DEBATT: ”Att finansiera förtal är inte feminism”
DEBATT – av Johannes Norman, juriststudent, termin 8.
På senare tid har Sverige fått vänja sig vid att förstasidesstoff allt oftare förpassas tillnotiserna. På internationella kvinnodagen passerade dock en händelse förbi, vars blotta oerhördhet motiverar ett utförligt genmäle. Den 8 mars rapporterade SVT nämligen att inflytelserika feminister, däribland författaren Maria Sveland, lanserat en s.k förtalskassa. Syftet är att betala böter och skadestånd åt kvinnor som fällts för ärekränkningsbrott efter att offentligt ha anklagat män för sexuella övergrepp.
Inledningsvis konstaterar jag att Förtalskassans ändamål i sig är utomordentligt omoraliskt. Straffrättens mål är mycket enkelt: att avskräcka från brottsligt agerande genom att ge envar lön efter sina gärningar. Upprätthållandet av lag och ordning kräver att alla får lön efter sina gärningar, och detta utgör i själva verket grundval för rättsstaten som sådan. Förtalskassan eroderar denna grundval. Det säger sig självt att rättsstatens ingripanden knappast kan ha avskräckande verkan, om en tredje part likt en sunkig Kristus tar på sig straffet för den enskildes överträdelser.
Att med berått mod uppmuntra kriminalitet är knappast kännetecknande för en balanserad och mogen politisk rörelse, men det är just detta som Sveland et alia ägnar sig åt. I SVT:s intervju avslöjar Förtalskassans grundare dock mellan raderna en ännu djuparef örtappelse och förljugenhet. Sveland rättfärdigar initiativet med att våldtäkt idag inte lagförs i tillräcklig utsträckning, och hänvisar till “statistik”, d.v.s BRÅ:s genomgång i ämnet. Av nämnda genomgång framgår emellertid att BRÅ bedömer det som omöjligt att uppnå en väsentligt större lagföring genom förbättringar av rättssystemets arbete. Från BRÅ 2019:9, s.16:“[…] Brå ser också att det finns möjligheter att förbättra utredningarna rörande våldtäkt och att sådana förbättringar skulle vara betydelsefulla både för målsäganden och för den misstänkte. Däremot tyder inte genomgången på att det är möjligt att uppnå en drastiskt högre uppklaringsprocent genom ett bättre utredningsarbete.
En stor del av anmälningarna om våldtäkt kommer att läggas ner även med ett bättre arbete från polis och åklagare och med de effekter som lagändringen 2018 kan tänkas få.”Därmed infinner sig frågan osökt: hur ska samhället egentligen tillgodose Svelands krav påökad lagföring?
Svaret kräver en kort avstickare.I Harper Lees berömda, vackra och tankedigra roman To Kill a Mockingbird anklagar en vitkvinna falskeligen en svart man vid namn Tom Robinson för våldtäkt. Perioden är den amerikanska södern på trettiotalet, och utgången av den efterföljande rättegången är som du nog förstår mer eller mindre given på förhand. Fastän den modige försvarsadvokaten Atticus Finch demolerar åklagarens bevisning (som enbart består av tveksamma vittnesmål),väljer mycket riktigt den styvnackade juryn ändå att fälla Robinson. Det är vanligt att litterära analyser av To Kill a Mockingbird fokuserar enbart på söderns råa rasism. Men i själva verket handlar det orättfärdiga domslutet lika mycket om kön som om ras. Den lögnaktiga målsäganden utnyttjar effektivt sin kvinnlighet, sina starka känslor och sitt förmenta offerskap till att förstöra en oskyldig människas liv; och juryn fäller inte baraRobinson för att han är svart, utan för att han är man. Varav detta tankespår? Jo, för om Tom Robinson hade blivit åtalad på samma premisser i dagens Sverige, hade processen sannolikt slutat på samma sätt. Svenska domstolar har nämligen de facto sänkt beviskraven i våldtäktsmål, och godtar inte sällan just tveksamma vittnesmål som grund för en fällande dom.
Denna utveckling är ingen slump, utan en naturlig följd av Metoo-rörelsens krav på ökad lagföring, som saknar motsvarande stöd i form av starkare bevisning. Få radikalfeminister säger det rakt ut, men sänkta beviskrav är en alldeles nödvändig ingrediens i deras samhällsvision. Sveland påstår vidare i intervjun att extremt få kvinnor ljuger om våldtäkt, vilket inte stämmer. Tvärtom visar varje seriös studie att falska våldtäktsanklagelser, även om de är ovanliga, är långtifrån så försumbart sällsynta att man helt kan bortse från dem. BRÅ konstaterar exempelvis i rapport 2019:9 att cirka var femte nedlagd förundersökning beträffande våldtäkt, lades ned just eftersom det fanns motbevisning som starkt talade för att anklagelsen var falsk (se BRÅ 2019:9 s. 55–68). Förtalskassan gör dock hur som helst ingen prövning av sanningshalten i kvinnans anklagelse, och bygger följaktligen på premissen – den ondskefulla premissen – att alla kvinnor alltid talar sanning om övergrepp, och att alla anklagade män alltid ljuger. Vad exakt man ska kalla detta för vet jag inte riktigt, men feminism är knappast rätt ord.
Avslutningsvis vill jag framhålla, att mäns övergrepp mot kvinnor utgör ett av vår tids allra värsta samhällsproblem. Detta obestridliga faktum innebär emellertid inte att varje motmedel helt plötsligt är tillåtet. I synnerhet motiverar det inte organiserandet av en radikalfeministisk privatjustis, vars förkämpar på lösa boliner förstör människors liv, och håller varandra om ryggen när rättsstaten försöker få stopp på dem. Om tio år kommer Förtalskassan att stå som en vittnesbörd mot vår tidsanda – och det enda rätta är att lägga ned den, innan förstautbetalningen har skett.
