, ska få företräde framför deras upprättelse.
I den tredje kategorin finns allmänheten. Straffrätten bygger på att samhället genom den demokratiska processen beslutar om kriminalisering och bestraffning av gärningar som anses angå gemenskapen som helhet, inte bara parterna själva. Även allmänheten har därför ett intresse av att de som begår brott här i riket hålls ansvariga och att de regler som gäller för dem också gäller för andra. I det intresset ligger att dömandet underbyggs på ett sätt som motsvarar de värderingar som i första ledet har motiverat lagstiftningen.
Problemet med snippadomen kan beskrivas som att otillräcklig hänsyn togs till de två senare kategorierna, och att de legitima krav som de kan ställa på rättskipningen inte tillgodosågs. Prövningen och presentationen av den gjordes inte på ett sätt som framstod som rimligt och rättvist för de relevanta mottagarna. Uttryckt i mer generella termer är detta att säga att det är möjligt för domstolarna att främja rättvisan genom att i större utsträckning skriva och argumentera med dessa gruppers intressen i åtanke.
Detta är inte att säga att domstolarna bör föra in argument som inte är rättsligt giltiga i dömandet, utan handlar om att se att dömande inte är en syssla för elfenbenstornet. Att vid domskrivning ta hänsyn till de bredare kretsar som har intresse av rättskipningen är att ta på allvar domstolarnas roll som samhällsaktörer. Det är en förutsättning för att upprätthålla förtroendet för rättsväsendet.
