av Emilia Wahlgren, jurist och författare.
Den svenska sexualbrottslagstiftningen har utvecklats genom reformer som samtyckeslagen från 2018 och genom att föreställningar om det ”ideala” sexualbrottsoffret till stor del har förpassats till den historiska papperskorgen. Detta till trots, smyger dessa föreställningar fortfarande ibland in i rättsprocesser och underminerar rättssäkerheten.
Rättssäkerhet handlar om en rättsordning där lagar tillämpas med beaktande av principer som bland annat berör likabehandling, förutsägbarhet och rättvis och objektiv rättsprocess.
Det finns ingen specifik definition av begreppet, såvitt jag vet, men syftet är att skydda enskilda mot godtyckliga ingrepp från staten och att rättsprocesser ska vara fria från subjektiva fördomar.
Under polisförhör om exempelvis sexuellt ofredande, där målsägande saknar ett målsägandebiträde, ifrågasätts fortfarande ibland vederbörandes trovärdighet genom både de frågor som ställs och hur svaren sedan omformuleras i skrift. När det gäller det förstnämnda rör det sig om frågor som: om det klargjordes för gärningspersonen innan en eventuell dejt att inget sexuellt skulle ske, om målsäganden bjöd hem gärningspersonen eller tog det första ”initiativet”, hur mycket motstånd gjordes, och till och med varför det inte gjordes en omedelbar polisanmälan. Vidare har det ställts konfronterande frågor om målsägandens tidigare anmälda sexualbrott, med en ihållande föreställning om att detta ses som en nackdel för målsäganden. Denna typ av förhörsmetod är förvisso i viss mån nödvändig, eftersom en förhörsledare har en objektivitetsplikt att utreda omständigheter som även talar till den misstänkte gärningspersonens fördel. Detta för att minimera risken för en framtida felaktigt fällande dom. Det kan dock inte anses försvarligt att därför ställa otillbörliga frågor samt omformulera svaren på sådant sätt att det sänker målsägandens trovärdighet och allvarligt kränker den personliga integriteten.
Vidare läste jag nyligen en forskning om hur rätten, språkmässigt i domskäl beträffande våldtäktsmål, omedvetet (eller medvetet) skuldbelägger målsägande. Det fokuseras på detaljer som känslouttryck, motstånd, och menas på att brist därpå ibland kan ses som liktydigt med samtycke. Detta trots att samtyckeslagen syftar till att skydda målsägande från sådana tolkningar.
Dessa två ovannämnda problem härrör från skadliga stereotyper där sexualbrottsoffret hålls ansvarigt och gärningspersonen ursäktas, vilket befäster en osund samhällsnorm. Det förbigår helt faktumet att psykologiska faktorer, som chock, kan leda till beteende hos brottsoffret som kan verka irrationellt för utomstående. Genom att skuldbelägga brottsoffret förstärks inte bara de psykologiska och fysiska effekterna av traumat, utan tilltron till rättsväsendet urholkas, vilket kan leda till att färre personer polisanmäler. Detta kan dessutom resultera i underrapportering av statistik om hur stor andel av befolkningen som utsatts för sexualbrott.
Vi får inte heller glömma att polisanmälningar, men framför allt materiellt korrekta domar, är avgörande för att rättsväsendet ska vidareutveckla nödvändiga resurser och kunskaper. Det krävs omfattande utbildningsinsatser för att säkerställa att rättsväsendet på alla nivåer är medvetet om och kan bryta den förlegade synen på sexualbrottsoffer som underminerar rättssäkerheten.
Min slutsats är att rättssäkerhet innebär att enskilda ska kunna lita på lagstiftningen, brottsbekämpande myndigheter och domstolar, men att denna säkerhet hotas när föreställningar om det ”ideala” sexualbrottsoffret alltjämt smyger sig in i rättsväsendets bemötande och bedömning. Vi har gjort framsteg med bland annat reformer, men har tyvärr fortfarande en lång väg kvar för att nå en lösning.
Ett första steg är emellertid att erkänna att problematiken existerar och att förhörsledare, vid polisförhör, inte omformulerar målsägandens svar baserat på subjektiva fördomar. Rättsväsendet måste som ett nästa steg, under resterande rättsprocess fram till lagakraftvunnen dom, använda sig av befintlig kunskap om de psykologiska och fysiska effekterna av alla former av sexualbrott. Det krävs dessutom en vidareutveckling av denna kunskap, inte bara inom sig självt, utan även i form av spridning till samhället i stort.
Det är med andra ord dags för rättsprocesser och ett samhälle där subjektiva fördomar inte längre har en plats, och där varje sexualbrottsoffer bemöts med den respekt och förståelse de förtjänar.
