DEBATT – ”Angående Liberalernas krav på vattenkanoner…”

DEBATT – av Peter Hellman, advokat

”Låt polisen använda paintballkulor och vattenkanoner” skrev de förment liberala Johan Pehrson och Paulina Brandberg – den senare även åklagare – på Aftonbladet Debatt den 18 april. Det är i sig inget konstigt; i alla tider har populistiska opportunister propagerat för hårdare tag och mer repressiva åtgärder i tider av tillfällig oro. Man försöker helt enkelt vinna politiska poänger genom att spela på människors i sig befogade rädsla.

Polisen har senare år dock redan fått fler nya verktyg än någonsin, från pepparsprej (så kallad OC-sprej) och elchockvapen till hemlig dataavläsning, det vill säga en rätt att i hemlighet ta sig in i datorer och mobiltelefoner. Och fler tvångsmedel diskuteras. Bland annat att polisen i ännu större utsträckning och utan brottsmisstanke i hemlighet skall få ta sig in i människor djupt personliga sfär. Häromdagen lämnade regeringen dessutom förslag om att så kallade ”kronvittnen” skall få användas trots massiv kritik från remissinstanserna. Att i detta läge ständigt ropa på fler och fler repressiva verktyg och tvångsmedel utan att ens först noga utvärdera de som redan tillförts är en farlig väg att vandra.

På Twitter skrev Liberalernas nye partiledare Johan Pehrson dessutom att han vill ge polisen rätt att använda sina skjutvapen för att gripa personer som gör sig skyldiga till grovt blåljussabotage. Detta i gott sällskap av mängder av andra politiker och debattörer som plötsligt propagerar för allt från just en ökad skjutvapenanvändning till gummikulor och vattenkanoner att sätta in mot folkmassor. Även Moderaternas rättspolitiske talesperson Johan Forssell stämmer in i kören. Det är beklämmande att se att så många politiker vill ge polisen utökad rätt att skjuta människor i andra än rena nödvärnssituationer.

Här är det dags att mana till besinning. Trots påskhelgens händelser där våldsverkare gått till avskyvärda angrepp mot polis, allmänhet och egendom i våldsamma upplopp, kan vi inte låta de heta känslor som väcks leda till att vi kastar oss in i ett ”race to the bottom” när det gäller tvångsmedel och polisiära verktyg. Att utrusta den demokratiska rättsstaten med gummikulor och vattenkanoner gör den nämligen varken mer demokratisk eller mer till en rättsstat.

Det som kännetecknar vår demokratiska rättsstat och dess våldsmonopol är bland annat att de åtgärder som myndigheter vidtar skall vara motiverade, proportionerliga och nödvändiga sett till ändamålet med åtgärden. Att i hastigt mod ropa på att polisen ”omedelbart” skall få tillgång till vattenkanoner och andra brett slående vapen att använda mot folkmassor ligger inte i linje med dessa principer.

Ny lagstiftning bör dessutom tillskapas efter noggrann utredning, inhämtande av kloka synpunkter genom remissrundor och en hel del eftertanke från såväl regering som riksdag. Detta för att lagstiftningen skall bli transparent, proportionerlig och förutsägbar. Detta är särskilt viktigt på straffrättens område där staten i mycket hög grad använder sig av tvångsåtgärder mot enskilda. Man bör därför vara mycket försiktig med att komma med politiska utspel som rubbar förhållandet och maktbalansen mellan statens våldsmonopol och enskilda baserat på några dagars händelser.

Även Lagrådet har, när regeringen i mars kom med ännu en proposition om straffskärpningar, betonat vikten av att lagstiftaren ser till helheten och var det man kallar den allmänna repressionsnivån skall ligga. Lagrådet uppmanade till och med regeringen ”…att någon gång backa ett steg och överväga helheten och inte bara göra justeringar i det enskilda.” När landets högsta jurister kommer med sådan kritik finns anledning att lyssna.

Pehrson och Brandberg påstår i sitt debattinlägg vidare att kravallerna skulle vara ett ”allvarligt tecken på att hela vår demokrati är i gungning.”. Så är det naturligtvis inte. Vår demokrati och demokratiska rättsstat står stark även om några hundratal våldsverkare går samman för att kasta sten mot polisen och bränna bilar. Demokratins robusthet mäts inte i hur många nya repressiva verktyg vi ger polisen efter sådana händelser; den mäts istället i hur vi värnar dess kärnvärden och i att vi tar oss an samhällets utmaningar med måttfullhet, sans och balans.