”Dags för en compliance-kultur hos svenska politiska partier”
DEBATT – av Karin Källström, advokat, Afirm Advokat AB och Andres Acevedo, specialist counsel, Afirm Advokat AB.
Förra veckan avslöjade TV4:s Kalla Fakta att fem av åtta riksdagspartier var villiga att ta emot potentiellt olagliga kampanjbidrag. Detta är nedslående – men inte förvånande.
Under de senaste decennierna har svenska företag, föreningar och andra organisationer behövt anpassa sig till en alltmer lagreglerad verklighet. Våra politiker har i rasande takt och påhejat av EU stiftat lagar om allt ifrån pengatvätt och anti-terrorism till visselblåsare och skyddsombud. För att hålla jämna steg har svenska företag och organisationer med stor möda behövt odla compliance-kultur, anställa jurister och rensa i de egna leden.
Det här är i sig inget problem – utan snarast nödvändigt. I ett alltmer komplext samhälle måste våra politiker stifta alltmer komplexa lagar. Problemet är att svenska politiker länge levt i villfarelsen att behovet av lagar och regler inte gäller för politikernas egna organisationer, de politiska partierna. I TV4:s reportage blev det tydligt att den villfarelsen alltjämt lever kvar inom flera av Sveriges politiska partier.
I reportaget fick vi se och höra hur svenska partier inte endast var villiga att se mellan fingrarna när Kalla Faktas fiktiva bidragsgivare ville runda lagen om redovisning av partibidrag – utan till och med var pådrivande i att föreslå olika sätt som lagen kunde kringgås.
För ett decennium sedan skrev en av oss sin examensuppsats om bristen på transparens i svensk kampanjfinansiering. Vid den tiden hade Sverige – chockerande nog – inga regler alls som tvingade politiska partier att offentliggöra vilka som gett partiet ekonomiska donationer.
Kort tid därefter antog Sverige en lag som krävde att partier måste börja redovisa bidrag. Denna lag innehöll dock ett kryphål stort som ett slukhål. Partier fick nämligen enligt lagen fortsätta ta emot anonyma donationer. Den statliga offentliga utredningen noterade att “anonymiteten självklart [kan] utnyttjas av partier som önskar dölja en bidragsgivares anonymitet” men valde ändå att inte förbjuda dessa då det “[får] förutsättas att partier och kandidater är lojala mot lagstiftningen”.
Inställningen blev till slut ohållbar och för några år sedan antog de politiska partierna – mycket motvilligt – en redovisningslag som även förbjuder anonyma donationer. En svag lag som knappt sanktionerar brott mot lagen, men som lyckades blidka Europarådets anti-korruptionsorganisation (GRECO) och tysta frågan om transparens inför 2018 års val. En lag som det idag står klart att majoriteten av Sveriges partier aldrig hade för avsikt att följa.
Flera av de partier som Kalla Fakta avslöjade med byxorna nere, pratade om att deras komplexa upplägg för att kringgå lagen rörde sig inom ”gråzoner”. Men korruption fungerar inte så. Korruption handlar inte om ekonomiska gränsvärden utan om dess direkta eller indirekta påverkan och i slutändan om allmänhetens förtroende för den politiska processens integritet.
I ljuset av den här skandalen behöver vi ställa oss tre frågor: Hur regleras våra partier? Vi måste göra upp med den traditionellt svenska inställningen att politiska partiers förehavanden inte ska beröras av lagar och regler. Medborgarna förtjänar bättre än att blint behöva lita till de politiska partiernas goda vilja och lojalitet. Vilken kultur råder inom partierna? Svenska partier i allmänhet — Socialdemokraterna, Liberalerna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna i synnerhet — måste, likt våra företag, proaktivt och med stora resurser bygga en compliance-kultur. En kultur som börjar från toppen där korruptions- och påverkansfrågor är på agendan och diskuteras bland politiska tjänstemän och förtroendevalda. En kultur där det är självklart att en persons bristande förståelse räddas upp av andra personer i organisationen vars varningsklocka ringer. Är privat partifinansiering ens önskvärt? Kanske bör Sverige gå ännu längre. Med ett ovillkorligt förbud mot större privata donationer till politiska partier slipper man frågan om transparens. Det borde inte vara tillåtet att köpa sig politiskt inflytande, detta oaktat om det syns utåt eller ej. Den som vill stötta ett politiskt parti gör bäst i att betala medlemsavgift, sätta upp valaffischer, delta på möten och på andra sätt påverka samhällsbygget genom egen tid och engagemang.
Kalla Faktas granskning pekade inte på isolerade händelser eller snedsteg inom partierna. Tvärtom, fem av åtta partier har varit – moraliskt och organisatoriskt – redo att ta emot stora summor pengar vid sidan om lagens regelverk. Det är dags att inse att politiska partier är en del av samhället på samma sätt som företag, föreningar och andra organisationer.
Spelreglerna gäller även för dem.
