Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

Åtgärder mot skatteflykt: ”Mycket snack men ingen verkstad”

Debatt
Publicerad: 2019-12-13 11:05

DEBATT – av Peter Sundgren, skattejurist och redaktör för WebJournal on International Taxation in Sweden, WITS

Skatteflykt, i synnerhet gränsöverskridande skatteflykt, utgör ett stort hot mot samhällsekonomin. Därom råder total enighet. Med hänsyn till att detta är ett fenomen som så gott som uteslutande berör endast beskattningen av företagen och dess ägare utgör skatteflykten en omständighet som särskilt underblåser och ökar inkomst och förmögenhetsklyftorna i vårt samhälle. Inte så konstigt för övrigt att inkomsttagare som kan, i allt större utsträckning ”sätter sig på bolag” – ibland även på utländska bolag.

En starkt bidragande orsak till skatteflykten är även de stundtals extrema ansträngningar som görs, särskilt vid internationell skatteflykt, för att dölja spåren av de skatteflyktsarrangemang som genomförs av de aktuella aktörerna. För de rättsvårdande myndigheter som har att anpassa sig till preskriptionsregler och att de regelmässigt även har bevisbördan i sina rättsprocesser utgör hemlighetsmakeriet – vilket ofta ivrigt understöds och uppmuntras även av andra stater, även inom EU – en faktor som ökar skatteflyktsproblemen. Härom vittnar alla de avslöjanden som gjorts av press och massmedier under senare år.

För den ”lille mannen”, han som inte kan eller framför allt inte har råd att ägna sig åt skatteflykt, ökar frustrationen över lagstiftarens letargi och bristerna hos samhällets institutioner och hans lojalitet som medborgare undergrävs. Han knyter handen i byxfickan efter att i kölvattnet av finanskrisen ha förlorat sitt jobb samtidigt som eliternas förmögenhet fortsätter att stiga och avgångsvederlagen för (ofta misslyckade och korrupta) bolagsdirektörer går i höjden.
Men när man hör Magdalena Andersson prata och prata om sin beslutsamhet att bekämpa skatteflykt så låter det som om ”änglar den sjungo”. Men lyssna noggrannt så hör du att dom sjunger falskt.

Tre exempel skall här illustrera vad som blir av allt detta prat.

Sålunda har Magdalena Andersson under senare tid:

– kapitulerat inför skatteflyktsplaneringsindustrins motstånd mot införande av en exitskatt,
– röstat emot EUs förslag till direktiv om införande av offentlig så kallad country-by-country reporting samt,
– skrotat – återigen efter häftiga protester från skattekonsultlobbyn – ett förslag om att på hemmaplan införa en skyldighet för skatterådgivare att i förväg till skatteverket rapportera in de ”aggressiva skattearrangemang” som de rekommenderat sina klienter. (När det gäller gränsöverskridande skattearrangemang som genom tvingande direktiv påbjudits av EU kommer naturligtvis lagstiftning att ske.)

Det förslag om denna typ av skatt som framlades 2017 syftade till att på ett effektivt sätt tillvarata det skatteanspråk som vi i Sverige haft ända sedan 1984 om att företagare och andra aktieägare som flyttar utomlands skall betala skatt i Sverige om de säljer sina aktier med vinst någon gång under den tioårsperiod som följer efter utflyttningen. Problemet med denna s.k. 10-årsregel har emellertid varit att skattemyndigheterna inte kunnat kontrollera dess efterlevnad och att den regelmässigt kringgås genom diverse olika och mycket utmanande skatteflyktsstrategier som länsat statskassan på 1 miljard kr om året.

Exitskatten utgör således ingen ny skatt utan endast en ny metod för uttagande av den skatt som gäller enligt 10-årsregeln. Det kan vidare nämnas att exitskatter för utlandsflyttande aktieägare sedan länge funnits i flera andra länder, även inom EU.
I framför allt medierna (särskilt i Dagens Industri) fördes stundtals i vulgärt retoriska ordalag en hätsk kampanj emot lagförslaget innehållande även ett flertal alternativa sanningar.
Och detta ledde alltså till att vår finansminister kastade in handduken.
(Det kan tilläggas att ett förslag om exitskatt vid utflyttning till utlandet av rörelsetillgångar eller bolag för närvarande ligger på riksdagens bord utan att detta medfört några protester.)

