”Beslut och domar måste ta hänsyn till LSS och FN:s funktionsrättskonvention”

DEBATT – av Åsa Strahlemo, förbundsordförande DHR och Karolina Celinska, rättighetspolitisk samordnare DHR

LSS, Lagen om stöd och service, infördes 1994 med intentionen att människor med funktionsnedsättning ska kunna leva som andra. I den ingår bland annat rätten till personlig assistans, som är helt nödvändig för många helt enkelt för kläder på kroppen och mat i magen. Lagen ska ge självständighet. Den ska ge lika möjligheter och förutsättningar när det gäller vardagen i hemmet, fritiden, sociala relationer; att vara en aktiv medborgare och delta i samhället, att kunna studera eller arbeta etc. Lagen om stöd och service är ovillkorlig på den punkten: Självständighet, oberoende, lika möjligheter.

År 2006 slog FN fast en konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning och 2009 ratificerade Sverige den konventionen. Artikel 19 erkänner till exempel ”lika rätt för alla personer med funktionsnedsättning att leva i samhället med lika valmöjligheter som andra personer”. 

Sverige har, genom LSS och genom att ratificera Funktionsrättskonventionen, åtagit sig att se till att människor med nedsatt funktionsförmåga ska ha samma möjligheter som alla andra, samma valmöjligheter i sitt eget liv och samma deltagande i samhället. 

Det här har domstolarna tyvärr inte förstått. I de fall som beslut kring LSS överklagas – oftast om rätt till personlig assistans – till förvaltningsrätten, kammarrätten och högsta förvaltningsdomstolen, tas inte nödvändig hänsyn till Funktionsrättskonventionen och knappast någon hänsyn till intentionerna med LSS. Det bör vara ett minimikrav att domare och ledamöter i domstolarna ska ha goda kunskaper om FN:s konvention om mänskliga rättigheter – även de som gäller människor med funktionsnedsättning. 

Både Försäkringskassan och domstolarna drar slutsatser och fäller domar som är till nackdel för personer med funktionsnedsättning. Allt oftare döms åt det negativa hållet. Det visar bland annat statistik från det allmänna ombudet för socialförsäkringen, AO. Det vore vettigt om domstolarna till att börja med insåg att LSS skiljer sig från de flesta andra lagar, i och med att det är en rättighetslag för individen.

Istället bedöms ett behov, som är specifikt och individuellt, generellt och appliceras brett på hela målgruppen.

Personlig assistans för hygien, till exempel, innebär oerhört olika saker för olika individer. Och ännu mer olika för personer med olika diagnoser och nedsättningar. Men domstolarna bortser kategoriskt från idén om personlig hygien som ett grundläggande behov och utgår istället från abstrakta begrepp utan bäring i praktisk vardag. Det skapar en stelhet i bedömningarna som blir till nackdel för den person som ansökt.

DHR kan se att domstolarna har dålig koll på FN:s funktionsrättskonvention. Vi har följt fall som överklagats, där organisationer inkommit med underlag som hänvisar i långa stycken till konventionen, sida upp och sida ner, som domstolarna sedan inte kommenterat med en enda rad.

DHR vill att alla beslut för personer med funktionsnedsättning alltid ska innefattas av hänvisning till FN:s funktionsrättskonvention. Vi vill också att regeringen kompenserar för den negativa praxis som utvecklats, så att intentionerna med LSS och med FN-konventionen uppfylls, genom utbildning och kompetenshöjning av domare och domstolarnas ledamöter.