av Maria Schillaci, Rädda Barnens styrelseordförande, och Sara Damber, Rädda Barnens Sverigechef.
Regeringen och Sverigedemokraterna har aviserat att de vill sänka straffbarhetsåldern till 13 år. Detta efter att vi haft en straffbarhetsålder på 15 år i över 160 år. Förslaget läggs fram trots att all forskning visar att det inte har den avskräckande effekt, eller skyddande effekt mot rekrytering som regeringen eftersträvar. Trots att all forskning visar att barns konsekvenstänk och impulskontroll ännu inte är utvecklade, och att de därför inte kan anses ta fullt ansvar för sina handlingar. Trots att i princip alla remissinstanser sagt nej till förslaget. Dessutom är förslaget tydligt i strid med barnkonventionen, som gäller som svensk lag.
Barnkonventionen anger att det ska finnas en lägsta straffbarhetsålder, men inte vilken denna ska vara. FN:s barnrättskommitté har däremot varit väldigt tydlig i denna fråga – baserat på forskning om barns utveckling bör inte straffbarhetsåldern vara lägre än 14 år, och helst högre. Har ett land bestämt en ålder får den under inga omständigheter sänkas. Kommittén tog också upp detta när Sverige granskades år 2023 och uppmanade Sverige att behålla straffbarhetsåldern på 15 år. Kommitténs rekommendationer och uttalanden är förvisso inte rättsligt bindande, men för ett land som vill vara ett föregångsland och till och med gjort barnkonventionen till lag, borde de vara rättsligt styrande. Att så flagrant frångå hur barnkonventionen ska tolkas är högst anmärkningsvärt.
Barnkonventionen är tydlig med vad som gäller när barn har begått brott. Barn ska behandlas på ett sätt som främjar barnets känsla av värdighet och värde. Om barn ska sättas i fängelse eller på annat sätt frihetsberövas ska det göras under kortast möjliga tid, och straffet som barn får ska syfta till att återanpassa barnet till en konstruktiv roll i samhället. Barn ska hållas åtskilda från vuxna när de är frihetsberövade. Givetvis ska alla åtgärder som tas beakta vad som bedöms vara barnets bästa. Barnet har rätt att komma till tals och få sin åsikt beaktad i de frågor som dyker upp i samband med avtjänande av straffet. Barnet har rätt till skola, hälso- och sjukvård och rehabilitering.
Just nu går Sverige i motsatt riktning även vad gäller dessa delar.
Vi börjar med att barn ska vara frihetsberövade för kortast möjliga tid. Anledningen till det är att barn far illa av frihetsberövande. Det bästa för barns utveckling och återanpassning är därför att vara frihetsberövad så kort tid som möjligt. Barn uppfattar också tid på ett annat sätt än vuxna. Ett år för ett barn i utveckling är betydligt längre än ett år för en vuxen.
Hittills i Sverige har detta inneburit att ett barn som döms för brott som mest kan få 4 års sluten ungdomsvård. Detta föreslås nu tas bort, och barn ska dömas till fängelse utifrån samma straffskalor som vuxna med undantag för livstidsstraff. Det innebär att en 13-åring som döms för ett grovt mord kan få fängelse i 18 år, det vill säga fem år längre än hen själv har levt. Det är inte att leva upp till kravet på ”kortast möjliga tid”.
När det gäller att främja barnets värdighet och värde, ställer vi oss frågande till om detta kan uppnås på Kriminalvårdens anstalter. Kriminalvården förbereder för att ta emot barn på särskilda barnavdelningar på befintliga anstalter till sommaren 2026. Om straffbarhetsåldern sänks till 13 år kommer även denna åldersgrupp, vid viss brottslighet, att bli Kriminalvårdens ansvar. Kriminalvården har idag svårt att klara sitt uppdrag för vuxna och väntas nu få ansvaret även för våra barn. Det handlar om barn i en viktig och formativ utvecklingsfas som ska vistas på fängelser, i vissa fall med högsta säkerhetsklassning. De löper stor risk att tidigt i livet stämplas som kriminella för lång tid framåt och utsätts för frihetsberövandets så kallade kriminogena effekter. Dessa är faktorer som befäster en kriminell identitet och ökar riskerna för fortsatt brottslighet. Det är också oklart om Kriminalvården kommer att klara av att hålla barn åtskilda från de vuxna, när de kan behöva nyttja samma fritidsytor och matsalar. Det finns anledning till särskild oro för flickor som kanske måste umgås med vuxna på anstalterna för att inte bli helt isolerade. Kriminalvården har själv, i sitt remissvar om straffbarhetsåldern, uppmärksammat regeringen på att de inte är rustade för att ta emot barn under 15 års ålder. Att detta kommer att ändras under de tio månader som återstår till denna lag ska träda i kraft är osannolikt.
För att straffet ska leda till att barnets återanpassas och kan ta en konstruktiv roll i samhället, är skolan A och O. Här känner Rädda Barnen en stor oro för att Kriminalvården inte kommer att kunna erbjuda en god utbildning ens för barn mellan 15 och 18 år, och än mindre för barn från 13 år som har hela sin högstadietid kvar. Kriminalvården själv har varnat för att de inte kan leva upp till skollagens alla bestämmelser, och en utredning ser just nu över möjligheterna för Kriminalvården att få göra undantag från kravet på närundervisning. Då ska vi komma ihåg att de barn som begår grova brott i de allra flesta fall har en bristfällig skolgång bakom sig, och sannolikt är bland de barn som har mest behov av närhet till trygga pedagoger och andra vuxna i skolan.
En annan viktig förutsättning för att barn ska kunna återanpassas till samhället är att de får den rehabilitering som behövs utifrån barnets behov. Flera studier och bland annat Barnombudsmannens senaste årsrapport visar att många av de barn som begår grova brott har en uppväxt kantad av våld – både i hemmet, i skolan och i närområdet. Att ha varit och vara utsatt för våld är en svår påfrestning för barn och leder till en rad olika symptom, i värsta fall till PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom). Många barn som begår brott har också någon neuropsykiatrisk diagnos, till exempel ADHD och intellektuell funktionsnedsättning. Många barn som begår brott är också själva brottsoffer – de har blivit hotade eller groomade till att begå brott som de sedan döms för. Vi känner oro för att Kriminalvården, som redan är så överbelastad, inte kommer ha tillräckliga resurser för att ge dessa barn rätt stöd och vård.
Att satsa på sänkt straffbarhetsålder och barnfängelser är inte att beakta barnets bästa. Det är inte i linje med vad forskning om effektiva metoder för att stävja kriminalitet. I stället för att satsa resurser på att bygga barnfängelser, behöver vi insatser som gör vårt samhälle bättre på att tillgodose barns rättigheter. Ett exempel är skolan, som vid sidan av hemmet är barns viktigaste arena. En skola med goda förutsättningar är i bästa position att se, fånga upp och ge barn rätt stöd tidigt. 13-åringar ska gå i skolan, inte sitta i fängelse!
Nu måste alla aktörer som arbetar med barn och barns rättigheter, och särskilt de mest utsatta barnen, mobilisera för att på bästa sätt skydda barn som snart kan sitta frihetsberövade i fängelse. I fängelse riskerar barn att få en bristfällig utbildning, otillräcklig vård och rehabilitering med sämre framtidsutsikter till följd. Det politiska beslutet att gå fram med sänkt straffbarhetsålder är ett svek och borde dras tillbaka. Samtidigt behöver barnrättsaktörer i olika sektorer nu samla kraft och samverka – lokalt och nationellt – för att minimera skadorna av detta beslut.
