DEBATT: ”Barnets bästa” eller ”barnets bästa intressen”?

DEBATT – av Lena Hellblom Sjögren, filosofie dr, legitimerad psykolog.

Mycket bra är att utredningen SOU 2020:47, En hållbar socialtjänst,tagit fasta på Barnrättighetsutredningens påpekande att Barnkonventionens artikel 3.1 behövde översättas i större enhetlighet med den engelska originaltexten.  Den lyder så här:
”In all actions concerning children, /…/, the best interests of the child shall be a primary consideration”

Den svenska översättningen har hittills låtit så här:
”Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.”

Den nya, översättningen, så som den reviderats hittills, har tagit fasta på att det ska göras en bedömning, och låter så här:
”Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa.”

Det är inte klargjort vem/vilka som ska göra bedömningen som ska ligga till grund för barnets bästa vad gäller, boende, vårdnad och umgänge. Utifrån 30 års granskningar av både familjerättsutredningar och barnavårdsutredningar kan jag konstatera att de handläggare som gör dessa utredningar, fortfarande inte utrustats med tillförlitliga utredningsverktyg, eller tillförlitliga riskbedömningsinstrument för att göra de utredningar, inkluderande riskbedömningar, de ålagts att göra. För så korrekta och rättssäkra bedömningar som möjligt skulle, inte bara standardiserade utredningsverktyg, utan också multidisciplinära team behövas, något som bl.a. påpekats av Anna Kaldal, professor i processrätt, Stockholms Universitet (i samtal med advokat Jessica Sandberg och hovrättsdomare Anne Kukkenkeuler i Veckans Juridik 2016-03-17).

I SOU 2020:47 (sid 788) utsägs: ”Barnets bästa kan inte definieras en gång för alla utan måste kopplas till det individuella barnet och barnets situation”

En sådan praxis innebär att den praxis som den engelska originaltexten uppmanar till frångås. Innebörden av den engelska originaltexten är att först och främst tillvara barnets bästa intressen. ” The best interests of the child shall be a primary consideration”, står det.”Barnets bästa intressen” kan definieras allmängiltigt och objektivt, och därefter kan ”det individuella barnet och barnets situation” beaktas i förhållande till denna allmängiltiga/objektiva definition. Nedan följer ett förslag till en sådan, baserad på ackumulerad mänsklig erfarenhet, samt vetenskapligt tillförlitliga undersökningar om vad som mest gagnar barns välmående.

Barnets bästa intressen är: Att få villkorslös kärlek och bekräftelse från människor som står dem nära och som finns för barnen när de växer upp – och så länge de själva lever. Oftast är det föräldrarna som etablerar sådana hållbara ” kärleksband” till barnen (ett ord som pionjären bakom anknytningsteorin, John Bowlby, använde innan han bestämde sig för ”anknytning”),

Att få omvårdnad materiellt med bostad, mat, kläder; och få uppmuntran och stöd att utveckla egna förmågor till att klara ett allt självständigare liv,

Att få sina mänskliga rättigheter respekterade, till vilka hör, rätten till liv, rätten att inte utsättas för varken fysiska eller psykiska övergrepp, rätten till utbildning, till familjeliv, till att behålla sin identitet, och till att fritt, utan påtryckningar eller tvång i någon bestämd riktning, få uttrycka sina egna meningar, men samtidigt aldrig fatta beslut, för vilka krävs fullt utvecklad hjärna, så som att i praktiken påläggas att besluta om boende hos fosterföräldrar eller föräldrar/egen familj, eller att påläggas att välja mellan att bo hos mamma eller pappa.

”Barnets bästa” blir alltid i rådande praxis fråga om subjektiva bedömningar i det enskilda fallet, och är således inte lika användbart då ett barns framtid skall avgöras, som det allmängiltiga ”barnets bästa intressen”, definierat enligt ovan.

I den nu framlagda utredningen nämns (sid 788) att den engelska originaltexten och den franska översättningen tar fasta på barnets bästa intressen, som ett objektivt moment.  Det synes som om utredaren inte förstått innebörden av detta eftersom det i utrednungen anges att det ”ska balanseras i förhållande till andra intressen och rättigheter.” Ett sådant resonemang skapar förvirring. När det i utredningen talas om barnets åsikter, framställs detta som om det alltid överensstämde med det som således felöversatts till ”barnets bästa”, i stället för ”barnets bästa intressen”, vilket skapar ytterligare förvirring. När det är klarhet som behövs för att nya formuleringar i en lag ska kunna tillämpas på ett rättssäkert sätt. Nedan citat från andra stycket uppifrån sid 788: ”Om beslutet inte stämmer överens med barnets åsikter bör orsaken till detta tydligt anges. I de undantagsfall där den valda lösningen inte överensstämmer med barnets bästa bör skälen till att något annat vägt tyngre klargöras för att visa att barnets bästa noga har analyserats och övervägts.”

Utan tillförlitliga utredningsinstrument, och utan erforderliga kvalifikationer hos dem som bedömer, kan inte heller beslut noga analyseras och övervägas på ett rättssäkert sätt. Kunskap behövs om barns  påverkbarhet, om barns utveckling, då inte minst om den mänskliga hjärnans långsamma utveckling till full kapacitet för att kunna överblicka konsekvenser av komplicerade beslut, sådana som angående om barnet ska bo hos någon i sitt eget familjenätverk, eller hos främmande, eller beslut om vilken av föräldrarna som barnet ska bo hos, om barnet inte kan bo hos båda, vilket vetenskapligt genomförda undersökningar om växelvis boende säger är det optimala för barnets välmående.

Rubriken sid 787 om att SoL 1 kap. 2§ första stycket innebär som utredaren skriver att ”bestämmelsen om barnets bästa anpassas till barnkonventionens lydelse” menar jag är icke med sanningen överensstämmande, se ovan. I och med att det dunkelt tänkta också blir det dunkelt skrivna, beläggs upprepat den intellektuella oklarheten, som tyvärr ersätts med ideologiska och politiskt korrekta åsikter om att det väsentliga är att lyssna på barnen, ibland uttryckt som vikten av att barnen bli hörda.

Det är en sak att barn fritt, så som det står i barnkonventionens art 12, ska få uttrycka sin mening, men det betyder inte att barns skall påläggas ett vuxenansvar. Emellertid verkar det vara just detta som utredaren förespråkar. Sålunda står på sid 789:
”Reglerna om barnets bästa och barnets rätt att få framföra sina åsikter ska tolkas i förhållande till varandra. Det är grundläggande principer som kompletterar varandra. De ena fastställer målet att uppnå det bästa för barnet, och den andra innehåller metoden för att nå målet, att barnet eller barnen ska bli hörda.”

Allt kan enligt denna ståndpunkt fortsätta som förut, med icke kvalificerade utredare med, i bästa fall, en generalistutbildning om 3.5 år som socionomer, som pratar med barnet och refererar därefter det de tycker var kontentan. Utan krav på autentisk dokumentation eller kvalificerade kunskaper om barn, påverkan och samtalsmetodik för att inte kontaminera bevisvärdet av barnets utsagor och uppgifter. Det vore ytterst beklagligt om inte SOU 2020:47, skulle kunna möjliggöra en ändrad direkt översättning av barnkonventionens art. 3.1, kvalitetshöjd utredningspraxis och ökad rättssäkerhet för barn och familjer som utreds.