”Alla måste kunna lita på SÄPO”
DEBATT – av Madeleine Käärik, jur.kand. som bland annat försvarade ”Östersundsmannen”
Det är en vanlig arbetsmorgon och telefonen ringer oavbrutet. Ett och samma nummer ringer för tredje gången.
Jag svarar.
En lugn röst i luren ber mig om hjälp. Mannen säger att han sitter i en bil på Stora torget i Östersund och att ”de” tvingar honom att köra på folk… ”
– Jag vill inte göra det… Men jag är rädd att ”de” kommer att mörda min familj annars – så som ”de” har lovat…
Jag lyssnar på honom noga och frågar om vad han vill att jag ska göra, ska jag ringa polisen så att de stoppar honom?
– Ja, gör det. Jag vill att polisen hindrar mig, och jag vill att du ska bli min försvarare, säger han.
Mannen berättar att han värvats vid ett besök i hemlandet Kazakstan av en terrorklassad gruppering, och nu tvingar de honom att begå brott.
Han har kämpat länge för att få ett uppehållstillstånd i Sverige. Han har ett arbete som han är stolt över. Sverige är hans nya hem och hela familjen lever ett lyckligt liv i Jämtland.
Vem vill mitt i allt det goda begå ett brott och riskera ett långt fängelsestraff?
Det var mannens eget initiativ att försöka få kontakt med myndigheterna. Först sökte han upp SÄPO i början av sommaren – men togs efter ett kort samtal utan tolk inte på allvar.
Andra gången ringde han för att få hjälp när han satt i bilen på Stora torget i Östersund. Han ville bli stoppad av polisen och greps efter eget nödrop.
Enligt lagen om terrorbrott i mannens hemland Kazakstan istår att ”om man själv berättar för rättsvårdande myndigheter om det planerade terrordådet befrias man från straffansvar”.
Tingsrätten i Östersund lade ner alla misstankar mot mannen. Han var oskyldig till terrorbrottet och staten kommer att betala en kompensation för den tid han satt frihetsberövad.
Är han en säkerhetsfara för oss? Får han bo kvar i Sverige? Hur blir det med hans uppehållstillstånd?
Lagen om särskild utlänningskontroll infördes 1991 och SÄPO gavs möjlighet att ansöka hos Regeringen om utvisning av utländska medborgare om de ansågs kunna utgöra en fara för rikets säkerhet.
Sammanlagt har, enligt en granskning i Sveriges Radio i oktober, fyrtio ärenden prövats enligt LSU varav cirka tjugo under den senaste två åren, och ingen av de enskilda har vunnit mot SÄPO.
Samtliga personer ansågs utgöra ett säkerhetshot – men ingen bevisning har presenterats inför dem eftersom den är sekretessbelagd, och beviskravet är lågt – det räcker med att ”det kan befaras.”
När huvudpersonen i denna berättelse söker om förlängning av sitt uppehållstillstånd, kommer SÄPO sannolikt att yttra sig om att ”Östersundsmannen” utgör en fara för rikets säkerhet.
Ett negativt yttrande kommer att leda till att Migrationsverket förhindras att bevilja uppehållstillstånd.
Moment 22: å ena sidan oskyldig, och å andra sidan fortfarande misstänkt.
Jag vill beröra frågan om förtroendet till våra myndigheter vid en frivillig kontakt med Säpo eller polisen för att tar sig ur fällan.
Östersundsmannens initiativ till att involvera polisen bör tas honom tillgodo. Görs inte det – blir detta ett avskräckande exempel för de som hamnar i samma situation.
Vem tror ni vågar då söka hjälp hos Säpo eller polisen om det nu visar sig leda till den enskildes fördömelse?
Det är väl inte det som vi önskar oss – att fler utländska medborgare ska bli mer rädda för det svenska rättsväsendet än för terrorgrupperingar i hemlandet.
Alla måste kunna lita på SÄPO och polisen, och våga anförtro dem sina allvarliga problem.
Östersundmannen är det första och unika fallet av detta slag för SÄPO. Kan vi dra lärdom och nytta av fallet – och därigenom, måhända, få en säkrare framtid?
