”Att begå brott i sömnen blir vanligare och vanligare”

DEBATT – av Elvira Fredriksson, juriststudent vid Karlstads universitet

Mannen dömdes i tingsrätten för mordbrand och tilldelades 18 månaders fängelse. En tid därefter rev Hovrätten upp domslutet och frikände mannen. Det var av instanserna fastställt att ingen annan än han
hade kunnat anlägga branden men försvaret angav att det hade kunnat vara så att mannen agerat i sömnen.

Enligt lag är det nämligen så att du kan dömas för brott du begår under ett omedvetet tillstånd om du själv orsakat det, till exempel genom att förtära alkohol, droger eller dylikt. Ett brott du begår under den tid du befinner dig i ett tillstånd du inte kan avhjälpa, till exempel under tiden som du sover, kan du i regel inte dömas för. Hovrätten ansåg visserligen inte att det förelåg sannolikhet för att så var fallet och kunde inte konstatera att mannen hade en historik av sådant beteende. Däremot kunde de inte utesluta att han gjort det i sömnen. Han friades.

I övre instans fördes ett liknande resonemang men under andra omständigheter. Försvaret hade överklagat den tilltalades dom i ett våldtäktsmål och angivit att han lidit av sexsomni. Det vill säga att det motargument som mötte anklagelsen om våldtäkt var att mannen lider av en sjukdom där han begår sexuella handlingar i sömnen, antingen med sig själv eller andra. Mannen friades. Det gick inte att utesluta att han gjorde det i sömnen.

Som rättsstat lutar sig Sverige tillbaka på en princip om att hellre fria än fälla. Ingen ska dömas för ett
brott de inte har begått och det måste vara säkert innan domen faller att det inte är fel person som hålls
ansvarig för den otillåtna gärningen. I Sverige, likt många andra länder och sammanslutningar som till exempel EU, lutar vi också oss tillbaka på praxis. Att utgå ifrån praxis innebär att man hämtar vägledning från tidigare rättsfall för att avgöra hur man ska gå vidare i ett pågående. För varje rättssal som godkänner att det inte kan uteslutas att ett brott har begåtts i sömnen ökar sannolikheten för att framtidens rättssal kommer hämta vägledning från dem och resonera på ett liknande vis.

Vem är rättsväsendet tänkt att skydda? Är det förövaren eller är det den som fått se sitt hem brinna i
lågor eller lämna in ett våldtäktskit morgonen efter? I nuläget har vi ett samhälle där principen “hellre fria än fälla” hålls om krampaktigt i armarna på rättssalen och riskerar att faktiskt aldrig fälla. Givetvis har alla rätt till ett försvar och den som kommer med ett påstående ska kunna bevisa det men det finns många saker som “inte går att utesluta”. Det går inte att utesluta att personen har en identisk tvilling som begår onda gärningar i dennes namn och det går inte att utesluta att personen blir ditsatt. Dock är det inte sannolikt, så det tas inte in i bedömningen. Att personen däremot skulle ha våldtagit eller anlagt en brand på flera ställen i ett flerfamiljshus i sömnen går inte att utesluta så personen frias.

Under 16 år har forskningen, internationellt, rapporterat 53 fall av sexsomni. Under en sex-årsperiod har Sverige gett en friande dom vid fem tillfällen. Notera att de fem som friats inte friats på grund av konstaterad sexsomni utan på grund av att det inte gick att utesluta att personen hade sexsomni. Med
de siffrorna innebär det att Sveriges invånare vilket motsvarar 0,13 procent av världens befolkning således har 2,65 procent av världens drabbade i sexsomni. Till det skall även sägas att sexsomni är en mycket, med betoning på mycket, ovanlig sjukdom. Självfallet ska den med fastställd sexsomni eller annan somni få hjälp och det kan beaktas innan domen faller, men att inte döma för att något inte går att utesluta lämnar Sveriges drabbade utan ett rättsligt skydd.

Vad som nu har sagts kan enklast sammanfattas med en fråga. Är rättsväsendet verkligen så måna om
att skydda förövaren till den omfattningen att den drabbade inte längre har något skydd? För tillslut, har vi inget rättssamhälle kvar.