”Åklagarna vill använda hemlig övervakning mot personer som inte misstänks för brott”

DEBATT – av Advokaterna Martin Bjurenlind, Thomas Håkansson, Anna Svennenfors, Diana Shamoun, Abraham Zeito, Fredrik Zenngard, Payam Hatami, Helena Svensson, Samuel Hartman, Jonas Westbring och biträdande juristen Elias Zeito.
Alla på Advokaterna Hurtig & Partners

Åklagarmyndigheten har via ett pressmeddelande den 29 oktober 2019 meddelat att myndigheten anser att det ”behövs ett antal ändringar i lagstiftningen om hemliga tvångsmedel för att öka möjligheterna att utreda och lagföra framförallt grova våldsbrott och förmögenhetsbrott som begås i organiserade former.”

Förslagen går enligt pressmeddelandet ut på följande.

– en möjlighet att använda hemlig avlyssning vid flerfaldig brottslighet när brottslighetens samlade straffvärde överstiger två år,

-bättre möjligheter att använda hemlig rumsavlyssning (så kallad buggning), bland annat en möjlighet för åklagare att fatta interimistiska – dvs. tillfälliga – beslut,

-en möjlighet till hemlig avlyssning i syfte att utreda vem som skäligen kan misstänkas för ett brott, och ett förtydligande av att hemlig övervakning även kan riktas mot en målsägande i syfte att utreda vem som skäligen kan misstänkas för ett brott.

Av pressmeddelandet framgår att Tullen, Ekobrottsmyndigheten och Polisen har varit med och tagit fram förslaget.

Vid en granskning av förslaget kan man med lätthet se risken för missbruk och hur oerhört integritetskränkande förslaget är. För att förstå graden av kränkning är det viktigt att veta att varje människas grundläggande fri- och rättigheter kommer först. Endast genom stöd i lag får dessa inskränkas. De grundläggande fri- och rättigheterna regleras i regeringsformen (RF) och anses vara grundpelarna i ett rättssamhälle. Enligt dessa fårbland annat tortyr eller dödstraff inte förekomma. Andra fri- och rättigheter är rörelsefriheten och rätten att ha politiska åskådningar.

Vidare framgår att var och en är skyddad mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande.

Att vissa rättigheter får begränsas framgår av RF 2:20. Som alla vet begränsas exempelvis rörelsefriheten då och då, bland annat genom att en person häktas. Kravet är att begränsningen sker med stöd i lag.

Det finns lagar som tillåter hemlig övervakning av olika slag och det är alltså i dessa lagar som Åklagarmyndigheten vill få större handlingsfrihet.

Det samlade straffvärde överstiger två år

För att bedöma vilket straffvärde ett brott har måste brottet först rubriceras. Är det ett bedrägeri eller en utpressning, ett rån eller en stöld? Det är först när rubriceringsfrågan är klar som man vet vilken straffskala som gäller. När rubriceringen och tillämplig straffskala är bestämd kan man börja fundera över vilket straffvärde gärningen har, dvs hur klandervärd gärningen anses vara. Då ska hänsyn tas till alla aspekter av brottsligheten och till för brottet motsvarande praxis för att domstolen slutligen ska kunna bedöma vilket straffvärde gärningen bör ha. 

Rubriceringsfrågan är ofta föremål för diskussion, bland annat vid häktningsförhandlingar. Den inledande brottsrubriceringen ändras inte sällan och det enkla skälet till detta är att det inledningsvis inte finns tillräcklig information för att bestämma ”rätt” rubricering. Det kan dock i efterhand för en utomstående granskare vara svårt att få reda på vilken information som låg till grund för en viss rubricering inledningsvis. I avsaknad av sådan extern kontroll kan lätt en rubricering vara alltför grav inledningsvis, eftersom det ger tillgång till diverse tvångsmedel.

Att göra bedömningen av straffvärdet så tidigt i processen är alltså mycket svårt.

När det nu föreslås att det samlade straffvärdet, dvs. möjligheten att klumpa ihop mindre allvarliga brott, ska ge grund för hemlig avlyssning öppnas dörren än mer för missbruk då det är så lätt att rubricera brotten något för gravt inledningsvis för att sedan rubricera ner det. Då har man redan tagit sig rätten att använda tvångsmedel.

Interimistiska beslut

Det är inte svårt att se risken att en åklagare interimistiskt tar ett beslut om att bugga ett rum där det då och då kan finnas personer som polisen tror är kriminella, utan att det finns några bevis för att så är fallet. När sedan det intermistiska beslutet ska prövas av rätten kanske åklagaren redan kunnat konstatera att det inte förekom några oegentligheter och då spelar det ingen roll om domstolen konstaterar att det inte får förekomma någon hemlig avlyssning. Om det däremot förekom oegentligheter kommer domstolen konstatera att det var ett korrekt beslut och buggningen får fortgå. Det blir som en form av omvänt moment 22, där åklagaren aldrig kan fatta ett felaktigt beslut.

I de fall det verkligen kan beläggas att det föreligger en fara i dröjsmål och ett interimistiskt beslut behöver fattas är den rimliga lösningen att inrätta jourdomstolar för att avgöra sådana frågor.

Något som också ska nämnas är att oskyldiga anhöriga naturligtvis också riskerar att träffas av buggning, eftersom det inte går att välja vem i ett rum som ska avlyssnas.

Utreda vem som skäligen kan misstänkas för ett brott

Denna punkt är den mest integritetskränkande av dem alla. Den innebär alltså att vem som helst kan bli avlyssnad utan att det finns en brottsmisstanke. Privata samtal mellan två arbetskollegor eller mellan två personer i ett kärleksförhållande ska myndigheterna kunna lyssna på för att bestämma om dessa personer i framtiden ska misstänkas för brott.

Det är sällan som man först blir stum och sedan har så mycket att säga, men det utrymmet finns inte i denna artikel.

Vi kan bara konstatera det absurda i att lägga fram ett lagförslag som är den direkta motsatsen till vad som anges i vår grundlag, dvs. att vi medborgare ska vara skyddade mot hemlig avlyssning.

Övervakning mot målsägande

Samma synpunkter som redogjorts för under punkten 3 gör sig gällande här, med det tillägget att det är mer sannolikt att du är brottsoffer om du har en kriminell livsstil än om du inte har det, så det egentliga syftet som kan skönjas är att avlyssna personer som verkar skumma, trots att det inte finns en formell brottsmisstanke.

Inte ens med en alltigenom god stat kan en integritetskränkande lagstiftning av detta slag vara lämplig – hur är det då om staten inte är god?

Det var exempelvis inte alltför länge sedan som Polisen regelvidrigt förde register över romer. Staten har inte heller alltid rätt, Justitiekanslern betalar exempelvis dagligen ut pengar till personer som oskyldiga suttit frihetsberövade.

Vi kan helt enkelt inte bara stå och se på när olika samhällsaktörer steg för steg försöker att montera ned rättsstaten.