”Absurda återkrav hotar assistansbranschen”
DEBATT – av Henrik Petrén, Branschorganisationen Fremia Personlig Assistans
Försäkringskassan riktar idag ofta återkrav på mångmiljonbelopp mot assistansanordnare som inte har gjort något fel. Anordnare verkar i en Kafkaliknande situation, där Försäkringskassan när som helst kan kräva tillbaka pengar som redan har använts till beviljad personlig assistans. Detta framgår av en rapport som presenteras av branschorganisationen Fremia Personlig Assistans idag.
Idag har vi en lagstiftning inom assistansersättningen som inte uppfyller grundläggande krav på rättssäkerhet i form av förutsebarhet. Ett återkrav kan nämligen riktas mot en assistansanordnare trots att denne inte har gjort något fel. Det räcker nämligen med att anordnaren skäligen borde ha insett att ersättning lämnats felaktigt eller med ett för högt belopp. Och ribban för skäligen borde insett ligger med dagens tillämpning extremt lågt.
Problemet kan illustreras med ett autentiskt exempel: En person med rätt till personlig assistans enligt beslut från Försäkringskassan anlitar en assistansanordnare. Denne avlönar assistenter för att utföra assistansen och Försäkringskassan betalar efter redovisning ut ersättning till anordnaren. Flera år senare anser Försäkringskassan att deras eget beslut om rätt till assistans var felaktigt. Retroaktivt beslutar man att dra in ersättningen flera år tillbaka i tiden. Försäkringskassan kräver att anordnaren ska betala tillbaka nära 7,3 miljoner kronor trots att denne har levererat assistans under hela perioden. Den halsbrytande logiken är att eftersom rätt till assistans nu inte längre anses ha funnits så har ingen personlig assistans utförts (trots att rätt till assistans alltså av Försäkringskassan ansågs finnas medan assistansersättningen betalades ut). Och lagen ger möjlighet att rikta återkrav mot assistansanordnaren som har varit mottagare av assistansersättningen. Några pengar att återbetala finns naturligtvis inte eftersom dessa har använts till lön till assistenter som har utfört arbete.
Det låter som hämtat ur en Kafkaroman men detta är den totala rättslöshet som assistansanordnare idag lever med. Det är förstås fullständigt orimligt. Behovet av en lagändring är uppenbart.
Det finns problem med oseriösa och rent brottsliga aktörer inom den personliga assistansen. Dessa är förödande för såväl de assistansberättigade som för branschen. Men arbetet med att bekämpa de oseriösa aktörerna kan inte tillåtas rasera förutsättningarna för den seriösa branschen.
Under 2020 ställde Försäkringskassan ut drygt 464 miljoner i återkrav inom assistansersättningen. Ibland framställs det felaktigt som att detta är ett mått på brottslighet inom assistansen. Men 195 miljoner av återkraven, drygt 40 procent, avser inte misstänkt brottslighet. I stället handlar det ofta om oavsiktliga fel som kan vara begångna av Försäkringskassan, en assistansberättigad eller en assistansanordnare.
Regeringen ökar i år anslagen till Försäkringskassan för att motverka felaktiga utbetalningar och förhindra bidragsbrott. Ett sådant arbete är motiverat men det är ytterst viktigt att medlen används på ett ändamålsenligt och rättssäkert sätt. Vi känner stor oro för att satsningen med oförändrat regelverk kan bli kontraproduktiv. Serösa företag riskerar att slås ut om volymen återkrav ska vara det mått som Försäkringskassans framgång mäts mot.
Branschen kräver en lagändring som uppfyller tämligen modesta kriterier:
· Den som har gjort fel ska bära ansvar.
· Ingen ska bära ansvar för sådant man varken har praktiska eller legala möjligheter att kontrollera.
· En assistansanordnare måste kunna lita på att Försäkringskassans beslut om rätt till personlig assistans gäller och att detta inte ändras retroaktivt.
Om ingenting görs riskerar stora delar av den seriösa branschen att slås ut. Kvar blir de dubiösa aktörer som ständigt tycks finna nya sätt att runda regelverket. Det vore förödande för de människor som har behov av personlig assistans.