Metoden om offentlig country-by-country reporting har varit föremål för en intensiv debatt inom främst OECD och EU under flera år. Den innebär kortfattat att moderbolag i stora internationella koncerner i sina bokslut skall öppet och separat redovisa uppgifter om vinster, omsättning, antal anställda m.m. i varje land där man har dotterbolag eller filialer. Inom EU finns redan sådana regler för banker samt bolag verksamma inom gruv- och skogsindustrin utan att detta heller vållat några protester från svensk sida.

Vidare kan nämnas att bland annat Global Reporting Initiative (GRI), den allmänt respekterade internationella organisation som tar fram riktlinjer för företag i deras hållbarhetsarbete när det gäller redovisning, nyligen har rekommenderat offentlig CbCR för företagskoncerners redovisning av skatter. Här ser vi alltså hur företagsvärlden själv går i spetsen för offentlig CbCR och en transparant skatteredovisning! Alla statligt ägda bolag i Sverige tillämpar frivilligt offentlig CbCR.

Syftet härmed är att det affärsmässigt är fördelaktigt att ur hållbarhetssynpunkt höja bolagets renommé för att alla medborgare eller ”stake-holders” i samhället såsom aktieägare, investerare och journalister med flera skall kunna få inblick i och göra sig en uppfattning om bolagens skattestrategier. Under den sekretess som hittills gällt ägnar sig företagen ofta åt att genomföra enorma – jag upprepar enorma – vinstöverföringar till skattejurisdiktioner som har låg skatt för bolag och dess aktieägare och som iakttar strikt konfidentialitet om dessa ägares identitet.

Den erosion av bolagens skattebaser som dessa åtgärder ger upphov till för Sveriges del uppgår till – håll i dig nu – 2.263 miljoner amerikanska dollar per år! ( Torslov, Wier and Zucman, ”The Missing Profits of Nations, 2019). En annan källa gör gällande att svenska bolags profit-shifting också medför en utsugning av skattebaser i fattiga länder med belopp som motsvarar det officiella bistånd som Sverige – dvs vi skattebetalare – ger till dessa länder.

Men vad hände i Bryssel härom veckan när EU lade fram ett direktivförslag för medlemsstaterna om offentlig CbCR? Jo, det röstades ned av Sverige! Tillsammans med Malta, Cypern, Luxemburg och Irland! Malta – en notorisk ”rouge state” i internationella skattesammanhang och vars högsta politiska ledning f.n. sitter i häkte, misstänkta för att ha ’blod på sina händer’ vad gäller mordet på Daphne Caruana Galizia! Hon som försökt avslöja all den korruption och skatteflykt som uppdagats i Panamapapprena.

Och slutligen vad gäller förslaget om att skatterådgivare skall i förväg redovisa vad som i första hand kan anses vara aggressiva skatteflyktsplaneringsförslag inom Sverige som de rekommenderat sina klienter. Det finns flera andra länder som redan har rapporteringsplikt av detta slag.
Men här har även detta förslag givit upphov till högljudda protester från hela skatteflyktrådgivningskollektivet. Inte så överraskande kanske eftersom det trampar på en mycket öm (ekonomisk) tå, eller som professorn i finansrätt vid Stockholms Universitet Roger Persson-Österman utan krusiduller uttryckte det: ”Det hela handlar bara om hur skatterådgivarna med näbbar och klor vill försvara sina kommersiella intressen: att i det fördolda lämna råd om aggressiv skatteplanering”.

Även detta lagförslag har nu alltså skrotats av vår finansminister.
Hans-Peter Larsson som är skatteansvarig på Föreningen Auktoriserade Revisorer skriver på sin blogg att stoppandet av förslaget om rapporteringsplikt för aggressiva skatteflyktsupplägg utgör den största framgången i hans trettioåriga näringspolitiska engagemang!

Och Magdalena Andersson hon bara fortsätter att prata och prata…


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se
Kommentarer
Håll dig till ämnet i artikeln du kommenterar och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och för berörda personer i artikeln. Inlägg som vi bedömer som olämpliga kommer tas bort.