KRÖNIKA – av Ida Kjos, chefsjurist och initiativtagare till #medvilkenrätt, aktiv för jämställdhet via sociala medier samt styrelseledamot i Dopingkommissionen.
Enligt siffror från SIFO som presenterades 2018 har andelen män som kallar sig för feminister minskat från 40 till 26 procent mellan 2014 och 2018. Andelen kvinnor som kallar sig feminister är betydligt större, och den har ökat de senaste åren.
Ska vi lägga fokus på att få männen att kalla sig feminister eller att engagera sig i kampen för jämställdhet. Vi, både män och kvinnor, är ibland benägna att ge män oförtjänt mycket utrymme och hyllningar så fort de öppet skriver under på att kvinnor förtjänar samma rättigheter och möjligheter som män. Vi har en tendens att berömma mannen långt mer än kvinnan när han hämtar på förskolan, tar hand om tvätten eller tar ut föräldraledighet. Och vi är snabba med att högljutt applådera män som tar ställning för jämställdhet. Det finns en frustration inom vissa kretsar av feminismen om att det daltas med männen för att få dem med ”på tåget”.
Varför så pass få män kallar sig för feminister vet vi inte. SIFO uttryckte att en teori är att många män upplever att feminismen blivit för radikal, vilket lett till ett avståndstagande. Andra menar att det är ”kvinnofrågor” och kvinnors kamp, som män inte kan eller bör lägga sig i. Om så är fallet vill jag mena att det är mycket illavarslande.
Erik Uddenberg, konstnärlig ledare på Folkteatern Gävleborg skrev en krönika i Aftonbladet 2018 där han uttryckte sig enligt följande: ”Feminismen är i första hand kvinnors kamp för kvinnor. Den måste också få vara det, så länge de faktiska orättvisorna består. Som man kan man erkänna, hylla och stödja den kampen, men aldrig helt vara en del av den.
För mig är detta synsätt problematiskt. Inte för att jag tror att jämställdhet är något män måste ”lösa” åt oss kvinnor, utan för att män särskilt bär ett enormt ansvar för att landet vi lever i ännu inte är jämställt. Om män avstår från, eller väljer att, distansera sig från kampen för män och kvinnors lika möjligheter skickar det en mycket tydlig signal – ”det är inte mitt ansvar”. Har du inget ansvar för en fråga är det inte ditt problem och du agerar inte heller. Jag tror inte på korståg för att övertyga män om att de måste ”med på tåget”. Men, jag tror att män har en viktig roll att spela i arbetet mot ett jämställt samhälle. Och att en stor mängd frågor inte är ”kvinnofrågor”.
Män begår nästan alla brott. När det gäller våldtäkt, olaga hot, mord och dråp stod män för mellan 90 till 100 procent av alla åtalade brott 2017. År 2017 uppgav 34,4 procent av kvinnor mellan 16-24 att de utsatts för sexualbrott. [4]Av de personer som 2018 misstänktes för våldtäkt mot kvinnor var 99 procent män. [8]Under åren 2009 till och med 2018 har det anmälts drygt 51 sexualbrott om dagen i Sverige. [10]Under 2018 misshandlades 22 kvinnor till döds av sin nuvarande eller före detta partner. Det är 67 procent av alla fall av dödligt våld mot kvinnor under året. Motsvarande siffra för män var fem procent. [18]Globalt sett är det över en tredjedel, 38 procent, av alla mord på kvinnor som begås av en man som hon är tillsammans med. [20] Av de som går ut högskolan är 64 procent kvinnor och 36 procent män. [36] Fem år efter examen har kvinnor i genomsnitt nästan en fjärdedel lägre lön än män som har en lika lång utbildning. [37] Kvinnor tjänar i genomsnitt 88 procent av mäns löner och män tjänar i genomsnitt 114 procent av kvinnors löner. [38]
Missförstå mig rätt. De framsteg som historiskt sett gjorts har drivits av kvinnor, för kvinnor. Och hade så inte gjorts vore tillvaron för många kvinnor mycket mörk. Men någonstans blir det oerhört tröttsamt att vara dem som tvingas driva förändring för att de som i själva verket torde ta ansvar inte gör det.
Låt oss alla vara uppriktiga en stund: inte är väl dessa frågor ”kvinnofrågor”? Inte är det väl meningen att våra systrar, mödrar, fruar och döttrar ska behöva driva förändring i männens beteende?
Vi lever alla i ett ojämställt samhälle, men talar vi om våld, trakasserier, otrygghet och friheten i den offentliga sfären är det män som i en avsevärd majoritet står för kvinnors lidande. Är det då inte rimligt att ansvar även tas av männen? Som man har du ett oerhört viktigt ansvar i att ifrågasätta beteenden och normer. Din dotter måste få veta från dig som man och pappa att de inte är normalt att bli marginaliserad, sexualiserad, trakasserad eller underminerad. Du har ett ansvar i att säga ifrån när dina vänner talar nedlåtande om kvinnor, att låta din kvinnliga kollega ta mer plats på arbetsplatsen, att lyssna till kvinnors berättelser om övergrepp, att samtala med dina manliga vänner om hur ni ser på och ska behandla kvinnor, att göra dig obekväm och höja rösten – även när majoriteten inte gör det.
Feminismen är en rörelse som fokuserar på att alla, oavsett kön, ska få samma ekonomiska, politiska och sociala rättigheter, ansvar och möjligheter. Genom att erkänna sig själv som feminist skriver du under på just det. I min värld tycks det märkligt att endast 26% av landets män delar denna värdering. Orsakerna må vara många men synes i mina ögon mer som bortförklaringar till erkännande av ansvar.
Att sätta en etikett på sig själv och sina värderingar kan vara ett sätt att sätta ord på sina tankar och ageranden. Men det innebär inte nödvändigtvis att män som kallar sig för feminister också agerar därefter. Det väsentliga är kanske inte hur stor andel som faktiskt tillskriver sig som feminister, utan hur stor andel män som faktiskt agerar utifrån en övertygelse om att män och kvinnor förtjänar samma rättigheter – även om det i min bok innebär att du är just feminist, och stolt borde skylta med det.
Krönikan är en del av Dagens Juridiks nya satsning, tillsammans med Legally Lady, där advokat Ulrika Rogland, tidigare JK Anna Skarhed, advokat Camilla Wikland samt juristerna bakom #medvilkenrätt Emma Fagervall, Ida Kjos och Caroline Snellman turas om att skriva kolumner en gång i veckan.
