Högsta domstolens senaste uttalanden kring bevisbördan i tvist om motorförsäkringar motiverar inte att överge den praxis som tillämpats sedan länge i stöldfall, anser hovrätten. Försäkringstagaren måste därför göra det mera antagligt att ett försäkringsfall föreligger än att så inte är fallet – och det har försäkringstagaren i fråga inte lyckats med.
En man polisanmälde i oktober 2018 att hans personbil tillgripits. Ett par veckor senare inkom han även till sitt försäkringsbolag med en skadeanmälan där han begärde försäkringsersättning för bilen, som vid det laget påträffats krockskadad.
Efter att försäkringsbolaget vägrat att betala ut någon ersättning stämde mannen bolaget i Stockholms tingsrätt och krävde 72 000 kronor i ersättning ur försäkringens stöldskydd. Bolaget bestred kravet och vitsordade bara ett värde på 39 000 kronor för bilen i fråga.
Det åligger enligt praxis från Högsta domstolen, HD, försäkringstagaren i fall som det aktuella att göra mera antagligt att ett försäkringsfall föreligger än att så inte är fallet, konstaterade tingsrätten.
Påstod att bilen var stulen
Enligt mannen hade han den aktuella kvällen ihop med en kompis tagit bilen till en fest hos en för dem okänd person, efter att ha blivit inbjuden av en gemensam bekant. Mannen har vid ettiden på natten blivit trött och illamående och gått och lagt sig för att sova i lägenheten. När han vaknat på morgonen har bilnycklarna saknats i mannens jackficka – och bilen inte stått kvar utanför. Han hade då ringt och polisanmält stölden med en kompis telefon, eftersom hans egen var försvunnen.
Mannens berättelse fick enligt tingsrätten visst stöd av vittnesmål från vänner till honom, men ingen hade kunnat lämna några kontrollerbara uppgifter om vem som ordnade festen eller bodde på adressen – eller vem som skjutsade hem dem dagen efter. ”Denna oförmåga framstår som oförklarlig”, skrev tingsrätten. Företrädare för försäkringsbolaget hade under utredningen bara lyckats få tag på ett av vittnena – och han hade då inte kunnat säga någonting om hur bilen försvunnit eller de närmare omständigheterna runt festen.
Det fanns därmed tecken på att berättelsen var en efterhandskonstruktion – och med tanke på att vittnena var vänner till mannen skulle deras uppgifter också värderas med försiktighet, konstaterade tingsrätten.
Försäkringsbolaget kritiskt
Mannens uppgifter om den aktuella kvällen och omständigheterna kring den påstådda stölden hade enligt tingsrätten också över lag varit knapphändiga. Han hade inte kunnat presentera någon teori om vem som tagit bilnycklarna eller hur detta skulle ha gått till – och som sagt inte kunnat lämna kontrollerbara uppgifter om festen som annars kunnat utgöra stödbevisning i målet.
Enligt försäkringsbolaget hade mannen inte heller under skadeutredningen kunnat lämna motsvarande uppgifter. Det hade visserligen då gått sju månader sedan skadeanmälan, men den påstådda stölden måste ändå ses som en så pass ovanlig händelse att det varit anmärkningsvärt att inte kunna redogöra närmare för omständigheterna, ansåg tingsrätten.
Det fanns också en diskrepans på en dag mellan när mannen ska ha ringt polisen och när polisanmälan gjorts. Mannens förklaring att han under telefonsamtalet varit stressad och osammanhängande och därför blivit ombedd att ”komma in till polisstationen” framstod med beaktande av de övriga vaga uppgifterna som mindre trovärdig.
Ogillades i tingsrätten
Att bilen när den påträffats varit låst och att mannens mobiltelefon lämnats kvar i den talade också det emot att det handlat om en stöld. Tingsrätten skrev:
”Det kan inte anses som brukligt att en tjuv överger det stulna med sådan omsorg att det lämnas låst. Inte heller framstår det som troligt att en tjuv kvarlämnar en mobiltelefon, som är förhållandevis lätt att omsätta i pengar.”
Vid en helhetsbedömning kunde det enligt tingsrätten inte anses mera antagligt att ett försäkringsfall förelåg än att så inte var fallet och käromålet ogillades.
Svea hovrätt går nu på motsvarande linje och fastställer tingsrättens dom.
Lutar sig mot HD
När det gäller bevisbördan har rättsläget beskrivits som att försäkringstagaren har bevisbördan för att försäkringsfall har inträffat, medan försäkringsgivaren har bevisbördan för att ett undantag från försäkringens omfattning är tillämpligt. Högsta domstolen har så sent som i december förra året meddelat en dom där domstolen betonat att man inte ställt upp några generella bevisregler för tvister om försäkringsersättning, utan att man bara tagit ställning till bevisbördande placering för vissa typfall.
HD konstaterade att bedömningen av frågor om bevisbördan i mål om försäkringsersättning bör utgå från sådana faktorer som i allmänhet tillmäts betydelse vid bestämmande av bevisbördans placering i tvistemål, såsom parternas möjlighet att säkra bevisning och intresset av att den materiella rätten får genomslag.
Det aktuella fallet gällde uppsåtligt orsakande av skada genom brand på motorfordon och HD ansåg att det i normalfallet bör vara försäkringsbolaget som har bevisbördan för att den försäkrade uppsåtligen har orsakat den skada på motorfordonet som han eller hon begär ersättning för. Detta skulle enligt HD gälla oavsett om försäkringsvillkoren i det enskilda fallet är utformade på det sättet att sådant orsakande faller utanför försäkringens omfattningsbestämmelse eller om det regleras särskilt i en undantagsbestämmelse. Beviskravet skulle vara detsamma som normalt gäller i tvistemål och bolaget skulle alltså visa en uppsåtlig skada.
Bevisbördans placering väl avvägd
I mannens fall handlar det om ett försäkringsvillkor som är utformat så att försäkringen gäller för skada genom stöld. Försäkringstagaren har i de typfall som redovisats i praxis ålagts bevisbördan för villkor som reglerar försäkringsavtalets omfattning – och i stöldfall ansetts behöva presentera utredning kring stölden, dock med ett lindrat beviskrav.
Denna placering av bevisbördan framstår enligt hovrätten som väl avvägd utifrån parternas möjlighet att säkra bevisning. Det vore i dylika fall inte rimligt att ålägga försäkringsbolaget att bevisa att en skada genom stöld inte har uppkommit. Det saknas därför enligt hovrätten skäl att frångå den huvudregel som enligt praxis har gällt på området sedan lång tid. Mannen ska därför anses ha fullgjort sin bevisskyldighet först om det vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter framstår som mera antagligt att ett försäkringsfall föreligger än att så inte är fallet.
Här anser hovrätten att tingsrätten utförligt har redogjort för utredningen och hur denna värderats. Hovrätten delar uppfattningen att mannen inte har gjort det mera antagligt att ett försäkringsfall föreligger än att så inte är fallet och tingsrättens dom ska därför inte ändras. (Blendow Lexnova)
