Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Allt fler strandsatta i Sverige utanför alla skyddssystem”

Debatt
Publicerad: 2019-11-26 11:03

DEBATT – av Anna Lundberg, professor i välfärdsrätt och tidigare utredare i utredningen om praktiska verkställighetshinder och preskription

En ung man besöker en frivilliggrupp som erbjuder rådgivning om asyl. Han har meddelats beslut om utvisning från Sverige, men kan inte lämna landet. Mannen förklarar att han inte vet när, eller ens om, något kommer hända i hans ärende. Migrationsverkets avslag får inte överklagas och han har inte någon rätt till offentligt finansierad juridisk hjälp i processen.

I fem år har mannen levt i Sverige. Han har haft ständiga kontakter med Polisen och Migrationsverket, och periodvis suttit inlåst i fängsligt förvar. Vid ett tillfälle har polisen åkt med mannen hela vägen till ett land i Västafrika där de hävdade att han var medborgare och försökt lämna honom. Men på flygplatsen möttes de av hånfulla skratt. Myndigheterna undrade varför ingen aviserat gruppens ankomst. Röstkortet som skulle bevisa medborgarskap kunde vem som helst få tag på, menade de. Efter några timmar på flygplatsen fick poliserna och mannen vända åter till Sverige.

Sedan dess har Migrationsverket meddelat upprepade negativa beslut trots att det varit omöjligt för mannen att efterfölja deras tidigare utvisningsbeslut, och fastän lagen ger utrymme för uppehållstillstånd. Mannen har i praktiken blivit statslös genom dessa obekräftade verkställighetshinder. Hans tillvaro uppenbarar ”statslöshetens kärna” som den politiska filosofen Hannah Arendt uttryckte saken. Att ha förlorat sitt hem, och allt välbekant i vardagslivet … ” och därmed känslan av att vara till någon nytta i den här världen” (Vi flyktingar).

Det är viktigt att förstå denna kärna i problematiken, nämligen att det inte finns något nytt hem att tillgå för mannen. Återsändande, eller att bli en del av den nya gemenskapen, är de enda två erkända botemedlen för att hantera de-facto statslöshet. Eftersom inget land tar emot, återstår endast att bevilja uppehållstillstånd. Men det är alltså en väg som svenska myndigheter, fastän lagstiftningen ger utrymme, inte vill kännas vid. Den undermåliga statistiken gällande verkställighetshinder är också ett uttryck för att makthavarna förbigår problematiken med tystnad.

I en statlig utredning från 2017, Limboutredningen, ledd av undertecknad, kunde vi visa att människor som saknar formellt medborgarskap är särskilt drabbade av verkställighetshinder. Deras utvisningsbeslut preskriberas i högre utsträckning än andras och en ny asylprocess påbörjas, vilken också som regel resulterar i ett nytt beslut om utvisning. Detta glapp mellan statslösa och andra asylsökande har ökat under senare år.

Migrationsverket hävdar ofta i sina avslagsbeslut gällande uppehållstillstånd på grund av praktiska verkställighetshinder, att personerna själva inte har medverkat tillräckligt för att kunna utvisas. På den grunden upprepar myndigheten sina avslag. Ärendehanteringen präglas av att de berörda tillskrivs uppfattningar och önskningar som de själva aldrig framfört. Deras beteende står i fokus, till skillnad från själva verkställighetshindret. Det betyder också att försök att visa ”att det finns anledning att anta att det avsedda mottagarlandet inte kommer att vara villigt att ta emot utlänningen”, som det heter i utlänningslagens tolfte kapitel, ofta är ogjort arbete.

Lagbestämmelserna används alltså inte, de som tillskapats för att förskona människor från att under mycket lång tid behöva leva under hot om utvisning på grund av ogenomförbara beslut. När bestämmelsen infördes var det ett försök, möjligen ängsligt, att hitta en lösning för de facto statslösa utan att ifrågasätta statens suveränitet och intresse av migrationskontroll. Detta var också för att juridiska beslut – i dessa fall omöjliga utvisningsbeslut – som inte verkställs för med sig en risk att förtroendet för lagstiftningen urholkas.

I det inledande exemplet vidtogs ett mödosamt arbete för att samla bevis för att mannen faktiskt inte kunde efterfölja myndigheternas beslut. Allt dokumenterades i en anmälan om verkställighetshinder till Migrationsverket. Frivilliggruppen ställde också den viktiga frågan vad mannen skulle göra för att ta sig ur sin limbosituation.

Efter nio månader kom beslutet: Praktiskt verkställighetshinder kunde ”inte konstateras föreligga”. Vidare, en standardfras om att de har ”begränsat utrymme för att ta hänsyn till faktorer som svikna förhoppningar, oro för att återvända till hemlandet samt sociala eller ekonomiska problem”. Hur man kommit till denna slutsats framgick inte, inget hade framförts om svikna förhoppningar.

Migrationsverket fjärmade sig alltså återigen från själva kärnfrågan. Istället för att bedöma hindret la de strån på en halmgubbe genom att omsorgsfullt brodera en verklighetsbild som visserligen aldrig har gjorts gällande, men som enkelt kan tillbakavisas: ”konkret medverkan saknas”. En tillskriven innersta önskan om att stanna var det som ytterst diskvalificerade mannen från uppehållstillstånd. Att ett återvändande till synes är omöjligt, eller att det faktiskt misslyckats, uppmärksammades inte. Riktlinjer om serviceskyldighet, utredningsansvar och kommunicering ignorerades.

Otaliga exempel på liknande antaganden framträder i besluten som vi analyserade i den nämnda statliga utredningen. Därför har också fler blivit strandsatta i Sverige utanför alla skyddssystem.

Förvisso är det riktigt att mannen vill stanna i Sverige även om han medverkar till att genomföra utvisningsbeslutet. För någon som varit asylsökande finns ju per definition en sådan viljeyttring. I staden finns hans hem, vännerna, de korta anställningarna som ger en liten inkomst. Fortfarande är det här som hoppet finns om ett liv värt att leva.

Vad betyder det när asylsökandes tillskrivna innersta vilja läggs till grund för myndighetsbeslut och att detta sker systematiskt? När myndighetsbeslut bortser från lagstiftarens uppdrag att hantera grundproblematiken? När Migrationsverkets landinformation förenat med en bedömning av relevanta sakomständigheter utelämnas?

Statslösa personer och andra som inte tas emot i de av Migrationsverket anvisade mottagarländerna, de icke-utvisningsbara, är möjligen en provokation så stark att den inte kan annat än förbigås. Deras ställning problematiserar nämligen i grunden regeringars försök att utvisa alla som inte ingår i de smala kategorierna ”flykting” eller ”alternativt skyddsbehövande”. Tillvaron i utdragen limbo är måhända en allt för stor utmaning för ett system som krampaktigt håller fast vid tanken att varje människa tillhör ett land – tänk er, samhällsmedborgare som saknar tillhörighet till en nationalstat. Limboärendena illustrerar också de påfallande men ineffektiva manifestationerna av statlig suveränitet i en transnationell värld, och de utspelar sig högst påtagligt på Migrationsverket. I det omgivande samhället ger utvisningsbesluten samtidigt näring åt utnyttjande av utsatta.

Frågor gällande vilka som får vistas inom en nationalstat och tillerkännas rättigheter löses inte genom att bevilja mannen i exemplet ovan, och andra i hans situation, uppehållstillstånd. Men det skulle betyda allt i dessa personers liv. Och lagutrymmet, ja det finns ju redan. En enkel lösning på ett komplicerat problem vore därför att bevilja uppehållstillstånd.


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se